Skrivet av: sytacoma | 2016-01-10

Mot St. Martin

Efter att ha lämnat Falmouth Harbour hade vi några sköna dagar på västra Antigua. först i Jolly Harbour. Låg ankrade på 2½ meters djup, och det är nog den grundaste ankringen vi varit med om. Det kan gå in dyning här, och då kan det bli farligt. Vi blev lite oroliga när sjön mot kvällen började byggas upp, vi visste ju inte hur hög den skulle bli.

1

Det ligger många små hus precis vid vattnet i Jolly Harbour, alla har de en hissanordning för att båten ska kunna hissas upp.

Vi gick nästa morgon runt hörnet till Five Islands, en riktigt stor vik med hur mycket plats som helst. Förutom en resort vid stranden finns här ingenting, bara det härliga turkosblå vattnet. Vi låg här i två dagar och bara latade oss innan vi gick tillbaka till Jolly Harbour för att handla lite och klarera ut från Antigua. Halv fem var vi tillbaka vid Tacoma och hade då ett par hektiska timmar med att förbereda för seglingen till St. Barths. Klockan 7 gick vi och la oss, en halvtimme senare sov vi båda.

7 (2)

Ankring vid Five Islands. Färgerna här är speciella – ljus turkost vatten och en himmel som vid horisonten är ljust lilagrå.

Jag hade satt väckarklockan på halv tre, men då jag vaknade vid ett-tiden och upptäckte att blåsten lugnat sig gick vi iväg på en gång. Sakta letade vi oss i kolmörkret ut mellan de ankrade båtarna. Efter några timmars segling lade sig vinden och det blev motorgång i tre-fyra timmar. Väderprognosen hade visat på allt mer avtagande vindar under dagen, med riktigt svaga vindar på eftermiddagen, så vi trodde att vi skulle få gå för motor hela den långa vägen till St. Barths. Det kändes inte så kul. Men, efter tre-fyra timmar återkom vinden och vi hade en verkligt härlig seglingsdag. Vindstyrkan låg på uppskattningsvis 4-7 m/s, (svårt att avgöra den exakta vindstyrkan eftersom vinden kom rakt akterifrån. Vindmätaren visade på 2,5 – 5 m/s.) I denna svaga vind gled vi med spirade segel – wing to wing – fram i 5,5-6,5 knop. Något rulligt som alltid då det är plattläns, båten pendlar då från sida till sida. På eftermiddagen gick det något långsammare, och sista timmen gick vi återigen för motor.

16 (2)

Mitt på dagen upptäckte jag att det singlade ner svarta flagor på magen och benen. Satte på mig glasögonen och tittade lite närmare på vad det kunde vara, och plötsligt gick det upp ett ljus. Sotflagor! Vi seglade ju inte så väldigt långt ifrån en vulkanö med en aktiv vulkan. Inte varje dag man får sotflagor från ett vulkanutbrott på kroppen.

Men varför hamnade inga sotflagor på Anders som satt en meter ifrån? Ren och fräsch satt han där och läste utan en endaste liten sotflaga på sig, medan jag fick allt fler på mig. Förmodligen, tänkte jag, av samma anlednings som att jag i St. Anne fick flera hundra bett av dom dumma moskiterna ”no-see-ums”, medan Anders knappt fick något.

Strax gick det emellertid upp ett litet större ljus för mig. Jag satt ju och lyssnade på musik med hörlurarna på mig! Det är ett par alldeles förträffliga hörlurar med bra ljud, men den tunna plasten som täcker kåporna har av värmen här nere lossnat i små, små bitar. Varje gång jag har dem på mig så blir jag alldeles svartprickig på halsen och kinderna.

5

Ett par timmar senare blev vi uppropade på VHF:en av Bitte på Pangea Ultima, som sett oss på AIS:en. De var på väg från St. Kitts till St. Barths, och vi beslöt att ses på St. Martin. Per, som är kapten ombord (?) har varit med och byggt Tacoma på varvet i Ellös. Av alla de HR 39 som byggts (vet ej hur många, men det är minst 200 stycken) så är det enligt Per bara fem stycken som är utrustade med fåtöljer, av vilka Tacoma är en.

10

Resorten vid Five Islands

Det har varit oerhört dåligt med fiskelyckan ombord på Tacoma. En enda gång sen vi kom till Västindien har vi fått napp. Största anledningen till det är att vi knappt fiskat alls, antingen för att vi tyckt det varit för hög sjö mellan öarna eller också för att vi helt enkelt inte tänkt på det. Nu lade vi emellertid ut linan, och någon timme senare förstod vi att det var något på kroken. Oj! Jag fick bråttom att hämta filmkameran och filmade sen Anders när han vevade in linan. Det var en Mahimahi, guldmakrill! Vårt livs första mahimahi, ungefär 70 cm lång! Det lär vara en mycket välsmakande fisk, men det är på grund av sin skönhet som den är mest känd.

16 (3)

Jag filmade när den hängde där och sprattlade, men sen måste jag släppa kameran för att gå fram och hjälpa Anders. Jag höll det tunga spöet medan Anders först körde huggkroken i den och sedan kniven. Vi tycker detta är mycket obehagligt, men på något sätt måste vi ju döda den.

Då sliter den sig, vår fina mahimahi, hoppar i någon slags dödsryckning av kroken och ner i havet! Kvar står vi, oerhört snopna och besvikna. Inte så mycket för att ha gått miste om flera goda middagar, utan mer för att det var vår allra första fina fisk, den mest omtalade av alla här nere. Och inte ett enda foto fick jag av den…

Den var så vacker! Glimmande guldglänsande… Nu förstår vi verkligen varför kära båtvännerna under sin tid i Västindien beslöt att om de någon gång skulle köpa sig en större båt så skulle den heta Mahimahi. Så blev det också – deras magnifika Mahimahi seglar nu jorden runt. (Och på den har både det ena och det andra fastnat på kroken, bland annat en stor haj.)

2

Kasinot vid hamnen i Jolly Harbour.

Fem på eftermiddagen ankrade vi i lugna, fina Anse de Colombier på västra St. Barth. Det är en verklig favoritvik, med det klaraste vatten man kan tänka sig, fin snorkling och en fantastisk strand. Här på stranden spelades ett avsnitt av TV-serien Landgång in, det grillades då en läcker middag, om jag minns rätt så var det hummer.

När vi plaskade omkring i vattnet stannade en liten båt bredvid oss, ditlockad av vår svenska flagga. Det var en svensk man, bofast på ön. Det finns en del svenska släkter här efter den tid på 1800-talet då St. Barth tillhörde Sverige. (Läs gärna mer om St. Barth och det svenska inflytandet i tidigare resebrev.)

11

Efter lunch nästa dag fortsatte vi till St. Martin. Motorgång hela vägen i 4-5 timmar, men det hade vi räknat med. Ett stilla, stilla hav, med långsamt rullande dyning. När vi nu gick för motor och watermakern tillverkade mer vatten än vad det fanns plats för i tankarna så passade jag på att tvätta en del T-shirts och linnen. Det såg nog roligt ut när Tacoma med tvätten fladdrade från mantåget tuffade fram utanför kryssningsfartygen som låg ankrade i Philipsburg.

Sporrad av gårdagens fina fångst (som så snöpligt försvann ner i havet igen) lade Anders återigen ut fiskelinan. Och minsann, blev det inte napp idag också! Anders vevade in linan och jag stod beredd med håven. Denna fisk lyckades inte slita sig, men å andra sidan ville vi inte alls ha den. Det var en Barracuda, och denna fisk bör man inte äta här uppe. Det är en rovfisk och revfisk som kan bära på den mycket otrevliga nervsjukdomen ciguatera. Vi vet långseglare som drabbats av detta och fortfarande efter flera år lider av sviterna. Man kan visst testa om den är smittad genom att stryka en bit rått fiskkött mot läpparna; domnar då läpparna är fisken smittad. Vi vill dock inte ta risken med att äta en fisk som kanske bär på smittan. Alltså åkte den nu döda Barracudan tillbaka ner i havet.

0

Det är en mycket tät flygtrafik till St. Martin. Var och varannan minut flyger ett plan in mot Princess Juliana Airport, lågt lågt över stranden där soldyrkare och en och annan flygfantast håller till, och tämligen lågt över Tacoma där vi tuffade fram längs kusten. Jag blev plötsligt lite orolig – tänk om vi fick masten kapad av ett plan? Det hade verkligen inte varit så bra.

Vi ligger nu ankrade bland många andra båtar i Marigot på den franska sidan. Vi grejar med båten, ska lämna två stora kassar med smutstvätt till tvätteriet, det ska provianteras och fyllas på gasol och diesel. Ska också ta en tur med jollen till ett annat land (genom lagunen till den holländska sidan) för att handla en del båtgrejor i stora båtaffären.

Under de sista dagarna på Antigua så märkte vi en klar väderförbättring. Efter att ha haft kraftig vind och 10-20-30 squall per dag i drygt två veckor så är det nu knappt några regnskurar alls och mycket lugnare vindar. Under våra två första år i Karibien har det så vitt jag minns inte regnat en endaste gång från slutet av december till början av maj. En kraftig regnskur då och då är dock bara bra, så båten blir ordentligt avsköljd.

16 (1)

Annonser

Responses

  1. Ja visst är den vacker, mahimahin. Så synd att ni tappade den. Riktigt god är den också. Vår absoluta favoritfisk. Men ni får säkert en på kroken igen!
    Bara fiskelinan är i så… Ha det bra, hälsningar från Mahimahi.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: