Skrivet av: sytacoma | 2014-05-20

Söderut

Orkansäsongen närmar sig. Våra planer är att den närmaste månaden segla omkring i Grenadinerna för att någon gång i mitten av juni ta oss ner till Prickly Bay på Grenada. På södra Grenada finns många små fina vikar, och här kommer vi att ”bara vara.” Närmar sig någon orkan kommer vi att ta oss ner till Trinindad och Chaguaramas Bay.

Det är nu tämligen torrt på de flesta öar, det har knappt regnat alls sen i december. Vi har flera gånger reagerat på de eldar som finns här och där runt vägkanterna utan att någon tycks hålla vakt. Så gick det också på tok, då en eld på Bequia utvecklade sig till en riktig skogsbrand. Det var otäckt att se himlen ovanför bergen färgas helt orange av branden och se hur den spred sig. Så småningom fick dock brandmännen den under kontroll, och på natten kom en regnskur. Igår bröt ytterligare en brand ut med flammor ca 5-6 meter höga, denna hann dock inte sprida sig till något större område.

2   (7)

Det märks på många sätt att säsongen går mot sitt slut. I ankarviken på Bequia är det bara ca hälften så många båtar som andra gånger vi varit här. Boatboysen är borta, det är bara John som iklädd Anders gamla tröja och shorts paddlar omkring med sin frukt. Eftersom det är betydligt färre båtar än vanligt är inte heller fruktmarknaden vad den brukar vara. Minst hälften av alla bord är tomma.
Borta är också de stora lyxkryssarna och kryssningsfartygen samt de magnifika segelfartygen. En del har antagligen ställt kosan mot Medelhavet, men vi gissar att många vänt norrut mot USA. Kanske går några upp mot fjordarna i Norge.

DSC_0024

Efter att ha lämnat Dominica seglade vi i frisk vind till Grand Anse D’Arlet på Martinique, dagen efter blev det motorgång ”runt hörnet” till Marin. Att gå denna korta sträcka på 12 M tog fem timmar. Vind på 10-15 m/s rätt emot, med den ”washingmachine-effect” som det är längs den södra kusten. Gungigt, minst sagt.
I Marin handlade vi ätbara samt drickbara förnödenheter för många pengar. Marin är det allra bästa stället att storhandla på eftersom man drar kundvagnarna rätt ner till dingen. Två vändor blev det och inte vet jag hur jag fick plats bland alla kassar och ryggsäckar, men på något sätt kom jag ändå tillbaka till Tacoma.

Marin på Martinique är motsatsen till Dominica. 1000-tals båtar, charterkatamaraner med 60-100 personer ombord, smutsigt vatten, vattenskotrar som fräser runt bland de ankrade båtarna i vansinnesfart med motorer som dånar värre än ett flygplans jetmotor, beslagtagna fiskebåtar som bara ligger där eftersom de avslöjats med knarksmuggling, övergivna båtar som bara ligger där som vrak… Usch och fy! Vi skyndade oss iväg, först till Rodney Bay på St. Lucia och dagen efter den långa vägen till Bequia. Drog upp ankaret klockan 4 på morgonen och kom precis som förra gången fram strax före solnedgången. Sista biten hade vi sällskap av ett myckert stort stim delfiner, uppskattsningsvis ca 60-80 delfiner. Så många på en gång har vi inte tidigare sett.

Det är absolut inte lätt och självklart att komma till Västindien per flyg. Ingrid och Mikael grillades av Immigration i en timme innan de fick tillåtelse att fortsätta till Barbados, detta trots ”Letter of invitation” från kaptenen. Samma tur hade inte båtvännernas dotter med kamrater – trots Letter of invitation blev de fast i Frankfurt i två dygn och kunde flyga vidare först efter att ha köpt nya biljetter för dyra pengar. 3:e juni skulle föräldrarnas båt passera Panamakanalen, en dag innan var de på plats.

Salt Whistle Bay, Mayreau

Salt Whistle Bay, Mayreau

Tidigt på lördag morgon flög Farzane från New York till Trinindad, hon skulle sedan fortsätta till St. Vincent där Martin skulle möta på flygplatsen och slutligen följa henne på färjan till Bequia. På eftermiddagen ringer hon från Port of Spain på Trinindad – hon får inte lov att flyga vidare eftersom hon inte har något visum.

Chock, bestörtning, ilska, sorg. Vi hade verkligen sett fram emot mötet med Farzane som vi inte sett på 3½ år. Jag är riktigt ledsen, förstår hur outsägligt besvikna Martin och Farzane är.

På St. Vincent officiella hemsida står det klart och tydligt att inget visum behövs. Det hjälper nu inte – hon får stanna på Trinidad i högst två dygn, innan dess måste hon flyga tillbaka till New York.

Anders och Martin beger sig till Immigration på Bequia och upprättar tillsammans med chefen där en handlingsplan. Kopior på Farzanes pass samt andra papper sänds per mail till Martin, som sen skriver ut dem på Tacoma. Tidigt på måndag morgon tar så Anders och Martin första färjan till Kingstown på St. Vincent med alla papper och all packning. När jag kramar om honom i gryningen vet jag att nästa gång jag får se honom är antingen om ett drygt år eller också senare samma dag. Om inte Farzane får tillåtelse att resa till St. VIncent så tar Martin flyget till New York, han också.

Efter att ha väntat en stund på att Immigration ska öppna så kan de presentera sitt ärende; de kan också på datorn visa vad som står på deras hemsida, att inget visum behövs. Myndigheterna är väldigt tillmötesgående, och efter ytterligare ett par timmars jobb och en ny utskrift av passkopian får så Farzane sitt visum. Samma kväll är hon ombord på Tacoma, tillsammans med Martin. Stor glädje!!!

15   (16)

Vi får veta att det bara var minuter från att Farzane satte sig på planet tillbaka till New York. Incheckningen var på väg att stänga, men tack vare att de var hyggliga nog att vänta i tio minuter och Martin sprang emellan Immigration och det ställe där vi hade internet kunde han meddela Farzane att det nog fanns en chans till att hon skulle kunna komma.

I stället för sju dagar i Grenadinerna blev det nu bara fem dagar. Alltså satte vi direkt nästa morgon kurs mot Tobago Cays. Efter några molninga dagar med regnskurar på Martinique hade vi varit oroliga för att en bestående väderförsämring var på gång, men Grenadinerna visade sig från sin allra bästa sida med sol och sitt makalösa turkosfärgade vatten med skiftningar i mörkblått och vitt över alla rev. Såg riktigt många färgglada fiskar bland korallerna, och naturligtvis alla sköldpaddor. Det är svårt att få skarpa foton på fiskarna, vågorna över revet medför att man inte ligger still i vattnet.

Efter en halv dags intensivt snorklande begav vi oss sent på eftermiddagen in till stranden på en annan av de obebodda öarna vid reven och lyfte upp den tunga jollen med motor på stranden. Här finns just inget mer än sand, palmer och leguaner, men nu stod där på stranden två fåtöljer med ett litet bord emellan. En man iklädd ”stewarduniform” krattade sanden framför fåtöljerna, en kvinna klädd på samma sätt dekorerade bordet med bland annat en vacker snäcka. I traven med handdukar placerade hon en vacker vit blomma.

DSC_0031

Vänligt ombads vi att flytta jollen längre bort på stranden. Deras Boss med fru skulle komma om en stund, och de ville se på solnedgången. Vår jolle störde utsikten.

”Stupid rich people”, muttrade Anders medan vi med gemensamma krafter flyttade jollen. ”Yes!” sa besättningen och skrattade. De berättade att deras Boss är en väldigt berömd person, men vem det är fick de inte säga. Bossen och hans fru semestrar nu på sin 120 fot långa segelyacht, den som vi redan tidigare sett på Bequia. Besättningen Bossen och hans fru har till sitt förfogande är sex personer stor. Varje morgon gnor de båten ren och fin från alla salt- och vattenstänk. De har fullt upp, så det är inte mycket av Västindien de hinner se.

Så övergick de till att ännu en gång kratta stranden så att alla spår efter vår jolle och våra fotsteg skulle försvinna. Efter träget arbete blev då slutligen stranden tillräckligt prydlig för att Bossen skulle kunna komma.

Vi har haft fem mycket fina dagar tillsammans med Martin och Farzane på Bequia och i Grenadinerna. De är välkomna tillbaka nästa år!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Responses

  1. Återigen intressant och spännande läsning. Tur att allting ordnade sig med besöket. Ni har tur som har vackra och fredliga djur i er närhet. Här vandrar björnar omkring, flera observationer i veckan just nu. Någon har även sett varg. Det gäller att se upp när man är ute på sin joggingtur. Vi har sommar nu och det blir 25 grader i övermorgon! Kram från syster med familj.

  2. Varg och björn..? Uj..! Här har vi bara hajar, men de är fredliga, i alla fall mot människor. (Sköterskehajar)

  3. Härligt att se att ni har det bra. Och bättre blir det kan vi lova. Saknar er.
    Kramar från Magnus och Sara

    • Saknar er också…
      Se till att hålla farten uppe så vi inte seglar om er!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: