Skrivet av: sytacoma | 2013-11-21

Mot Cap Verde-öarna

Till ljudet av tutande sirener från vänbåtar lämnade vi Santa Cruz på förmiddagen den 11:e november. Det kändes speciellt – vi hade legat så länge i Santa Cruz och detta skulle bli vår hittills
längsta överfart.

Seglingen till Cap Verde bjöd på alla vindstyrkor från 2 m/s till 16 m/s. Vindriktningen var dock alltid densamma, läns eller nästan läns (vinden rakt akterifrån.) Detta medförde att Tacoma pendlade väldigt i sidled – det gäller då att vara väldigt försiktig i precis allt man gör.

DSC_0012

Efter den första dagen såg vi inte ett enda fartyg. Efter ett tag får man nästan hallucinationer om vad som finns på havet. En mörk våg som växer i natten blir till en val, vitt skum på en vågtopp långt bort blir till segel, reflexer från topplanternan till något på båten blir till något okänt man inte har en aning om vad det kan vara. Vi slapp att i natten få en våt smäll på kinden av flygfiskar, som andra seglare fått, de landade i stället på däck. Vi hade också besök av en annan fisk som vi inte har en aning om vad det var. Möjligen en bläckfisk, trodde Anders.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag har föreställt mig att flygfiskar gör ett skutt upp i luften och sen försvinner ner i havet igen, som delfiner, men de flyger verkligen. Det ser väldigt lustigt ut när de bara dyker upp ur havet, ensamma eller i stora grupper, och sedan flyger fram och tillbaka och i stora cirklar över vattenytan.

På nätterna sover vi i gången mellan motorrummet och navigationsplatsen. Där har vi placerat ut liggunderlag, och på sidorna två långa båtdynor. Man ligger då helt inkilad, mjukt och stilla, om än väldigt trångt.Vi kör inte med rena 3- eller 4-timmarsvakter, utan gör lite som vi känner. Den som är tröttast lägger sig först, sen försöker den som har vakten att hålla sig vaken i åtminstone fyra timmar. Ibland får man väcka den andre lite tidigare eftersom ögonen faller ihop hela tiden, ibland känner man att man orkar vakta längre och då låter man den andre fortsätta sova. Detta fungerar bra för oss. Sista natten var det dock nästan omöjligt att få någon sömn – både Anders och jag lyckades inte sova mer än 1-2 timmar.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det har varit härlig segling, om än obekväm. Sjön har varit ganska hög även vid mindre vindstyrkor. Sista dygnet beräknar vi att vågorna var 4-6 meter höga. Det har inte varit de här långa Atlantvågorna man läst om, utan de har varit ganska korta och branta. Detta har medfört att vi verkligen åkt berg- och dalbana. Tidvis har genuan smällt och bråkat (när vi inte haft spirbommen uppe) och det blir i alla fall för mig ett stressmoment. Jag sitter och är lite ängslig för att seglet ska gå sönder eller för att något ska lossna. Första natten öppnades schackeln som håller nedre delen av genuan på plats, så Anders fick i mörkret och gunget krypa fram och fästa den med en annan schackel. Bortsett från en delvis blå fot när jag rutchade nerför trappstegen första dygnet har vi klarat oss från skador.

Vi tar ner Grib-filer via SSB-radion, dessa filer visar bara vindarna 3 dygn framåt, vi kan heller inte ta ner över stora områden. (De vi tar ner i hamn visar vindarna 8 dygn framåt.) Vår yngste son har hjälpt oss med att komplettera filerna med information om större områden.

Under torsdagen blev vi varse att det skulle komma mycket vind från och med måndag förmiddag. Så läste vi i guideboken över Cap Verde att vinden mellan Sao Vicente, dit vi ska, och ön som ligger nordväst om Sao Vicente, kan fördubblas när man kommer in i sundet. Det skulle också vara stark ström med upp mot 4 knop. Vi visste att vi inte skulle hinna fram till Mindelo under söndagen, så vi siktade i stället på att komma fram så snart som möjligt på måndag morgon, helst redan när det ljusnat vid 7.30-tiden. Man ska ju inte närma sig en läkust i kraftig pålandsvind, men här hade vi inte så stort val. Vinden skulle bli ännu kraftigare under tisdagen, och att fortsätta direkt till Barbados var det inte tal om

Härlig och fascinerande segling, men jag var under söndagen rejält orolig för hur inseglingen till Mindelo på Sao Vicente skulle bli. Gribfilerna talade om vindar på upp mot 12 m/s, dubblar man det blir det 24 m/s samt sjö som förmodligen skulle bli mycket orolig och hög. Ungefär så blev det också. Vi lyckades passa in tiden så vi kom precis när det ljusnat och innan den verkligt starka vinden satte in, men det var ändå 16 m/s och vildsinta vågor som skjutsade oss framåt i raketfart. Allt gick dock mycket bra, och vi känner oss mycket lättade över det. Nu några timmar efter ankomsten blåser det 18-20 m/s i byarna. Under tisdagen ökade vinden till över 20 m/s i byarna.

Vi har ännu inte bekantat oss helt och hållet med satellittelefonen. Vi har kunnat ringa, och vi har läst SMS, men att lägga ut meddelanden på Twitter har vi inte försökt. Det har i stället vår äldste son gjort. (Jag vet inte om mina Twittermeddelandensyns på hemsidan nu, sista tiden har man fått gå in på Twitter för att läsa dem. Vårt användarnamn är sytacoma.)

Gryning över Mindelo

Gryning över Mindelo

Som alltid efter en lång översegling är vi nu mycket trötta och vinglar omkring lite grann. I morgon ska vi bekanta oss med Mindelo, vi tänker också ta några cykelturer utanför stan för att se landsbygden. Det ska bli spännande.

Vi vet inte hur länge vi stannar här. Det ska bli dåligt med vind från och med måndag, eller söndag eftermiddag, så vi skyndar oss att bli klara med det vi behöver göra.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: