Skrivet av: sytacoma | 2014-01-15

Grenada och Carricou

[Jag blev så överväldigad av vad jag såg, att jag var nära att fatta beslutet att stanna här återstoden av min levnads dagar, för tro mig, min herre, dessa länder överträffar vida resten av världen i skönhet och ymnighet.”

Dessa ord skrev Christoffer Columbus i ett brev till sin kung efter att han stigit i land i Västindien.

DSC_0124

Ju längre söderut vi kommit, desto varmare och fuktigare har det blivit. Dagarna på Grenada präglas av många regnskurar – de varar inte länge, men hänger man tvätt på mantåget så vet man inte när den kan tänkas bli torr.
Befolkningen på Grenanda kallar sitt land ”Guds eget land.” Tack vare det fuktiga klimatet är Grenada en mycket grön och bördig ö. Den består av 344 kvadratkilometer regnskog – alla öar vi hittills besökt har varit mycket gröna, ända upp till den högsta toppen, men här växer ovanligt många frukter, grönsaker och kryddfrukter. Grenada kallas också för ”the Spicy Island”. De första européerna insåg öns värde och stred hårt för att vinna kontrollen över den.

”>DSC_0122</
På Grenada låg vi i marina, och det var ett tag sen. Underbart att kunna duscha hur länge man vill utan att behöva snåla på vattnet. För några dagar hade vi också fungerande internet! En lyx också det.

En av dagarna åkte vi på en guidad utflykt in på Grenada vilket var en tudelad upplevelse. Det positiva var att få se den underbart vackra naturen och se lite mer av hur människor bor. En del bor i rena rucklen tillverkade av plåtbitar, ruckel som som knappt håller ihop. Vi såg ett hus som vilade på pålar med ett brant stup nedanför. En av pålarna (flera?) var nästan helt rutten. Huset hade hamnat lite ”på sniskan” så det vilade bara på halva den ruttna pålen.

Det negativa var att se hur otroligt turistinriktade guideturerna är. Varje ställe taxin stannade vid var ett ställe där man skulle betala inträde. Det känns fel att betala inträde för att se ett vattenfall eller en vulkansjö eller en utsikt.

Vi kom till en mycket vacker skog med det första av många vattenfall. Ca 20 meter innan gick två kvinnor på vägen med korgar fulla av cacaofrukter på huvudet. Taxin stannade till vid kvinnorna. Jag frågade om jag fick ta ett kort, och kvinnorna nickade. Efteråt räckte de fram handen och begärde två dollar. Framme vid skogen stod ytterligare två kvinnor med korgar på huvudet. De vinkade till sig Anders och dum som jag är tog jag ett kort fastän jag visste att jag måste betala för kortet. Det är ett foto som är helt konstlat. Fem meter därifrån stod en man med en apa i band på axeln. Tog inget kort av apan. Betalade inträde för att se vattenfallet. Fem meter in sjöng en man med gitarr en lovsång till min ära. Han fick ingen peng av mig. (På tillbakavägen sprang han efter mig och var ganska så påstridig att jag skulle betala för musiken.) Tio meter därifrån stod 3 män och musicerade – tog inget kort, betalade inget. Framme vid vattenfallet stod en man som erbjöd sig att hoppa ner i lagunen så jag kunde ta ett kort, detta skulle kosta fem dollar. Tog inget kort och ville inte se honom hoppa.

DSC_0152

Vi kan inte säga så mycket om detta. Det är ett sätt att tjäna pengar till hushållet, att få pengar att köpa mat för. Men, det känns ändå fel att betala för att ta ett foto eller gå in i en skog. Vi betalar gärna en boatboy som tar linan när vi lägger till med jollen vid bryggan och sedan ”vaktar” dingen, som tar hand om soporna och hjälper oss fylla vatten i dunkarna. Men jag kommer aldrig mer att betala för att ta ett kort.

Vi fick aldrig se vattenfallen ”Tte Seven Sisters” som vi kommit överens med taxichauffören om att vi skulle besöka. Det var inte ”a good day for that”, förklarade chauffören, och hans kompis som satt bredvid mig upprepade detta under det att han ihärdigt nickade.

Vi tycker inte att vi fått se så mycket av Grenada som vi hoppats på, kommer därför att göra en ny tur i slutet av februari. Denna gång kommer vi dock att noggrant bestämma med chauffören, eller kanske en av turisbyrån rekommenderad guide, vad vi vill se. Vi kommer särskilt att fråga om ”it is a good day for the Seven Sisters”.

Klockan 04.00 på fredag morgon vinkade vi av Ingrid och Mikael som nu påbörjade den långa resan hem. Det har varit underbart att ha dem här, och vi hoppas att det inte dröjer alltför jättelänge innan de åter kan besöka oss. Nu får vi klara oss själva en dryg månad innan Erik och Caroline kommer till San Vincent.

DSC_0139

Vi fortsatte norrut till Carrecou, en sträcka på ca 30-35 M. Det blev en ganska jobbig segling med hård vind nästan rätt emot, delvis motorgång för att kunna nå målet. De som vet säger att det är ovanligt blåsigt nu, och det stämmer kanske. Vad vi vet är att det ofta blåser mer än vad som sagts.

Tyrell Bay på Carricou låg mycket skyddat, och följaktligen var här också många båtar ankrade. Efter två dagar gick vi om hörnet till det lilla naturreservatet Sandy Island, där vi låg ankrade några timmar. Vi kunde på håll konstatera att det var oerhört vackert, men ville inte sjösätta dingen och gå i land eftersom det blåste så. Gick tillbaka till Tyrell Bay och hoppades att det skulle vara lugnare om ett par dagar.

Två dagar senare närmade vi oss återigen Sandy Island, i ett squall med 16 sekundmeters vind. Solskyddet, som vi inte brytt oss om att ta ner, flaxade vilt. Såg längtansfullt in mot den lilla ön, så utsatt för vind och vågor, men inte heller nu var det läge att stanna till där. Beslöt oss att gå in till huvudorten Hillsborough och klarera ut från Grenada/Carricou och hoppades på att nästföljande dag kunna tillbringa några timmar på Sandy Island.

DSC_0052

En kite-surfande flicka gjorde en vurpa, tappade sin bräda och låg själv hjälplös i vattnet under det att hon höll tag i sitt draksegel som svävade långt ovanför henne. Vi fick vända för att göra en räddningsaktion, såg att en jolle var på väg mot flickan så vi koncentrerade oss i stället på att bärga brädan. Det gick inte så bra, men jollen med flickan ombord tog i stället hand om den.

En del öar i Västindien har en dingebrygga som man tryggt kan förtöja dingen vid. Andra ställen har inte en brygga, som till exempel huvudorten på Carricou där seglarna klarerar ut och in. Det har sina sidor att ta sig in mot stranden, har man otur så välter dingen upp och ner och det är INTE en trevlig upplevelse. Den här gången gick det dock bra.

DSC_0127

Av Mikael fick vi höra vilken flax de hade som kom iväg från Barbados till New York. Barbados flygplats var överfull med människor som var strandsatta där på grund av snöstormen i New York. 3000 flighter var inställda i området. En del människor på Barbados flygplats var riktigt ordentligt jättearga. Orsaken var att ett flygbolag inte hade vidarebefordrat bokningar till ett annat flygbolag, så flygen blev dubbelbokade. Ingrid och Mikael var två av dessa som inte
fått bokningarna skötta på rätt sätt, men de hade en väldig tur och kom alltså iväg ändå.

Annonser

Responses

  1. Jättekul och intressant att läsa och få tillfälle att visa och berätta i skolan. Underbara ”dyra” bilder. Här hos oss ett vintrigt inbäddat landskap, som ett julkort. Kram från lillasyster.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: