Skrivet av: sytacoma | 2013-12-19

Barbados

17 dygn efter det att vi lämnat Cap Verde-öarna, 10:e december strax efter klockan 10 lokal tid, såg vi det första av Barbados. Vi gjorde sedan en stor omväg runt ett farligt område med orolig sjö, ett område som det i sjökortet varnas för. När vi sedan skulle ändra kurs mot Bridgetown hade vinden ökat till 13-15 m/s och dessutom vridit så den var nästan helt emot. Det är nästan omöjligt att segla östnordöst mot Barbados i den vinden och med den ström som är, så fast vi hade både segel och motor kunde vi inte riktigt hålla kursen mot Bridgetown – stäven pekade i stället rakt ut mot Atlanten.

Men, efter 3-4 timmars kamp i den besvärliga vinden kunde vi styra in i den kommersiella hamnen där vi skulle klarera in. Där finns bara stora betongkajer avsedda för stora kryssningsfartyg och lastfartyg, så det var inte det lättaste att lägga till. Vi lade oss mot en stor fartygsfender på ca 2 gånger två gånger två meter – Det var två meter till kajen och två meter upp till kanten, så Anders fick ställa sig på mantåget och sedan lägga sig på mage på fendern och sakta hasa sig in mot kajen.

I tur och ordning besökte han sedan tullen, immigrationsmyndigheten samt hälsovårdsmyndigheten och fick svara på ett antal frågor av skiftande natur. Hade vi någon smittsam sjukdom eller pågående inflammation? Hade vi råttor ombord? Hade vi haft något dödsfall ombord? Dessa frågor var lätta att svara på, svårare var det med frågan hur mycket sprit vi hade. ”Två flaskor kanske?” föreslog tullen. ”Njaee…” sa Anders. ”Två flaskor sprit, alltså”, sade tullmannen bestämt och stämplade papperen.

När vi kastat ankar i Carlisle Bay hade solen gått ner. Ganska så direkt sänkte vi oss ner i Atlantens ljumma vatten. 28 grader! Att vi var i Västindien hade vi svårt att förstå. Det tog några dagar innan vi till fullo hade tagit in att vi faktiskt är här nu.

I ankarviken här är det åtta båtar från Skandinavien – tre danska, tre norska och två svenska. Den andra svenska båten är också den från Göteborg – Eira, med sex glada grabbar som är experter på att lösa allehanda möjliga och omöjliga problem på okonventionella sätt. (En av pojkarna är son till Sara och Magnus på Mahimahi, som nu raskt närmar sig Bequia.)

Det har varit mycket blåsigt här, och tidvis mycket strömt i vattnet. Vinden kallas visst för ”the Christmas wind”, eftersom den är väldigt vanlig just t i andra hälften av december.Vattnet är av det ljuvliga turkosa slaget, härligt salt. Sköldpaddor simmar förbi, men de är svåra att fånga på bild. Så fort man fått fram kameran har de dykt ner och gjort sig osynliga för en lång stund framåt.
Det blir många bad, men vi håller oss intill båten på grund av strömmen och de vattenskotrar som sveper förbi. Vi har också putsat en hel del på Tacoma efter de långa överfarter vi gjort. När vi ska in till stan tar vi dingen rätt in i centrum, det går snabbt och behändigt. Varje gång tar vi med oss våra stora vattendunkar och fyller dem. Eller, rättare sagt, det är Jimmy som fyller dem. Jimmy är vår första boatboy, men någon pojke är han väl inte direkt, ca 60 skulle jag gissa.

Människorna här är mycket vänliga, intresserade och hjälpsamma. När jag till exempel lite villrådigt vänder mig mot en tonårig pojke på biblioteket med en datorfråga, så inte bara förklarar han för mig att jag måste skaffa ett lösenord där nere, utan han följer också med mig ner till bibliotekarien och förklarar vad jag behöver (kanske säger han också att jag är UTLÄNNING och därför inte fattar så bra…)

Även om nästan alla är trevliga så måste man som alltid vara beredd på att det finns en del kriminalitet. Varje kväll hissar eller lyfter alla ansvarsfulla båtägare upp både jolle+motor. Vår motor hänger ganska högt, över relingen. Ändå upptäckte Anders en morgon att bensinlocket var bortskruvat och motorn tömd på bensin.

En dag när vi skulle ta upp jollen så slank linan ur näven! HJÄLP! (§#&%?!!!) Förbluffande snabbt började jolle och motor driva iväg ut mot Atlanten i riktning mot Arktis. Som tur var hade vi en man i sina bästa år van vid snabba utryckningar intill oss. Det var bara att ropa bort till Tir Na Noir och alldeles snart kom Finn fräsande i sin jolle med vår jolle på släp. Puh..!
Nu har Ingrid och Mikael (dottern+yngste sonen) påbörjat sin långa resa till Barbados och Tacoma. Fredag kl. 13.30 passerar de över ankarviken på väg mot Bridgetowns flygplats. Som vi har längtat efter dom!

Inom de närmaste dagarna går vi nu vidare till Bequia där vi firar jul. Om seglingen från Barbados till Bequia står det i seglingsguiden att de starka östliga vindarna i kombination med ofta hög dyning från norr i kombination med stark västlig ström skapar en ”washing-machine effect.” Ska bli intressant att uppleva hur det är att tumla runt i en tvättmaskin!

Precis just nu sitter jag pa biblioteket och lyssnar till ungdomar som traenar julsanger…

Annonser

Responses

  1. Barnen i skolan längtar efter alla resebrev o bilder. Vi tittar på världskartan o lär oss om kontinenter o väderstreck o hur lång en flygfisk kan vara. Bilderna berättar så mkt om vår värld. Perfekt sätt att lära sig…men nu är det snart jullov o de hälsar till er så mkt. Kram från syrran 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: