Skrivet av: sytacoma | 2013-11-30

PÅ DET STORA BLÅ

Dag 5.
Det är 31 grader i skuggan. Hur varmt det är i solen vet vi inte.
I ca 40 minuter nu har jag stått i solen på fördäck med några olika linor i handen. Svetten rinner från hela kroppen, droppar ner på däck så det blir en liten våt pöl. Känner mig yr, känner att jag andas tungt. Undrar slött om det är första tecknet på solsting. (Blir mycket riktigt ganska dålig, måste göra i ordning sockersalt-lösning som jag dricker stora mängder av, har också Resorbtabletter från apoteket. Efter ett dygn känner jag mig bättre.)

Anders funderar. Mellan oss hänger gennakern lite halvt upphängd i sin strumpa. Ingen av oss har satt en gennaker förut och nu vi är rädda för att göra fel, mitt ute på Atlanten som vi är.
Vi är helt ensamma, och har så varit i fyra dygn. Det enda vi sett är flygfisk och enstaka fåglar. Här finns ingen hjälp att få. Det är ingen vind alls, och så kommer det att vara i minst en vecka till, att döma av de Grib-filer som vi nu har. Vi har inte diesel nog för att gå för motor i en vecka och ändå ha diesel kvar i reserv. Därför försöker vi nu sätta gennakern och hoppas på att vi kommer framåt med åtminstone ett par knop.

Efter en timme har vi lyckats. Den är hissad på rätt sätt, och vi har också förstått hur vi ska ta ner den. Vinden är dock för svag så den smäller och slår hela tiden. Vi står och tittar på den en stund – den är vacker med sina klara färger i blått, turkos och vitt.

Jag vacklar tillbaka till sittbrunnen. Hör så en siren ljuda där nerifrån. Nästan ramlar ner och hör att ett larm tjuter, så högt att det nästan gör ont i öronen.

Det är vatten i motorrummet, under motorn. Ganska mycket vatten. Saltvatten. Medan larmet fortsätter tjuta försöker Anders få bort allt vatten med hjälp av en glasskartong. Jag samlar ihop grejor som vi behöver ta med oss om vi behöver gå i livflotten (gör detta utan att säga det till Anders.) Anders funderar ut en krisplan på hur vi ska komma till land när motorn är sönder (funderar på detta utan att säga det till mig.) Samtidigt försöker jag hålla koll på gennakern som smäller och slår och borde tas ner nu direkt.

Dag 1-4
Vi var rejält frustrerade när vi seglade iväg. Vi hade sett på Grib-filerna att det skulle bli stiltje i ett par dagar från och med tisdag, så vi skyndade oss så mycket vi bara kunde under fredagen för att bli sjöklara. Klockan 15 puttrade vi iväg till marinan för att tanka diesel och vatten – där låg en megayacht kanske 60-80 meter lång. De skulle tanka hela dagen, och beskedet vi och andra båtar fick var att återkomma nästföljande dag.

Direkt det ljusnade nästa dag kastade vi ankar precis bakom megayachten. Två timmar senare stod solen högt på himlen. Vi hade då dragit upp ankaret och cirkulerade bakom yachten, ett flertal. andra båtar gjorde detsamma. Dieselmannen hade inte kommit, hade väl sovmorgon. Megayachten låg kvar vid dieselbryggan. På VHF:en ropade den ena båten efter den andra upp marinan och förklarade att DE BEHÖVDE DIESEL OCH VATTEN!!! Alla var i samma läge att vi ville komma en bra bit på väg innan stiltjen kom.

Ett par timmar senare är vi i alla fall på väg, 18 timmar försenade. De tre första dagarna har vi den bästa seglingen vi någonsin haft, med en jämn och stark vind akterifrån. Vi gör 6-10 knop, och det är mycket för oss och för Tacoma. För första gången seglar vi med tre segel; stor, genua samt kutterfock. Fördelen med denna segelsättning är att den starka pendling i sidled man brukar ha vid vind rakt akterifrån blir mindre eller uteblir helt. Kursen blir också stadigare, man brukar annars vingla ganska rejält mot babord och mot styrbord när man seglar med vindroder.

Solen strålar, och i takt med att det blir allt varmare slänger vi alla kläder. Även på nätterna när vi sitter på vakt är det onödigt med kläder.

Varje kväll vid solnedgången pratar vi med Tir na Noir i satellittelefonen, meddelar vår position och hur vi har det. Tir na Noir samt den danska båten Bliss har startat ca ett dygn före oss och ligger ca 110 M före oss.

Den fjärde dagen blir vi tre båtar varse att det blir en längre tid utan vind, minst en vecka. Ingen av oss har diesel nog för att åka för motor i minst en vecka. På Tacoma har vi en watermaker, men det har inte de andra. Vi har också ett tidsschema att hålla, alla ska vi ta emot kär gästbesättning när vi är framme. Lite snopet om de skulle bli tvungna att sova på stranden i stället för att fira jul med oss.

Vi får veta att även alla de ca 250 båtar som startat i ARC-rallyt från Las Palmas är bekymrade. Även ledningen för ARC-racet är villrådiga. Att ligga och skvalpa utanför Las Palmas i ett par veckor var inte direkt tanken med denna seglingstävling över till Saint Lucia i Västindien. (Det visar sig senare att de får alldeles tillräckligt med vind, kuling eller liten storm, enligt den väderrapport jag fick ta del av under torsdagen.)

Vi stannar motorn och badar. Vattnet är helt ljummet – underbart! Vi släpper inte badstegen och vi är kopplade till Tacoma med en livlina, men det är ändå en mycket speciell känsla. Vetskapen att det är 6000 meter ner till botten och att man när som helst kan bli upptäckt av en haj är något. speciell.

På kvällen den fjärde dagen kommer jag upp i sittbrunnen för att säga god natt till Anders, som har första vakten. Det är kolmörkt ute. Plötsligt hör vi ett djupt frustande som verkar komma alldeles bakom Anders rygg. Hjärtat i halsgropen – livrädd! Vi förstår på en gång att det är en val. Vi kan dock inte se den – kanske är den två meter bort, kanske tjugo meter. Startar motorn, det är farligt med valar för nära inpå och att starta motorn är ett sätt att få den på lite avstånd.

Valar har förmågan att med ett enda slag av stjärten sänka en båt. Seglare har också vittnat om valar som av någon anledning blivit lite ilskna och gör sitt bästa för att välta och sänka båten. Sen finns det också valar av den mer kärlekskranka typen, som försöker para sig med segelbåten. Vi vill verkligen inte att någon val ska upptäcka vilken liten läckerbit Tacoma är med sina kurvor och rundade former på de rätta ställena.

Tillbaka till dag 5. Efter att ha kikat in i motorrummet utan att upptäcka vad som kan vara fel startar vi efter en stund motorn igen samtidigt som Anders kollar vad som händer. Det verkar inte läcka någonstans, ingen slang verkar vara trasig. Men efter att ha sett salt långt upp på väggen alldeles intill watermakern drar Anders slutsatsen att det är saltvattenintaget till den som läcker. Vi körde watermakern alldeles innan vi satte upp gennakern.

En lättnadens suck att det inte var något mer allvarligt. Samtidigt en påminnelse om hur oerhört utsatt man är om något händer på en plats där ingen hjälp finns att få. Många båtar väljer att samsegla över ett hav, det ger en extra trygghet. Även om man inte är alldeles intill varandra så är man någonstans inte alltför långt ifrån och kan i alla fall meddela sig på VHF:en om vad som händer. Hade vi fått vår diesel under fredagen hade vi haft betydligt närmare till Tir na Noir och Bliss.

Dag 6
Vi har idag kunnat segla med en fart av 3-4 knop, det får vi vara nöjda med. Motorgång igen från midnatt – vi har vinden rätt emot, rakt från väster. ”Så här hade vi ju inte tänkt oss det”, säger Anders till mig, säger Finn på Tir na Noir till Anders. Hård vind, kanske kuling, det har vi varit beredda på, men att det skulle bli så svaga vindar och tidvis stiltje, samt vind rätt från väster, det kunde vi inte tro. Här ska ju passadvinden blåsa jämn och stark från östnordöst.

Om någon undrar hur det är att mitt i natten ligga ute i sittbrunnen och fridsamt titta upp mot stjärnorna så kommer här en liten rapport från förra natten. Rapporten omfattar en period av fem minuter.

Lyssnar på fin musik. Ser två stjärnfall. Tar av mig hörlurarna och lyssnar till vågorna.
En kall och vilt sprattlande fisk, direkt från havet, hamnar på min bara mage. (En flygfisk, ca 20 cm lång)
Några minuter senare, en varm och vilt flaxande fågel, direkt från himlen, hamnar på min bara mage. (Väldigt söt, ca 30 cm mellan vingspetsarna.)

Denna natt mellan fredag och lördag hamnade vi, helt oväntat, i vårt första squall. Det är en kraftig regnskur med en vind på upp mot 15-20 m/s, ofta från en annan riktning. Vi hade inte väntat oss squall redan nu utan först längre västerut. För att vara beredd och hinna reva seglen får man kika på radarn då och då, regnet syns mycket tydligt på denna. Efter vad vi läst kommer squallen oftast på natten.

Vår position 29:e november klockan 04.10 UTC:
15 grader 01,16 N, 36 grader 14,87 W

Annonser

Responses

  1. Vad spännande och nervöst på samma gång. Tänker på er!

  2. Hej
    Inga nyupptäckta öar?
    Fisk på magen låter mysigt men fågel……?
    Nu skarvar du nog. Ha ha skarvar..


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: