Världen vi lever i

I nio Ã¥r nu har vi levt i vÃ¥r lÃ¥ngseglardröm. Under somrarnas seglingar var det lite som att leva i en bubbla – vi hade inget internet pÃ¥ bÃ¥ten, radion lyssnade vi sällan pÃ¥. Saker och ting hände där ute i världen medan vi lÃ¥g för ankar i nÃ¥gon vik, utan annan kontakt med omvärlden än en telefon.

Plötsligt hettar det till. Sonen ringer. ”Mamma, har ni hört vad som hänt i London? Al Qaida har sprängt en stor bomb i tunnelbanan. Jag har ju en flygbiljett dit i morgon bitti. Kanske jag ska stanna hemma?”

Ett av de andra barnen ringer. ”Mamma, har ni hört vad som hänt utanför Oslo? Det är en galning som springer omkring och skjuter alla han ser. Line du vet är ju pÃ¥ det lägret. Jag undrar om hon lever?”

Paret i båten intill som vi hade så trevligt med kvällen innan är på morgonen väldigt tysta. De har tappat lusten för vidare segling och kastar nu loss för att så snabbt som möjligt segla hem. De har sitt hus bara någon kilometer från Utöya. Utöya, där det ofattbara skett. De har flera nära vänner med barn på lägret. Deras egna barn har kamrater där. Eller hade.

Det oväntade. Det ofattbara. Det som ingen hade ens kunnat föreställa sig.

Också i vår egen familj bränner det till. Från en sekund till en annan blir tillvaron annorlunda. Ett telefonsamtal, som så många gånger förr, men denna gång inte från ett av barnen. Denna gång kommer samtalet från ett sjukhus i England. Väldigt plötsligt förstår jag att någon långsegling, det kan det aldrig mer bli tal om. Den är det bara att glömma. Men en vecka senare är jag mer övertygad än någonsin om att denna långsegling verkligen måste bli av.

Under denna vecka förlorade vi något. En trygghet, en känsla av att ha kontroll över tillvaron. Men vi vann något också. Den fulla insikten om familjens och vänners betydelse. Bandet mellan oss, som blev ännu starkare. Men också vissheten om att man har en skyldighet att försöka göra verklighet av sina drömmar. Att inte skjuta upp sådant som man tänkt göra eller tänkt säga.

Livet återgår till det vanliga igen. Planerandet för långseglingen fortsätter. Men så en dag får vi ett samtal från ett annat sjukhus. Och återigen undrar vi hur allt ska bli.

Många små och stora beslut har tagits. Tacoma har rustats för långfärd. Stora huset är sålt. Lägenheten vi nu bott i under ett drygt år är påskrivet för försäljning. Mindre lägenhet är inköpt. Båtplatsen ska hyras ut. Vaccinationsprogrammet är påbörjat. Allt löper enligt planen. Vi jobbar intensivt för att allt ska fungera, för att vi ska kunna segla iväg i mitten av juni 2013.

Men blir det så?

‘ ‘ ‘