Skrivet av: sytacoma | 2015-02-18

Inte för yachtisar?

Vi har ankrat utanför Charlotte Amalie, US Virgins största stad, och vi är äntligen klara med inklareringen. Nu tar vi jollen in till hamnen för att slänga våra 3 soppåsar. Någon container kan vi emellertid inte se. Vi frågar en anställd var vi ska göra av påsarna, och han pekar på en av de eleganta papperskorgarna som står uppställda med ungefär 10 meters mellanrum. Vi knölar ner påsarna där, tänker att i denna flotta hamn för privata superyachts i 3-6 våningar + enorma kryssningsfartyg får en ful contaniner inte störa det sobra intrycket. Förmodligen finns containrar för kryssningsfartygen uppställda på en plats som ingen kan se, containrar avsedda bara för dessa fartyg.

Varje morgon vid soluppgången kommer kryssningsfartygen in, det ena efter det andra

Varje morgon vid soluppgången kommer kryssningsfartygen in, det ena efter det andra

Vi behöver tvätta, och har läst att det finns ett tvätteri här i hamnen. Den hamnanställde undrar var vi ligger förtöjda. När vi svarar att vi ligger ankrade i bukten skakar han beklagande på huvudet. Sorry, tvätteriet är bara till för de superyachts som ligger vid kajen.

12

Vi behöver också komma ut på internet för att skicka några mail. Vi går från den ena baren och restaurangen till den andra, alla inne på hamnområdet. Ingen har internet. Varför? Jo, förklarar en servitris, alla på kryssningsfartygen har ju telefoner med SIM-kort, därför behövs inget öppet internet på barerna. Något Sim-kort för USA har vi inte skaffat, detta på grund av att vi bara ska vara här i en dryg vecka.

Nästa morgon går vi in till centrum. Strax innan huvudgatan börjar blir vi på en dryg minut stoppade 7 gånger av olika försäljare av andelslägenheter. När de förstår att vi inte är amerikaner och inte kommer från kryssningsfartygen är vi inte alls intressanta längre. De vänder oss ryggen för att spana efter mer lönande objekt.

29

Dronningens gade – huvudgatan – samt de små gatorna vid sidan av: Butik efter butik efter butik med juveler. De ligger sida vid sida, och de är till antalet minst hundra stycken, kanske 120-130 stycken. Utanför de flesta butiker finns en inkastare, som gör sitt bästa för att få oss intresserade av just denna butik.
Jag går in i en och kikar. Guldsmycken med massor av diamanter, till en kostnad av 10 000 kronor till några miljoner kronor (omräknat till svenska pengar). En säkerhetsvakt står mitt i den flotta butiken med armarna korsade över bröstet och ser stint på mig där jag går i min gamla vanliga jeanskjol med saltfläckar från blöta dingefärder, utan en endaste liten diamant någonstans. ”Vad gör hon där?” kan jag se att han tänker. Eftersom jag undrar samma sak går jag snart ut igen.

I några av diamantbutikerna går kunderna omkring med champagneglas i handen – och visst, ge mig ett glas champagne eller två så är det väl inte helt otänkbart att jag börjar fundera på att investera i några diamanter.

Här och där finns en butik som säljer annat än diamanter, som till exempel Rolexklockor, Lladrofigurer, Swarovskikristall, samt flotta damkläder. Inte så många ställen att äta på – butikerna är till för kryssningspassagerarna, och de äter sina luncher och middagar på fartygen.

22

.
25  (1)

Det börjar närma sig lunchtid. På huvudgatan kör taxibilarna i en strid ström. Ca var 10:e sekund bromsar en taxi in bredvid oss. ”Taxi back to the ships?” Vi skakar avvärjande på huvudet.

2

Det känns underligt att vandra omkring i Charlotte Amalie. Vi vet att vi är i Västindien, men det märks knappt. Människorna med mörk hudfärg är så få i jämförelse med de med vit hudfärg. Det känns mer som USA, och vi är ju också i USA. ”Welcome to the United States”, står det på en stor skylt. Men det känns också som att vi är i Danmark. Öarna här var danska fram till 1917; danska flaggan vajar bredvid den amerikanska; en hel del gatuskyltar är på danska, som t ex ”Dronningens Gade”, ”Hamn Gade” och Tolbod Gade”. Dronningens Gade och gränderna vid sidan av är från den danska tiden; med gamla murade stenbyggnader. Det är väldigt mysigt att gå omkring där. En butik är extra intressant; där säljs en massa små och stora ting från de gamla piratskeppen och från skepp som förlist. De minsta sakerna är gamla mynt, en del av dem har blivit till halsband. Det är fotoförbud i affären, annars hade jag tagit en hel del kort på de olika föremålen och skeppsinventarierna där inne. Ett kort får jag, innan vi uppmärksammar att det är fotoförbud.

På tillbakavägen till hamnen går vi genom Market Square, som var en slavmarknad tidigare.

Vi behöver handla en hel del, och hittar till slut en affär. En apelsin, 17 kronor. När vi kommer till kassan har vi en förpackning ägg, två apelsiner och en chokladkaka i korgen. Kostnad 130 kronor.

På kvällen strax efter solnedgången backar kryssningsfartygen ett efter ett långsamt ut från kajerna och går iväg mot nya mål. Till nya platser att köpa juveler på, till nya platser att skriva vykort från, till nya platser att ”ha varit på.”

28

Den andra och tredje dagen i Charlotte Amalie blåste det en hel del, och detta från syd. (Blåser mycket sällan från söder här.) Vågorna och dyningen från det öppna havet gick rätt in bland alla de ankrade båtarna, som guppade häftigt upp och ner i vågorna. Efter några timmars tvekan tog vi mod till oss och sjösatte dingen och gjorde sedan en blöt färd in mot hamnen, som vanligt med känsliga grejor i en vattentät väska. Färden tillbaka var ännu blötare: totalt plaskvåta steg vi ombord på Tacoma, innan vi gick in fick vi ta av oss alla kläder och duscha.

Inmurat i väggen

Inmurat i väggen

Denna andra dag draggade två båtar upp mot stenläggningen mot Hamnegade. Den ena hjälptes loss av två små räddningsbåtar, men lätt var det inte. Den satt så hårt fast på stenmuren att det tog en dryg timme att komma loss. Den bogserades sedan in till ett varv. Den andra båten fick ligga kvar där den låg, helt på sidan och – som det såg ut som – till hälften vattenfylld.

Nästa dag var det ännu större vågor. Vi hade dock en del att göra, så efter att ha tagit ett djupt andetag satte vi oss i dingen igen. Med oss hade vi två veckors smutstvätt för två personer och två veckors smutstvätt för fyra personer, en dator samt ett antal shoppingkassar. Efter att klarat av tvätten i ett tvätteri där vi vanliga seglare var välkomna, handlat i en annan supermarket än den i hamnen samt suttit på ett sunkigt café med datorn kunde vi sätta oss i dingen igen. Tvätten var väl inkapslad i väskor och väskorna sedan lagda i sopsäckar. Ny dusch när vi kom tillbaka till Tacoma, lika plaskvåta som dagen innan.

Caneel Bay

Caneel Bay

Strax innan det mörknade ankrade en stor flott segelyacht bredvid oss, ca 60 fot lång. På natten vred vinden 180 grader, från syd till nord. När morgonen så kom skulle vi lämna hamnen och jag började dra upp ankaret. På grund av blåsvädret hade vi nästan all kätting ute, 60 meter. Det gick lätt till att börja med, men sedan gick det väldigt långsamt och trögt. Snart förstod jag varför: På vår kätting satt ett stort ankare fast, uppskattningsvis 35-40 kilo tungt.

Anders fick ta över. Snart uppmärksammade båtägarna runt omkring vår situation och gick oroligt fram på fördäck för att kolla om det möjligtvis var just deras ankare vi dragit upp. Efter en stund kom en man över i sin dinge för att hjälpa till, och en stund senare ytterligare en man. För lätt var det inte, att få loss det stora ankaret.

Anders hade lagt en lina under för att kunna lyfta av det. Detta fungerade inte, utan det halkade i stället ännu längre ner på kättingen. Så småningom var vårt ankare upplyft med det andra ankaret fast på vårt ankare, eller på kättingen precis ovanför ankaret. Det satt så hårt fast att det tog tre man ungefär en halvtimme att få loss det. Under tiden drev vi ner mot den stora segelyachten, och med största sannolikhet var det den båtens ankare vi fått upp. Tre man stod framme vid ankarspelet och jobbade, förmodligen drog de upp ankaret efter det att vi slängt ner det.

Vi måtte ha ett väldigt starkt ankarspel, för det är ju onekligen ett och annat vi dragit upp det senaste året. Förutom vårt ankare på 25 kg med ett 35 kilos ankare ovanpå samt massvis av kätting har det dragit upp ankare+ hummerbur samt ankare+ stort korallblock.

Vi ringer och sjunger vackert för Erik och Ingrid på deras födelsedag

Vi ringer och sjunger vackert för Erik och Ingrid på deras födelsedag

”Är det inte det ena så är det det andra”, sa Björn och Annika på Lindisfarne när de låg i Whangarei och väntade på en tsunami. Just detta citat har vi tagit till oss, och det är väl ett par gånger i månaden som vi säger just detta till varandra. ”Är det inte det ena så är det det andra!”

Klara med Charlotte Amalie gick vi till St. John, gick in i alla de små vikarna på nordsidan för att se hur där ser ut. Här finns väldigt fina stränder, en är av National Geographic korad till en av världens tio vackraste stränder. Vi tog en boj i Francis Bay – vikarna här tillhör nationalparken, och för att skona botten med dess beväxning måste man ta en boj om det finns en ledig.

Nästa morgon gick vi runt hörnet till Leinster Bay och tog där en promenad till ruinerna av Annaberg-plantagen. Plantagen har delvis restaurerats av parkförvaltningen. När man går omkring i sten- och korallämningarna av de gamla slavkvarteren samt fabriken där sockersaften kokades får man en bra inblick i plantagens och öns historia. Här finns en väderkvarn och en hästdragen kvarn som användes för att utvinna sockersaften från sockerrören.

Sockerplantagerna utgjorde huvudnäringen på St. John förr i tiden. 1733 gjorde slavarna revolt mot plantageägarna, en revolt som dock slogs ner. 1848 blev det en ny revolt, och denna revolt innebar slutet på slaveriet och därmed en ekonomisk kollaps för sockerplantagerna.
(Foton från den gamla plantagen kommer i ett annat inlägg.)

Nästa morgon ankrade vi i Cameel Bay och tog sen dingen in till Cruz Bay på västsidan av St. John där vi klarerade ut från US Virgin Islands. Eller, rättare sagt, vi besökte Immigration och visade våra papper, varpå tjänstemannen bara viftade iväg oss och förklarade att det bara var att segla iväg. Det är den snabbaste utklarering vi någonsin gjort, 10 sekunder tog det hela. Inte ens en stämpel fick vi. Efter att ha sett oss om lite i staden, stått en stund och lyssnat på en steelbandorkester samt kompletterat våra inköp med frukt och grönt åkte vi tillbaka till Tacoma.

48

Sedan var det dags att gå österut igen mot British Virgin Islands. Gick till Sopers Hole, men där fanns vare sig boj eller plats att ankra på, så vi fortsatte till Road Town. Nu klarerar Anders in medan jag sitter med datorn på en strandbar. Drinken framför mig är extra kall och extra mumsig.

Vi hade gärna tillbringat mer tid på US Virgin Islands. Det finns mycket att se och uppleva här, har vi förstått, många fina vandringar att göra, många vackra stränder att ankra vid.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Responses

  1. Så spännande upplevelser! Man kan undra hur bra koll den där yacht-bessättningen hade egentligen..

  2. Ännu fler äventyr för er, dock något blöta.
    Vill passa på att gratulera på födelsedagen. Hoppas att du fick någon diamant av Anders …. Ha det bra och må så gott. Här kvittrar nu talgoxarna i trädtopparna och dagarna blir ljusare och längre. Jippi!

  3. Låter som härliga öar, med eller utan diamanter. Ha det fortsatt bra!
    Kram från Mahimahi


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: