Skrivet av: sytacoma | 2011-12-30

2006 – Mörka moln

Den nordiska sommaren är fantastisk. Det är härligt och underbart att segla. Detta är vårt liv, vårt största intresse.

Men… Det kan vara väldigt tråkigt, obekvämt och besvärligt också. Kanske är det tur. För att fullt ut kunna uppskatta den härliga seglingen och de vackra dagarna behöver vi ha de bökiga stunderna som kontrast.


Under tolv lata dygn har vi seglat söderut längs med Fyns ostkust. I sundet mellan Fyn och Langeland hade vi många båtar kryssande emot oss medan vi själva länsade ner mot Rudköbing. Ett tag var det väldigt strömt och för säkerhets skull stöttade vi med motorn för att inte komma ur kurs i den smala rännan. Vid sydspetsen av Aerö vände vi norrut igen. Varje dag har en nordlig vind blåst som gett oss en behaglig medvind, samma dag som vi ändrar kurs för att ta oss norrut så vänder vinden till ren sydlig. Medvind igen! Denna sydliga vind håller sedan i sig under de följande dagarna när vi tar oss norrut. En sådan maximal tur med vindarna är det inte ofta man har.

Vi styr in mot hamnen på Lyö, en av de minsta hamnar vi legat i. Den lilla ön Lyö med sina fem dammar har en spännande och mycket gammaldags landsortsmiljö där många av husen är korsvirkeshus från 1700-talet. De flesta av de ca 150 bofasta härstammar från 24 bondefamiljer som på 1540-talet blev förvisade till ön efter ett misslyckat uppror mot sin herreman. Går man omkring på kyrkogården och läser på gravstenarna så kan man se att vissa namn återkommer gång på gång. Hansen står det på många gravstenar, förmodligen var familjen Hansen en av dessa som hamnat i onåd.

På 1220-talet hände än mer dramatiska saker som fick till resultat att Danmarks tid som en stormakt i Östersjön tog slut. Det som hände var att Valdemar Sejr som blivit överfallen under en jakt fördes till borgen Danneberg som fånge. Valdemar köpte sig så småningom fri men fick lova att avstå hämnd.   

Under natten regnar det men lagom till frukost tittar solen fram lite försiktigt. Dock syns hotfulla tordönsmoln vid horisonten, så vi väntar med att gå. Vid 9.45 lägger vi loss för att efter 19 M lägga till i Strib som ligger i den norra delen av Lilla Bält.

Det är stark ström i Lilla Bält och fast det nu inte blåser särskilt mycket kan jag se hur det är ”grytor” av småkokande vatten precis utanför piren där vi ska svänga in i hamnen. Har läst om det i en bok där en ung man skulle segla hem en båt från England – någonstans strax utanför hamnen eller kusten var det runda jättegrytor där havet fullkomligt kokade av strömmen eller olika strömmar som möttes.

På natten är det åska, och nästa dag är det rejält blåsigt. På morgonen iakttar jag några båtar som går ut. Uppenbarligen är det full gas som gäller för att komma loss från strömmen. En mindre båt på ca 25 fot har inte tillräcklig fart och får därför problem.

Vi väntar in väderrapporten 8.45 innan vi går. 8-13 m/s, moderat till god sikt. Kastar loss och drar på motorn ordentligt för att inte braka in i piren. Stöttar med bogpropellern.

Så är vi ute. Grytorna som igår småkokat stormkokar idag – det är rena syltkitteln. Allt vatten som under de senaste dagarnas sydliga vind trängts ihop i Lilla Bält forsar nu fram, i kombination med den starka vinden är effekten häftig.

Anders hissar seglen, kraftigt revade. Jag blickar framåt, ser ett flera hundra meter långt bälte, cirka tjugo meter brett, där havet rasar och vågorna skvätter och slår åt alla håll, vitt av skum. Ett korallrev mitt i Lilla Bält? Ett grund som vi är dom första att upptäcka???

Snabbt hakar vi på livselarna. På några sekunder ökar farten från 3 till 10 knop. Har aldrig tidigare seglat snabbare än 8 knop och då med fulla segel. Nu slör i 10 knop med revade segel där vi surfar fram på vågorna. Liseberg med sitt Flumeride borde göra studiebesök här för att tuffa till sina attraktioner lite.


Under dagen ökar vinden succesivt, och vid 14.00-tiden är den gissningsvis omkring 15 m/s. Kraftiga, kortvariga regnskurar; himlen borta i norr helt svart. När vi har någon halvtimme kvar till Tunö tar vi ner storseglet; detta på grund av det svarta moln som hastigt närmar sig. Fortsätter för bara focken som ju snabbt kan rullas in från sittbrunnen.

Om Lyö är den sötaste ö vi varit på är Tunö utan tvekan den vackraste. Av de tio-talet olika öar i Danmark och de kanske 30-40 öar i Sverige jag haft förmånen att få besöka eller bo på är Tunö den ö jag skulle välja att bosätta mig på om jag nu någon gång skulle få för mig att återigen bo på en ö. Omkring 90 bofasta, fantastisk natur, inga bilar, färja till fastlandet ett par gånger per dag.

Tunö , som varit bebodd sedan stenåldern, kallas också Tvillingön. Under stenåldern delades den av Kattegatt i en östlig och en västlig del. När landet höjde sig smälte så småningom öarna samman.

Tunös kyrka har ett mycket speciellt torn som är en kombination av kyrktorn och fyrtorn. Det var som kyrktorn länge ett viktigt märke för sjöfarten, men 1801 blev tornet inrett till ett fyrtorn med en höjd av 31 meter över havet. Fyren är en av de äldsta i landet och samtidigt en av de få i världen som är knuten till en kyrka. När själva kyrkan är uppförd är det ingen som säkert vet. Vad man däremot vet är att det funnits en kyrkobyggnad här redan på 1200-talet – det sägs att denna lilla kyrka nu bildar koret i den nuvarande kyrkan, som är uppförd omkring år 1300.

Skogen på Tunö är som på många andra ställen i Danmark planterad. En gång fanns här ”gammal” skog, men då Århus domkyrka skulle byggas fick befolkningen betala skatt i form av timmer. Timret användes sedan till domkyrkans byggnader och inventarier.

Förra gången vi var på Tunö gick vi den mycket vackra vandringsleden på 8 km runt ön. Hisnande branter, böljande sädesfält, blommor av olika slag – hela tiden hade vi havet där nedanför; skimrande, glittrande.

Vädret nu inbjuder dock inte till någon längre promenad. Mannen som hjälper oss lägga fast berättar om gårdagen. 

Det blåste 3- 4 m/s. På tio sekunder ökade vinden till  över 35 m/s (hur många m/s vet ingen – vindmätaren kunde ej visa mer än 35 som mest) och hamnen fullkomligt kokade. En segelbåt med fem personer hade nyss gått ut. De hade precis hissat segel och höll nu på att ta in fendrar och linor. När tromben kom lade sig båten på sidan med masten i vattnet. Hela sittbrunnen vattenfylldes. Så reste sig båten, en Bavaria på 33 fot, varvid allt vatten rann in i ruffen. Båten lade sig återigen. Nu sjönk den.

En ur besättningen dog.

Vi blir skakade. Av händelsen som sådan, hur fort det kan gå. Av tanken på att det kunde varit vi, eftersom vi seglade under samma moln.

De som låg i hamnen på Tunö såg inte tromben innan, eftersom den kom över ön. Det var inget stort svart moln ovanför dem utan moln i alla grå nyanser. Därför var det ingen som i förväg kunde ana sig till vad som skulle ske.

Ett par veckor senare är vi på väg från Läsö till Gottskär. Semestern närmar sig sitt slut. Vi är nöjda med vår sommar och de nya upplevelser den gett oss.

Även denna dag är det mörka moln. Jag sitter och iakttar ett moln med en liten mörk spets nertill. Det ändrar sig inte nämnvärt.

Jag går ner för att hämta lite frukt. När jag kommer upp igen någon minut senare är den lilla spetsen under molnet mer likt en snabel som hängande ner från molnet långsamt viftar fram och tillbaka.

  • Vad är det där? utbrister jag förvånat. Men samtidigt vet jag mycket väl vad det är, fast jag har aldrig tidigare sett det med egna ögon.

Anders sätter på motorn och reser sig.

    • Ja, jag har också sett det. Det är nog dags att göra något.

Sedan, den närmaste stunden, gör vi allt rätt. Det tyckte jag då, och det tycker jag nu.

Medan Anders tar ner seglen sätter jag på Mikael och mig själv livselar och hakar fast oss. Jag stänger till nergångsluckan, placerar Mikael på durken, sätter sedan på mig en extra flytväst. Så snabbt vi kan försöker vi köra bort från tromben.

Så sitter vi då där. Väntar. Tankarna far kors och tvärs. Hur kommer det att kännas? På TV har jag sett hur hustak lyfts rakt upp i luften och virvlat iväg långt bort. Kommer det att bli så? Eller blir det som att tumla runt i en tvättmaskin? Kommer vi att dö, som han utanför Tunö dog?

Tromben kommer inte närmare, men vi har heller inte kört ifrån den. Jag börjar känna en viss rastlöshet. Jag kan ju bara inte sitta stilla på det här sättet, måste göra något! Plötsligt kommer jag att tänka på telefonen som ligger där nere. Herregud, vi måste ju ha en telefon, och nödraketer!

Jag kopplar loss mig, men dessförinnan måste jag ta av den extra flytvästen. Bort med de tre luckorna, en i taget, hämta telefon och nödraketer, i med luckorna igen, koppla fast mig, på med flytvästen. Så sätter jag mig igen, nöjd med att ha kommit ihåg detta.

Vi väntar. Rastlösheten griper åter tag i mig. Himmel, kameran! Mitt livs första tromb, naturligtvis måste det förevigas. Kanske vill TV och tidningarna ha bilderna.

Av med flytvästen, koppla loss, bort med luckorna, hämta kameran, i med luckorna, koppla fast, på med flytvästen, av med kamerafodralet.

Plötsligt är den livsfarliga dödliga tromben bara ett mörkt moln igen. Snopen men väldigt lättad stoppar jag undan kameran. Efter en stund hissar vi segel igen.

Senare har jag förstått att tromber ute till havs sommartid är ganska vanliga – det gäller att hålla uppsikt över molnen och vara försiktig, men frukta för sitt liv behöver man knappast göra.



*          *          *

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: