Skrivet av: sytacoma | 2015-11-30

Sköna dagar

Vi har haft skön segling upp från Grenada hit till Martinique. I friska vindar upp till Carriacou – vi kunde inte sträcka hela vägen, utan fick göra ett par slag. När vi gick in i Tyrell Bay var vi två svenska båtar bredvid varandra. Men inte vilka svenska båtar som helst, utan två HR-båtar. Nu var det minsann inte vilka HR-båtar som helst, utan två svenska HR 39 – Idun och Tacoma. En väldig slump, med tanke på alla de olika båtar av alla de nationaliteter och alla de märken och storlekar som seglar omkring.

DSC_0042

Carriacou

Mannen på Idun kom nästa morgon förbi och bjöd in oss på en eftermiddagsdrink. Då hade vi redan klarerat ut från Grenada-Carriacou och skulle strax fortsätta norrut, så någon drink blev det inte.

Från Carriacou fortsatte vi den korta vägen till Union Island, där vi klarerade in till Grenadinerna – Bequia. Både på Carriacou och Union Island hade vi en mycket skön eftermiddag, kväll och morgon i strålande sol. Det känns mäktigt att ligga ankrad alldeles bakom det långa revet utanför Clifton. Havet dånar mot revet, men vi ligger tryggt med vårt stora ankare.

DSC_0623

Union Island

Själva ankomsten till Union Island var som vanligt lite jobbig, och det är inte bara vi som tycker det. Orsaken är boatboysen här, som är otroligt envetna. De cirklar kring båten från det att man kommer in i viken, undrar om man vill ha en boj. Vi förklarar mycket bestämt att vi inte vill ha en boj utan avser att ankra. (Första gången vi kom till Union Island var vi lite osäkra på reven och tog därför en boj, den kostade 80 EC-dollar. (Ca 230 kronor.) Andra gången vi kom dit var det så trångt bland båtarna att vi också då tog en boj, till ”rea-priset” 70 EC-dollar. Denna boj blev vi bortkörda från – killarna här ”säljer” ofta bojar som tillhör någon annan.

Killarna ger sig inte, utan fortsätter tjata om en boj. När de förstår att vi verkligen inte är intresserade av någon boj blir vi erbjudna en för 5 dollar. Men nej, vi vill inte lägga oss vid en boj för att sedan bli bortkörda.

Vi har flera gånger på Union Island sett hur boatboysen i sina båtar börjat storgräla med varandra om vem som ska ”ta hand” om en nyanländ båt.

Tjatet fortsätter sedan en bra stund även efter att man ankrat, de godtar inte att man bestämt förklarar att man inte är intresserade av vad det nu är de vill sälja.

DSC_0033

Annars är kontakten med boatboys något som vi tycker varit betydligt lättare och trevligare än vad vi trott innan vi lämnade Sverige. Vi hade läst så mycket om hur tröttsamt detta var att ständigt bli uppvaktad av killarna och att inte kunna lämna sin jolle någonstans utan att behöva betala för att någon ska ”vakta” den.

Att en kille tagit linan till jollen och sagt att han ska vakta den för en viss ersättning har vi bara varit med om två gånger, en gång på Barbados och en gång på Bequia. Ingen annan stans. Det är också bara på några ställen vi mött boatboys – i Grenadinerna, på Bequia, på Dominica och i Marigot Bay på St. Lucia. Boatboysen är – med undantag för dom på Union Island och i Marigot Bay – alltid väldigt trevliga och kan erbjuda saker som man ofta är intresserade av. Det kan förutom frukt, bröd, fisk eller hummer vara en utfärd på ön eller en barbeque på stranden.

DSC_0051

Efter att ha dragit upp ankaret på Union Island gick vi mot Palm Island – hade tänkt ankra några timmar utanför den fina stranden, men fann att det inte skulle bli det lättaste. Det sluttade mycket brant utåt, så från 18 meters djup var det kanske bara ett par båtlängder tills det bara var två meter djupt. Tog några foton, sen ställde vi kursen mot Tobago Cays, ett av våra favoritställen. Även här blev vi som vanligt uppvaktade av boatboys i olika båtar – trevliga boatboys, som har något att erbjuda. Vi köpte en Red Snapper som vi foliegrillade med olika örter till middag – gott!

Grenadinernas turkosa vatten som går över till grönt eller mörkblått med de brytande vitskummande vågorna är för mig själva sinnebilden för Västindien, den bild jag hade framför mig innan vi seglade hit. Ett mycket vackert område att segla omkring i.

P1030501

Tobago Cays

På Tobago Cays hade vi lata dagar. Vi njuter obeskrivligt över att vara på havet igen, med de sköna vindarna och de härliga baden. Vattnet är 28 grader varmt, kristallklart ända ner till botten där vi låg på 8 meters djup. Då och då simmar en sköldpadda förbi.

Så vidare till Bequia, även där stannade vi några dagar. Här hade Anders lite olika saker för sig – monterade nytt gasollarm; satte i två nya kontakter, den ena i sittbrunnen; drog åt en koppling på watermakern längst inne i motorrummet.

DSC_0093

Bequia

Utanför Bequia låg det under två dagars tid fyra stora kryssningsfartyg ankrade – det är första gången vi sett det just här. Vi gissar att de kommer direkt från Medelhavet och Barbados.

Så var det då dags att tidigt tidigt på på fredag morgon dra upp ankaret för att ställa kosan mot Rodney Bay på Norra St. Lucia. Jag hade ställt väckarklockan på kvart i fem, men då jag vaknade strax före fyra var det så ljust från fullmånen och miljoner stjärnor att vi gav oss iväg på en gång. Det är en lång sträcka, där man som alltid vill komma fram innan det blir mörkt. Att ankra i Rodney Bay i mörker är ingen större svårighet eftersom det är så stort, men det är inte roligt att trassla in sig i någon av alla de fiskeburar eller nät som finns utanför ön. Fin vindriktning hade utlovats, men riktigt hur vinden blir vet man inte förrän man väl är ute på havet.

DSC_0007

St. Lucia

Vi fick riktigt härlig och snabb segling. Längs med St. Vincent är det dock motorgång som gäller, så också till stor del utmed St. Lucias kust. De höga bergen ger sådan vindlä att det är praktiskt taget vindstilla.

Vi hade nästan tomt i vattentankarna, hade tänkt köra watermakern när vi nu skulle gå för motor. Men, watermakern ville inte alls vara med. Anders tillbringade ett par svettiga timmar på golvet nedanför diskbänken där han monterade isär backventil, T-koppling och slangar. Satt sedan och gjorde rent allt – det visade sig att det inne i backventilen satt fullt med barrliknande grova strån, så det var ju inte underligt att vi inte fick något vatten.

P1030576

Han monterade ihop allt igen och skruvade fast det hela på sin plats, så försökte han återigen få fart på vattnet. Nu blev det inget tryck alls – watermakern var stendöd. Han kunde inte göra något mer just då eftersom vi då var framme vid St. Vincents norra spets – där utanför ligger man absolut inte på knä inne i salongen och försöker skruva fast kopplingar inne i ett skåp, i stället var det dags att reva segel och ta ett djupt andetag för de vindar och vågor vi visste skulle komma.

Eftersom felet nu med watermakern förmodligen var att det kommit in luft i systemet försökte Anders när vi återigen kommit in i lä bakom St. Lucia få ut luften genom att fylla slangarna med vatten. Detta fungerade inte alls , så han ställde in sig på att i stället fylla filtren med vatten när vi var på plats på Martinique.

DSC_0024

Le Marin

Vi var framme i Rodney Bay strax före kl. 17 och hade sen en stilla kväll. Nästa morgon tog jag ner en Grib-fil och konstaterade att det väntades vind på 8-10 m/s. (Alltså ca 12-13 m/s tänkte jag för mig själv.) Vi hissade storsegel inne i bukten, inte längre upp än till andra spridaren. Vi beslöt oss också för att prova den lilla kutterfocken – det är faktiskt första gången sen Sverige som vi hissar den, fast vi ofta pratat om att vi återigen borde prova den.

Seglingen till Martinique blev en vild historia. Dramatisk himmel, vind 12-16 m/s med vinden snett framifrån, höga branta vågor. Det kändes nästan lite otäckt och jag sa sen till Anders att ”det här var den jobbigaste seglingen sen Biscaya!” Det höll väl Anders inte riktigt med om, och efter att ha läst lite i loggboken hur vi hade det den 29:e november 2013, för exakt två år sen, så får jag väl ge honom rätt där. Fast ändå, kanske inte – på Atlanten är vågorna så långa och man känner inte riktigt att de är höga, men norr om St. Lucia var de så korta och branta att det gick våldsamt upp och ner i sjöarna.

DSC_0025

Efter 12 års segling har jag aldrig någonsin varit sjösjuk, men nu kände både Anders och jag oss lite oroliga i magen, på gränsen till illamående.

P1020940

St. Anne

Vid 12-tiden ankrade vi i Le Marin, åkte sen omgående och klarerade in och storhandlade. Tillbaka ombord på Tacoma när hela golvet var belamrat med fulla kassar och färskmaten ännu inte kommit in i kyl och frys blev vi tillsagda av en myndig man att flytta på oss. Vi hade ankrat bland de andra båtarna på samma plats som sist vi var här, men nu skulle seglarskolan börja och då fick alla flytta på sig.

Vi hade tänkt gå till St. Anne påföljande morgon, men nu gick vi dit direkt, i stället för att ankra om i inne i Le Marin. Så skönt det var att vara på plats i St. Anne! Det är verkligen ett favoritställe där man kan stanna länge, länge.

Nästa morgon kröp Anders in i motorrummet för att ta loss filtren till watermakern. När han väl var på plats där inne och satt igång fick vi återigen besök av en myndig man. Vi måste flytta på oss! Just där vi och andra båtar låg ankrade skulle det gå ett jetski-race. Jaja, vi drog återigen upp ankaret och flyttade oss längre in i viken som vi blivit tillsagda.

Ett par timmar senare var all mat på plats och watermakern susade så glatt. Nu tänker vi inte flytta på oss på ett bra tag!

Vi stannar nog här en vecka eller två, det gäller att passa på att bara vara på en sådan här plats. Längre norrut blir det lite besvärligare ankringar, där båtarna i många vikar snurrar runt runt i strömmen. Då kan det bli intressanta situationer.

P1030509

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: