Skrivet av: sytacoma | 2014-02-13

Lite om livet på öarna

No problem!” säger John. “I have been doing this for many years. Be happy!”

Många försörjer sig på att odla och sälja frukt och grönsaker, antingen på öarna vid egna små stånd eller på marknaden eller ute vid de ankrade båtarna. Praktiskt taget alla som säljer frukt, fisk eller vad det nu kan vara ute i ankarbukten har egna små båtar, byggda i trä eller av plywoodbitar och färggrant målade. Men inte John – han kom paddlande på sin bräda med en frukthink och ett antal snäckor och frågade om vi ville köpa. Någon frukt behövde vi inte den dagen, men Anders undrade om han möjligen skulle kunna byta offeranod på propellern. Anders hade försökt med detta, men den satt som berget och det var svårt att hålla andan någon längre stund.

Admiralty Bay, Bequia

Admiralty Bay, Bequia

John dök ner, gång på gång, höll andan i ca 2 minuter innan han dök upp igen för att få luft. Efter en bra stunds idogt hamrande på anoden så lossnade bit för bit och den nya anoden kunde skruvas fast. Han fick de 100 EC (karibiska dollar, ca 275 sv. Kronor) som vi kommit överens om, men undrade om han inte kunde få Anders T-shirt också. Jodå, den kunde han väl få. Blekt av sol och salt , 10-15 år gammal, men hel och ren. John satte genast på sig T-shirten. Skulle han möjligen kunna få låna ett par shorts också, bara över dagen? Hans egna var blöta efter dykningen.

Anders tittade lite tveksamt på de beiga shortsen som låg bredvid honom. ”Inte dom”, sa jag, och lämnade i stället över ett par shorts som han bara har på båten eftersom de enligt två av våra barn är ”fruktansvärt fula.” (Köpta av mig för ca 30 år sen, upphittade längst inne i garderoben vid flytten från hus till lägenhet.) John tittade förtjust på shortsen och hade dem sen på sig varje dag när han paddlade omkring på sin bräda.

2

Det var när jag bekymrat undrade hur han skulle klara både frukthink och snäckor om det kom en stor våg som han uppmanade mig att inte oroa mig. Han har paddlat runt på sin bräda i många år.
John har varit i Sverige 3 gånger och har bott i Henån och Göteborg. Hans flickvän Anette kommer från Henån, hon tjänar pengar på att ge massage på stranden. En annan svensk flicka som blivit kvar här på Bequia är Agneta. Hon har en butik där hon säljer olika klädesplagg, dukar, kuddar o.dy. gjorda av henne själv i batik.

Den här mannen kom uppklättrande på den mycket branta sluttningen. Han har skurit frukt med sin machete.

Den här mannen kom uppklättrande på den mycket branta sluttningen. Han har skurit frukt med sin machete.

För dem som säljer frukt är det svårt att få tillräckligt mycket sålt, just för att det är så många som säljer. Från början var det rastafarikillarna som sålde, efter vad jag förstått hade de väl nästan ensamrätt på detta. Nu säljs det frukt överallt, och just därför är det svårt att få någon förtjänst att tala om.

Det kan vara en väldigt svettig upplevelse att besöka en fruktmarknad. När man kommer till marknaden på Bequia blir man genast omringad av 5-6-7 rastafarikillar i olika åldrar från unga till gamla som alla har en frukt och en kniv i sin hand – jag måste absolut smaka deras goda apelsin, mango, papaya, soursop, eller vad det nu är. Och eftersom de redan skurit upp fruktbitarna så står man strax där med fruktsaften rinnande nerför hakan från alla de olika fruktbitarna.

Det är svårt att köpa frukt och grönsaker – det är väldigt dyrt, och vi vet inte vad det egentligen kostar. Jag har inte prutat mer än en gång, och det var när jag skulle köpa ett litet – väldigt litet – vitkålshuvud. Det skulle kosta 8 EC. (Ca 22 kronor) ”That´s expensive!” sa jag, varpå fruktdamen svarade ”you can have it for 7”. ”I buy it for 5”, svarade jag, och fick också vitkålen för det priset.

5

Jag gissar att på de flesta öarna, som till exempel Bequia, så är det turistnäringen som är den största inkomstkällan. Här finns många pensionat där det hyrs ut rum, det finns också en hel del fina hus som hyrs ut eller som bebos stadigvarande av ”vita” som flyttat hit, eller som bor här en del av året. Dessa hus har oftast någon/några ur lokalbefolkningen som vaktar eller städar eller tar hand om trädgården.

8

En annan inkomstkälla som många ägnar sig åt är att köra taxi, eller stå i ett stånd och försöka sälja olika souvenirer, tygstycken el. dy.( Ibland står dessa små stånd på platser som är helt folktomma och där det bara då och då kommer en taxi med turister för att titta på utsikten.) Även på detta finns det en stor överetablering. Eftersom det inte finns så många jobb så får folk göra vad de kan, och det är att till exempel köra taxi, sälja frukt, fiska eller sköta tvätten åt båtfolket. (Här finns inga marinor med tvättmaskiner, utan man lämnar bort tvätten till olika tvättföretag som kommer och hämtar den vid båten. Även där det finns en marina, som till exempel i Port George på Grenada, finns det inga tvättmaskiner för båtfolket, utan man lämnar tvätten till någon som sköter detta.)

DSC_0038

En annan syssla på en del öar är att möta upp med sin lilla båt utanför ankarbukten, ibland långt utanför, och erbjuda sig att visa vägen till en boj, en boj de själva inte står som ägare till. När de väl hjälpt till att förtöja vid bojen så ska bojen betalas – på Union Island drygt 200 svenska kronor. Sedan händer detta: Antingen blir man bortkörd från den som verkligen äger bojen, eller också blir man krävd av den verklige ägaren att betala för bojen. Vi har sett andra båtar blivit drabbade av båda händelserna. (Och jo, kaptenen på Tacoma tog en boj på Union Island fast kaptenskan, som läst seglingsguiden, visste vad som med stor sannolikhet kunde hända och ihärdigt protesterade. På detta följde en intressant diskussion.)

De allra flesta barn och ungdomar blir hämtade i skolan med bil eller buss. Det flesta bor ju inte precis i den lilla orten vid hamnen, där skolan ligger, utan inne i landet.

14

Sen vi lämnade Norden har samtliga barn och ungdomar i alla de länder/stater vi besökt haft skoluniform. I Mindelo på Cap Verde frågade jag en grupp flickor vad de tycker om detta att bära skoluniform. Samtliga sa att det var något mycket bra och att de trivdes med det. En av flickorna förklarade: ”Vi har inte så mycket pengar i vår familj, men jag ser ändå ut som alla andra. Man behöver inte skämmas för att kanske behöva ha mycket sämre kläder än andra.” En annan flicka sa så här: ” Vi bor i ett stort hus, min pappa har ett fint jobb. Vi har råd med fina kläder. Men det är så skönt att inte behöva fundera på kläderna, att inte behöva tävla med andra som också har råd med fina kläder.”

ALLA flickor vi sett sen vi kom till Västindien har från det att de är 6-10 månader gamla upp till det att de är i sena tonåren sitt hår flätat i de mest konstfärdiga frisyrer. Även de allra flesta kvinnor upp till ca 20-30 år har sitt hår i olika flätfrisyrer. De små flickorna är söta som karameller – jag försöker ofta ta ett foto i smyg när de är omedvetna om kameran, men det är svårt.

3

Många äldre och medelålders har slitna, trasiga skor och kläder. Däremot har vi inte sett ett enda barn eller tonåring i trasiga kläder – tvärtom, de ser alla oerhört prydliga ut både i sin klädsel och i sina frisyrer.
I Kingston hamnade vi i ett stort skolområde – ett antal skolor var samlade runt en stor idrottsplan. På den gräsbelagda planen höll en klass med barn i 7-8-årsåldern på med något slags bollspel, lite likt brännboll. De sprang över planen, hoppade och skuttade. Ytterligare ett par andra klasser med barn i samma ålder satt på en läktare medan deras lärare höll en genomgång med dem. Hur var då barnen klädda? Jo, samtliga ca 100 7-8åringar var under idrottlektionen klädda i kritvita kläder och vita skor – pojkarna i shorts och tröja, flickorna i veckade kjolar och kragtröjor.

15

6

På en stor skylt vid skolans entré stod det att alla obehöriga, inklusive föräldrar, var förbjudna att gå in i skolbyggnaden. Kan tänka mig att det är en säkerhetsfråga.

Många har en get i sin trädgård, på Union Island verkade det som att det fanns en get i varje trädgård. De står bundna vid varsin påle och betar av gräset. Många har också höns.

16

17

Trots att många är fattiga, en del väldigt fattiga, så är det en varm och god stämning nästan överallt. Om man lämnar huvudgatan, så hälsar nästan alla med ett ”Hey!” eller ”Hello!” Alla boatboysen som kommer i sina båtar börjar alltid med att fråga ”Hey, how are you today?” Det är sällan någon är påträngande på något sätt. Kanske är det annorlunda på Leeward Islands, som ligger längre norrut. Vi har än så länge bara varit på Windward Islands, i söder.

Levnadsstandarden har de senaste 30 åren höjts väsentligt för de flesta, och orsaken till detta är alla seglare och charterturister som hittat till Västindien. Men, på ställen där fattigdomen fortfarande är stor, där finns också kriminaliteten.

11

Användandet av marijuana är en del av Rastafaritraditionen. När vi gick omkring i Kingston på St. Vincent (huvudstaden för alla öar i Grenadinerna) kände vi på många ställen den tunga, lite sötaktiga doften. Här fanns också de som var höga på tyngre droger, eller så djupt drogade att de bara låg ner och skakade. Det är bara i Kingston vi sett detta – förmodligen beror det på att St. Vincent enligt många är den allra fattigaste ön. Många, många på gatorna i Kingston verkade tämligen apatiska, satt ner vid något litet stånd som aldrig hade någon kund eller hängde utanför suspekta barer utannågonting att göra. (Vi orkade bara stanna i Kingston i två timmar, sen flydde vi till färjeläget och inväntade nästa färja.)

DSC_0047

Det mesta av vad som kan användas, det används också. Alltså sitter det ett gäng Rastafarikillar på gångvägen in mot det ställe där man slänger soporna, har man då något i händerna som de anser kan användas så blir man snabbt av med det. Ibland blir man av med det redan tidigare, så fort man lämnat dingebryggan och har något i handen som befolkningen misstänker att vi ska slänga så frågar någon om de kan ta över det. Sålunda har nu några på Bequia fått användning för en bensindunk utan lock, en urblekt och nött badhandduk, en stor plastback, diverse mindre plastbyttor, ett par helt oanvända och väldigt snygga Eccoskor, ett par brädbitar, en prickig badkasse, en trasig slang, en kavaj , m.m. Plus ett par shorts och en T-shirt, som vi visserligen inte tänkt slänga men ändå blev av med.

7

Annonser

Responses

  1. Hejsan! Intressant läsning. Det är inte bara vita ständer och turkosblått vatten, det finns en annan sida av paradiset också. Må så gott/Nina

  2. Intressant inlägg som Nina skrev och kul historia om John. Själv tycker jag pappas byxor inte är det minsta fula, men kul att de kunde göra nytra hos någon annan. När jag besökte er reflekterade jag också över kvinnornas frisyrer, och tror många kvinnor med dessa frisyrer är långt över 30. Väldigt fint är det. Gissar att deras hårtyp är av den mer krulliga sorten och därmed lättare att hålla ordning på om det är ordentligt uppsatt och flätat eller vad de nu gjort för något med håret.

  3. Tack för att ni delar med er av allt ni upplever ! Kul Läsning. Erik & Birgitta Halmstad


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: