Skrivet av: sytacoma | 2011-12-10

2006 – I teknikens tidevarv

På havets villkor färdas vi över djup som utan ett spår skulle kunna uppsluka oss. Vi är helt prisgivna åt vår egen teknologi och förnuft och har ingen nåd att vänta om vi brister i omdöme. Vår köl ristar ett obeständigt spår över det väldiga element som täcker tre fjärdedelar av jordens yta och som dessutom är vårt själva ursprung.

                                                                                                                        Birger Sjöberg


Ibland blir det inte alls som man tänkt. Trots nyligen genomgångna kurser med kunskaper om både det ena och det andra; trots planering, förberedelser och en besättning som tror sig vara ganska så van så blev det fel. Helt fel. Det som inte skulle kunna hända så här i teknikens tidevarv, det hände…

Det är de sista dagarna i maj. Det är långhelg och i veckan har vi packat Vindela med mat och vin, kläder och böcker. När helgen kommer är det bara att sticka iväg. Framför oss har vi sex lediga dagar tillsammans med två av sönerna.

När vi ger oss ner till hamnen vid åtta-tiden på morgonen har vi ännu inte bestämt om vi skall stanna i Kungsbackafjorden eller ta oss över till den danska ön Läsö. Det blåser ganska mycket så vi beslutar att vänta till efter sjörapporten med att bestämma destination.

När sjörapporten väl kommer säger den 8-10 meter per sekund, på kvällen ökande till kuling, på Skagerack kuling från eftermiddagen. Eftersom vi räknar med att nå fram till Läsö någon gång mellan ett och tre så kastar vi loss. I tankarna hägrar trivsam kvällsgrillning med åtföljande lämplig dryck.

Nu under denna vår första segling efter att ha fått vårt kustskepparintyg säger jag till Anders att i sommar måste vi faktiskt se till att nattsegla så att vi får lite mer praktisk övning i att navigera efter fyrar och identifiera olika fartygs lanternor. Anders håller med.

– Någon lugn och varm natt. Jo, det ska väl bli av. Vi har ju hela juli på oss.

Efter ett första, långt kryssben mot nordväst tar vi ut kursen mot Läsö. Med tanke på avdrift och ström korrigerar vi kursen med tio grader. Vi njuter av seglingen och den friska vinden, dricker vårt kaffe och äter våra medhavda smörgåsar, sjunger lite och berättar historier. Sönerna är vid gott mod, men det gungar lite för mycket för att de ska kunna sitta där nere med en bok. De håller oss sällskap i sittbrunnen i stället, ett mycket trevligt sällskap.

Timmarna går, men Läsö ser vi inte. Vi tar därför fram GPS:en för att kolla läget. Vår  gamla fina GPS fungerar inte! Batterierna verkar vara slut, eller också är det något annat fel. I veckan kontrollerade vi att allt var som det skulle och då fungerade den perfekt. Men nu?

Det är mer som vi inte vet. Erik har suttit med ryggen mot loggen och råkat nollställa den, så vi vet inte hur långt vi gått.

Vi seglar någon timme till men ser fortfarande inte Läsö. Nu börjar vi bli rejält fundersamma. Var är vi? Vad är det för fel på vår GPS? Har vi inga andra batterier? Vi letar igenom båten, men eftersom det är första seglingen för säsongen så har vi inte med oss sådant som annars alltid finns med.

Mikael kommer plötsligt på att han har batterier i sin freestyle. Jag krånglar mig ner för trappan och kommer med en uppsättning nya blåmärken upp igen med batterierna. Lättade sätter vi in dem i GPS:en. Jag börjar känna doften av fläskfilén som snart ligger på grillen och Anders får den där blicken av att det snart börjar bli dags för en liten ankardram.

Tyvärr visar det sig att det fortfarande inte fungerar. Vi skakar på apparaten, kikar och skruvar, knäpper och pillar. Mikael har rätt. Vår fina GPS är död.

Ytterligare några timmar går. Vinden har nu ökat märkbart. Vi förstår att avdriften i den starka vinden med vår gamla långkölade trotjänare varit betydligt större än vi beräknat. Med stor sannolikhet har vi kommit mycket längre norrut än vi tänkt. Läsö har vi missat, men det är väl bara att fortsätta mot danska fastlandet, resonerar vi. Förr eller senare måste vi ju träffa på land, och förresten är Skagen väldigt trevligt det också.

Timmarna går. Vinden ökar. Skymningen lägger sig. Vi verkar vara totalt ensamma på havet, har inte sett ett enda fartyg.

Snart blåser det full kuling och det är nästan mörkt. Både sönerna är sjösjuka. Vi är alla totalt genomblöta – sjö efter sjö bryter in över sittbrunnen och praktiskt taget dränker oss. Vi har inte kunnat gå ner och sätta på oss sjökläder eftersom båten rullar så och vi inte vill ta bort luckorna. Vi är hungriga, har bara ätit två smörgåsar sen frukost, och vi är törstiga – vattnet ute i sittbrunnen är sedan länge slut.

Jag tänker på de vidsträckta grundflaken som finns runt Läsö. Tänk om vi går på dem? Eller sandreven runt Skagen?

En tanke som vi haft de senaste timmarna är att vi möjligen gått förbi Skagen och kommit ut på Skagerack. Vi har spanat länge och väl efter Skagens fyr som kan synas på över 20 M avstånd, men vi har inte sett minsta ljusglimt vare sig från fyr eller fartyg. Vi har gjort ett par långa ben rakt söderut och sedan åt nordväst igen, just med tanke på att vi missat även Skagen. Dessa manövrar har dock varit utan resultat. Vi är helt ensamma, ingenstans finns någon vägledning om var vi är.

Anders föreslår det jag redan funderat på, att vi ska gå tillbaka mot öst-sydöst, mot Göteborg-Onsala. Men tanken på att vi kan hamna på grund utanför Läsö i kulingen gör att vi inte vågar pröva detta.

Det är ännu inte sommar, och vattnet som sköljer över oss är iskallt. Vi skakar av köld och känner oss yra av brist på mat och vatten. Jag själv får onödiga, dumma tankar. Hur ska det gå? Vad kommer Stina, vår navigationslärare, att tänka?

Vi kan för varje klockslag räkna ut tidvattnets riktning och styrka, vi kan räkna ut när vi ska starta från en viss hamn för att vid högvatten kunna gå in i en annan namngiven hamn, vi kan räkna ut hur mycket ankarlina vi ska lägga ut när vi ankrar ett visst klockslag utanför Dover, och så vidare. Examen klarade vi galant och våra intyg fick vi, men så gruvligt besviken Stina måtte bli på oss. Åka vilse på Kattegatt..!


Kulingen viner. Sönerna ligger utslagna på sittbrunnsbänkarna. I mörkret spanar vi efter Skagens fyr, efter en lanterna, efter vad som helst.

Ingenting.

Plötsligt får vi långt borta syn på en Stenaförja i riktning mot sydväst. Nu vet vi i alla fall åt vilket håll Fredrikshamn ligger, även om vi inte har någon aning om hur långt det är dit. Eller är det kanske till Kiel färjan är på väg?

Vi sätter fart åt det håll färjan går, och efter ett par timmar ser vi skenet från Hirsholms fyr. Snart ser vi också ljusen från Fredrikshamn. När vi närmar oss staden brakar ett jättefyrverkeri loss. Det är midnatt, och av någon outgrundlig anledning så festas det. Fantastiska pjäser exploderar i alla färger som tänkas kan.

Vi skakar och kräks. En extra maffig Magnumbomb i sprakande neonfärger sänder ut kaskader av gnistor och hopp. Jag slår sönder en tand mot pulpiten.

Det var ju så här vi skulle ha det...

Vi har inga detaljsjökort eller hamnbeskrivningar över Fredrikshamn med i båten. Eftersom det är den allra första längre segelturen för säsongen har vi ännu inte packat ner alla sjökort, bara översiktskortet över Kattegatt.

Anders spejar över sprayhooden, lyser med en strålkastare.

-Möjligen, om vi har tur, är det gästhamnen som ligger där… Kanske… Men säker är jag ju inte.

Vi styr in mellan pirnockarna, men förstår ganska snart att detta nog inte är någon gästhamn. Vi ser den stora färjeterminalen, vi ser många andra stora kajer, men några kajer med vajande master ser vi inte.

Det är inte tal om att styra ut genom pirarna igen – vi vet ju inte ens var gästhamnen ligger. Alltså lägger vi fast vid en jättekaj med jättetraktordäck längs sidan. Jag får klättra på däcket för att komma upp på kajen. När vi äntligen ligger säkert förtöjda får vi av oss alla genomblöta kläder. Fram med varma extrakläder, fram med några soppburkar, fram med filtar till Mikael och Erik som bara har shorts och badbyxor i sina väskor.

Kojerna är kalla och sängkläderna fuktiga, men sällan har en bädd känts så skön. Klockan är över två på natten, Vi har varit ute i arton timmar, vilse i kulingen och sjöarna i ca tolv timmar.

Vid sextiden står jag och kikar upp genom luckan och förstår att vi ligger mitt i en militärhamn. Ett tiotal större jagare/patrullbåtar syns och ca 10-15 mindre båtar. Strax före åtta iakttar jag en stor Stenafärja som är på väg in. Vart ska den ta vägen? Visserligen såg vi stora färjekajen, men det finns ju fler färjor som måste ha någonstans att förtöja. Kanske precis just här?

Färjan går till en annan plats. Jag går ner igen, men strax därefter stannar en bil på kajen. Två uniformsklädda militärer kliver ut. Det är bistra herrar, ingen tvekan om den saken.

    • Det här är hemligt militärt område! Ni måste omedelbart bege er härifrån!!!

Nu har även Anders kommit upp.

    • Hur lång tid har vi på oss?

    • Fem minuter!

      Nu blir jag bara alldeles sådär, med blanka ögon och liten röst.

    • Vi sökte nödhamn här i natt, säger jag. Kan vi inte få stanna ett par timmar åtminstone? Vi har knappt sovit någonting, och alla kläder är blöta. Och jag har två pojkar som bara har tagit med sig ett par jeans var, och dom har inget att sätta på sig… Här blir jag tyst, och tittar bort.

      • Hm…Jag ska ringa befälhavaren.

Han går till bilen och ringer, är strax tillbaka igen.

    • Vi är tillbaka om fem minuter. Lägg alla blöta kläder i en kasse så ska vi ta med dom och torka dom i torktumlaren!

Oj! Alla genomblöta kläder fyller två stora kassar. Snart kommer militären tillbaka och hämtar kassarna för att sedan återigen försvinna. Efter en halvtimme är de tillbaka med en termos nybryggt kaffe och en påse färska frallor. Efter några timmar får vi också våra kläder tillbaka, torra och snyggt hopvikta.

Innan vi åker iväg, mätta, torra och tacksamma, kommer högste befälhavaren för att vinka av oss.

Så slutade även denna segeltur lyckligt. Vi styr kosan mot gästhamnen strax intill och morgonen efter till Läsö. Nu skiner solen och en alldeles lagom vind blåser. Framme på Läsö får Anders och Erik sina ölbackar och mor får sig ett par glas Chablis.

Dessutom fick vi, precis som vi önskat, praktisk erfarenhet av nattsegling.


*          *          *

Annonser

Responses

  1. Jo de va en upplevelse, kan bara skratta åt det hela så här i efterhand…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: