Skrivet av: sytacoma | 2016-03-12

Nya grepp mot St. Martin

Hur är läget ombord på Tacoma?

Ja, den som eventuellt kunde följa vår färd till St. Martin på nära håll hade all anledning att undra. Hur hade vi det egentligen, med tanke på hur det såg ut på Tacoma? Var besättningen okej? Var kaptenen vid sina sinnens fulla bruk?

Det är en bit från BVI till St. Martin, 88 M, och det är ofta en seg etapp med tanke på att vind, vågor och ström är emot. Vi hade svårt att bestämma oss för när vi skulle gå iväg. Gick vi på söndag skulle vi få gå för motor stor del av vägen, om vi gick på måndag skulle vi få bättre vind, men förmodligen hård vind och svår sjö mot slutet. Vi valde att gå på söndagen, och det var ett bra beslut. Besättningen på de båtar som kom till Marigot Bay under tisdagen såg lite tilltufsade ut.

1

Gamla sjökläderna vädras

Nästa beslut att ta var om vi skulle gå från den södra eller den norra delen av Virgin Gorda. Kaptenskan lade pannan i djupa veck medan hon studerade vindpilarna för olika klockslag, och beslutet blev att gå från den södra delen. Tre timmar efter det att vi lämnat den södra delen var vi strax utanför den norra delen – vinden var svag, och strömmen medförde att vi knappt kom österut alls. När vi slog för att gå mot sydost blev kompasskursen 190 grader, alltså tillbaka mot södra Virgin Gorda.

Seglen togs ner, och motorn sattes på. Anders gick och la sig, medan jag stod och såg hur den ena stjärnan efter den andra tändes. På AIS:en kunde jag se två andra båtar som också gick för motor mot St. Martin. (Eftersom de gick rakt mot vinden i 5½ knop var det lätt att lista ut att de gick för motor.) Vid nio-tiden tog Anders över, och det var min tur att gå till sängs. Vid midnatt blev jag emellertid väckt – inte för att det var min tur att vakta, utan för att Anders ville kolla lite under min säng.

2 (2)

Resten av natten blev något orolig, och den som till äventyrs kunde se oss nästa dag skulle ha observerat detta:

En segelbåt som långsamt, i 2,5-3 knop, tar sig fram på ett tämligen stilla hav. (I den här takten kommer dom inte fram när det är ljust…)

Tända lanternor, fastän det är ljusan dag och solen strålar. (Hm… Har dom verkligen glömt att släcka lanternorna..? Tyder på slarv av stora mått…)

En svart, decimetertjock slang som går från ett öppet sidofönster upp till toppen på biminin. (En slang till länspumpen! Upp över biminin? Har dom översvämning ombord? Bäst att gå ombord och hjälpa till!)

3 (2)

Inne i Tacoma: Två stora tjocka madrasser ligger slängda över soffbordet och sofforna. (Ser slarvigt ut…Lite svårt att gå förbi dem är det också…)

Watermakern är igång. (Ja, det är ju bra att kunna göra vatten, men varför i all sin dar står kökskranen öppen? Vattnet rinner ju ut!?)

Kylen på max, frysen på max. -29 grader i frysen. (På den här skutan är dom tydligen inte så noga med att spara ström!)

I fåtöljen ligger det två stycken grabbags. (Är det SÅ illa, att dom gjort sig klara för att gå i livflotten?)

En svart länspumpslang som går från det öppna sidofönstret till batteriutrymmet under kaptenskans säng. (Men där finns ju inget vatten? Ser hur torrt och fint ut som helst..!)

4

Nej, någon översvämning har vi inte. Däremot gör vi vårt bästa för att göra av med ström. Vi har verkligen gjort allt vad vi kan för att dumpa ström – därför går watermakern fastän vattentankarna är fulla, därför lyser lanternorna och lamporna inne, därför är kylen så kall att ölen fryser till is…

Vad som hänt var att Anders upptäckt att vi laddade 54 A fastän batterierna var helt fulla, 100%. Han rev bort mina madrasser för att kolla batterierna, och kunde konstatera att de var tämligen varma, nästan heta. Vi sänkte farten och gick ett tag bara för två knop, vi satte på watermakern, osv. På så sätt lyckades vi få ner strömtillförseln till ca 12-14 A. Anders tog fram slangen som vi har till den extra länspumpen, placerade ena änden nere vid batterierna och den andra änden uppe på biminin. På så sätt fick vi ner lite sval luft till batterierna. (Sval och sval, den var väl 28-30 grader…)

I vår oumbärliga teknikbibel läste Anders att det fanns risk för att batterierna skulle smälta, eller till och med explodera, om temperaturen ökade ytterligare. Ju varmare batterierna blir, desto mer ström laddar de, och till sist kan det bli som en kedjereaktion som inte går att hejda, en slags härdsmälta. Inte så lämpligt då att ligga och sova rakt ovanpå dessa batterier…

Vi köpte helt nya batterier 2012, och vi har varit väldigt rädda om dom. Inte en enda gång har vi haft mindre än 85 % i dem. Men, batterier åldras fort i värmen här nere. För var sjätte grad över 25 grader så halveras livslängden hos batterierna.

De sista timmarna hade vi fin segling, vinden hade ökat något och vridit. En stor lättnad att kunna stänga av motorn…Om läget blivit riktigt allvarsamt hade vi ju fått göra det i alla fall…

5 (1)

Vågorna är högre än de ser ut att vara…

Nu viner vinden och alla båtar här i Marigot Bay gungar våldsamt. Jag vet ingen annan ankarplats där det gungar lika mycket när det blåser på, och anledningen är att hela bukten (eller, rättare sagt, den del av bukten där vi och många andra är ankrade) ligger helt öppen mot havet. Det blåser 12-17 m/s och det känns mer som att vara på Nordsjön än att ligga ankrad. Eftersom det är så grunt, 3-5 meter, blir vågorna väldigt korta och branta. Inga jollar syns röra sig ute, däremot en hel del båtägare som står framme i fören och oroligt betraktar sina ankarkättingar. Vi kommer att vara ombordblåsta här ett tag, det är alltför farligt att ta den lilla jollen den långa vägen in till land.

På VHF:en hör vi just nu ett jamaicaflaggat fartyg 118 fot lång och 120 ton tung som draggar. Olyckligtvis ligger den rakt framför oss, men en bra bit ifrån. Förhoppningsvis får de hjälp innan den når fram till oss…

Och där gör jollen en saltomortal och hamnar upp och ner! Tur att inte vi satt i den just då…

6

Då och då vandrar mina tankar iväg till vår sista morgon på Virgin Islands. En stilla, stilla morgon på Peter Island, i en vik som påminner mycket om vår favoritvik utanför Onsalahalvön där hemma. Sjöfåglar som hörs. Solen som går upp. Jag som simmar, så tyst jag kan. En sköldpadda som sticker upp huvudet en liten bit bort. Med vetskapen att vi strax ska lämna viken och förmodligen aldrig komma tillbaka dit så är det en speciell morgon, som jag alltid kommer att minnas. Det är inte den vackraste viken jag vet, långt därifrån, men det är en vik som betyder mycket.

7 (2)

Tre dagar senare:

I fem  dagar var vi ombordblåsta på Tacoma, utan att våga oss iland. (Vi kunde naturligtvis gått runt ön och tagit oss in i lagunen, men av olika anledningar valde vi bort detta alternativ.) Nu har sjön lugnat sig något, ingen 120 ton tung skuta har draggat på Tacoma, vi har kunnat ta oss i land och sitter nu på det fantastiska franska bageriet.Om några dagar kommer Per, Margaretha och Lasse. Det ska bli så roligt att ses.

För att se mosaikbilderna: Klicka på första bilden, använd sedan piltangenten i högersidan på bilden.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: