Skrivet av: sytacoma | 2015-05-08

Waitukubuli Trail

Waitukubuli Trail är en nationell vandringsled som går från den södra delen av Dominica till den norra. Den är indelad i 14 olika delar, segment, och de kan nog vara ganska olika varandra. Vi vandrade segment 13 och en del av segment 14, ca 11 km. Det låter inte så mycket, men när det inte är ett enda platt område utan det hela tiden går antingen uppför eller nedåt, för det mesta brant uppför och brant neråt, då är det mycket.

Början på Waitukubuli Trail

Början på Waitukubuli Trail

Vid sjutiden låste vi fast dingen vid PAYS brygga och gick sen in mot marknadsplatsen där bussarna brukar stanna. Det blev en skolbuss vi åkte med, med skolbarn som vanligt iklädda sina skoluniformer. På en mycket slingrig väg åkte den iväg bort mot Penville – segment 13 startade strax innan Penville, där släppte chauffören av oss.

Waitukubuli Trail (45)

Vi vandrade sedan på stigen som gick utmed bergssidorna, genom den slösande rika regnskogen med sitt överflöd av träd, växter, frukter, fåglar, djur. Många ödlor, små och lite större. Mango växer överallt, och det är många mangofrukter på ett träd. Det är även gott om kokosnötsträd och bananträd. Vi såg även papaya, grape, avocado, brödfrukt, lime och muskot. Ödlorna kilade framför oss, i buskarna prasslade det nog inte enbart av ödlor. Runt om oss fåglar, kanske papegojor och apor. Termitbon, inte så många. Bambun klinkade och klonkade lite emellanåt, det låter alltid lika spännande, som en avlägsen kyrkokonsert. Hisnande vyer ner över dalen och ut över havet.

Det var en ansträngande vandring, tyckte vi, men jag kände mig ändå ganska belåten med mig själv som klarade alla dessa backar. På ett par ställen var det på gränsen till farligt, det var när stigen sluttade åt sidan och det var ett stup alldeles intill. En mycket riskabel vandring hade det varit om det kommit en kraftig regnskur, eller ännu värre, ett hällregn. Förmodligen hade man då blivit tvungen att stanna i stället för att gå vidare och riskera att halka utför stupen. Dödsfall har förekommit på denna trail, även om jag inte vet precis var. (När vi kom fram till slutet av segment 13 såg vi en varningsskylt avsedda för dem som påbörjar sin vandring där. Sträckan är under uppbyggnad, nationalparken tar inget ansvar för vad som kan hända.)

Waitukubuli Trail (30)

Mellan segment 13 och segment 14 lade jag mig platt ner på en bänk en stund. Kanske var det denna stund med ryggen direkt mot den hårda bänken som medförde att det sen blev mer och mer trögt att gå. Nedanför den lilla byn Capuchin blev det så helt omöjligt att gå vidare. Jag släpade mig mot en sten där jag satte mig, såg samtidigt en buss med skylten ”Portsmouth” passera. Vi förstod att det nog skulle dröja ett par timmar innan nästa buss kom.

Anders trodde nog att jag kunde fortsätta gå efter att ha vilat mig en stund. Det kunde jag inte. När han väl förstått det så började han spana efter andra bussar. Det brukar bara vara att vifta, så stannar dom. Det gjorde också denna lilla buss, som återigen visade sig vara en skolbuss. Jag släpade mig in i bussen genom att ta ett litet steg framåt med vänsterbenet och sen släpa högerbenet bakom mig.

Waitukubuli Trail (38)

Efter en stund klev en man in med två stora säckar kokosnötter och en säck plantains, matbananer. Ytterligare en bit framöver steg skolungdomarna av, samtidigt steg en man med en tupp i bur in. Färden gick nu vidare på en extra smal, slingrig och brant väg – inte att bussen bromsade in i kurvorna där man inte kunde se vad som dolde sig bakom kurvan, nej det var bara att tuta och köra. När bussen framför inte kunde komma upp för en backe utan hela tiden halkade ner fick vi vänta, allt medan jag blundade och undrade vad som skulle hända om den halkade ner mot oss.

Till slut kunde vi i alla fall stiga av utanför ”Big Papas Restaurang” precis vid stranden och ta oss ut till Tacoma igen. (Big Papa brukar varje eftermiddag sitta vid stranden på verandan till sin restaurang med några kompisar, men jag har aldrig sett någon annan gäst där.)

Roseau

Roseau

Efter ett par dagar släppte vi bojen och gick ner till Roseau, huvudstaden nere på sydvästra Dominica. Som så ofta utmed de stora öarna var det delvis motorgång, det kan vara väldigt underliga och lynniga vindar som växlar mellan 0-15 m/s, från olika håll. Detta beror på de höga bergen.

Vi hade planerat att utifrån Roseau göra minst en heldagsutfärd till olika vackra och intressanta platser i Roseau Valley, bland annat Trafalgar Falls. Även nationalparken stod på önskelistan över områden att vandra i. Jag ville också se mig omkring inne i Roseau – förra året då vi var här kom jag inte ens i land på grund av ryggont efter en vandring.

Nu upprepade sig historien. Det hade varit ett par mycket besvärliga dagar då jag knappt kunnat ta mig fram på Tacoma. Tack vare grabbräckena i taket så kunde jag ”halvhängandes” släpa mig framåt. Jag förstod att någon utflykt för min del inte var att tänka på. Föreslog att Anders kunde åka iväg själv tillsammans med några andra, men det var han inte intresserad av.

Roseau

Roseau

Samtidigt som jag känner mig besviken över att inte kunnat se mer av Dominica så vet vi att vi varit osedvanligt lyckligt lottade när det gäller sjukdomar. Några små olycksfall har vi haft – hundbett, brännskada, skadade revben – men vi har inte varit det minsta lilla sjuka sen vi lämnade Sverige för snart två år sen. Inte minsta lilla förkylning, inte ens chikungunyan har vi blivit sjuka i. Denna hemska sjukdom, en variant av dengufebern, som myndigheterna räknar med att 90-95 % av lokalbefolkningen insjuknat i och många, många av seglarna. När vi länge låg ankrade på Grenada i november/december så struntade vi i myggmedel, vi resonerade som så ”att vi kommer ändå att bli sjuka och då är det bättre att vi blir sjuka nu än senare när vi har bråttom norrut och barnen kommer på besök.” Men vi har, hittills, klarat oss. Nu verkar epidemin ha klingat av.

Kanske kunde vi ha väntat tills jag blev bättre, men väderprognosen som förutspådde en längre period av kraftiga vindar medförde att vi bestämde oss för att direkt gå vidare till Martinique och St. Anne, där vi planerat att stanna ett par veckor. Nästa morgon så snart det ljusnat lite kvart över fem lämnade vi därför Roseau.

På väg till Martinique

På väg till Martinique

Det blev en härlig men tuff segling då vi stadigt loggade 6-8 K, som mest 8,5 K. Gribfilerna hade sagt 7-8 m/s, verkligheten var 12-14 m/s, under ca 45 minuter söder om Dominica 14-19 m/s. Bidevind (vinden snett framifrån), hög sjö, tidvis hög STÖKIG sjö. Det var mycket vatten som hamnade på däck och i sittbrunnen den dagen. (Och väldigt mycket salt som vi sen fick slösa färskvatten på för att få bort.)

Utmed Martiniques kust var det som vanligt varierande vindförhållanden med tidvis motorgång. Drygt och tråkigt. Vid 17-tiden var vi i alla fall framme vid Grand Anse där vi stannade över natten, för att sen tidigt nästa morgon fortsätta runt udden till Le Marin och St. Anne. Denna sträcka rakt emot vind, ström och sjö är en dryg historia, med ”washingmachine-effect”. Medelfarten var ca 2½ K. Vi var angelägna om att komma fram i god tid eftersom den hårdare blåsten väntades komma någon gång under eftermiddagen.

Nordvästra Martinique

Nordvästra Martinique

Kanske var det seglingen som mjukat upp ryggen, för nu kunde jag någorlunda smärtfritt ta mig fram. Nästa dag var det storhandling hela dagen, en på förmiddagen och en på eftermiddagen. Sex fulla extrastora kundvagnar blev resultatet. Det är behändigt att handla i Le Marin då man kör kundvagnarna ända ner till jollen. Däremot fick vi ingen gasol – de vägrade ta emot våra rostiga campinggas-behållare. Anders ville inte heller ha dem, så han ställde dem helt enkelt intill en container.

Påföljande dag gick vi den ca 15 minuter långa vägen till St. Anne och ankrade på drygt fyra meters djup. St. Anne är en mycket bra och trevlig plats att stanna länge på, en del stannar i 3-4 månader. Det blåser väldigt mycket, vi har 45 meter kätting ute, tio gånger djupet.

Det märks på flera sätt att säsongen börjar gå mot sitt slut. Det är mycket stillsammare, är inte alls så många båtar som rör på sig. Har knappt sett någon enda charterbåt i rörelse, då är detta ändå Karibiens allra största center för charterbåtar. Kanske är också denna blåsperiod det första tecknet på att det officiellt om några veckor råder orkansäsong.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Responses

  1. Vilket äventyr. Hoppas att ryggen håller ihop! Härliga bilder och frukter.

  2. Skönt att smärtan lättade, hoppas ni båda håller er krya nu så det kan bli ännu fler utflykter 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: