Skrivet av: sytacoma | 2016-05-02

St. Pierre

År 1902 har St. Pierre på norra Martinique 30 000 invånare. Den kallas för ”The Paris of the Carribean” och är Martiniques kommersiella, kulturella och sociala center. Martiniques rikedomar består på den här tiden av plantagerna, och de allra största och rikaste av dem ligger  runt St. Pierre. Skepp ankrade i bukten utanför St. Pierre lastar ombord  kaffe, socker, rom och kakao – så mycket säljs att plantageägarna blir multimiljonärer.

2 (1)

Vulkanen Mount Pelée ovanför St. Pierre

I början av april börjar den stora vulkanen Mt. Pelée ovanför staden att mullra lite.

Den 23:e april får vulkanen ett utbrott som täcker staden med ett lager aska. Invånare som flyr från omkringliggande byar börjar välla in i St. Pierre.

Den 2:a maj kommer ett nytt utbrott som täcker staden med så pass mycket aska att det dödar en del  djur och fåglar.

Den 5:e maj väller en ström av vulkaniskt material innehållande lava, kokande gaser, lera och sten ner över Geurin Estate, en av de allra största och rikaste egendomarna belägen bara några kilometer från St. Pierre. Lavaströmmen  uppskattas till att vara 500 meter bred och 30 meter hög. Denna lavaström begraver helt och hållet egendomen, största delen av familjen och många arbetare.

Fler liknande incidenter inträffar. Många människor dör.

Guvernören Mouttet, som varit på sin post i mindre än ett år, hoppas desperat att problemen ska försvinna. En evakuering skulle medföra enorma problem, av olika slag. Vägarna är primitiva och mycket dåliga. Färjorna har inte kapacitet nog. Plantageägarna och affärsidkarna skulle förlora mycket pengar. Skulle guvernören  beordra en evakuering och vulkanen inte skulle få ett utbrott; ja, då skulle hans karriär vara över.

Den lokala tidningen gör sitt bästa för att övertyga befolkningen om att det inte är någon fara, detta trots alla varningar från vulkanen och alla dödsfall. Några hundra människor lämnar ändå staden. De övriga kan inte tänka sig att en sådan viktig stad som St. Pierre skulle kunna förstöras. De stannar.

3 (3)

En del av den gamla teatern

På morgonen den 8:e maj reser ett antal personer från Fort de France till St. Pierre för att fira Ascension Day. På vägen dit ser de tung, röd rök från vulkanen. De klättrar upp på de omgivande kullarna för att se vad som är på gång.

Kl. 08.02 kollapsar hela den sida av vulkanen som vetter mot St. Pierre. Vulkanen öppnar sig helt och släpper ifrån sig en gigantisk eldboll som väller ner över staden, frigörande mer energi än en atombomb. Allt som sedan återstår är rykande ruiner. Uppskattningsvis 29 933 personer bränns till döds. Endast två personer överlever. Den ena är en morddömd fånge inspärrad i en stencell med extra tjocka väggar och en enda öppning som vetter mot sydväst, bort från vulkanen.

8 (1)

 

12 skepp ankrade i bukten sänks, ett skepp lyckas undkomma med bara några få människor ombord.

Att vandra omkring i St. Pierre i maj 2016 är en annorlunda  upplevelse. Staden är till stora delar återuppbyggd, men överallt, på varje gata, ser man ruiner efter de gamla byggnaderna. Många hus har byggts mot en av de kvarvarande stenväggarna. När vi seglare  ska ankra får vi  noga se till att det inte sker på en plats där det ligger ett vrak.

Frågan man ställer sig är hur många människor som hade kunnat räddas om guvernören beordrat en evakuering. En annan fråga är hur det känns att leva i denna stad, vid foten av Mt. Pelée.

3 (1)

Ruiner, ruiner, överallt…

 

En dag åkte vi upp till  Distillerie Depaz – en gammal plantage med ett romdestilleri i vackra omgivningar; sockerrörsfält, regnskog, vattenfall. En gång i tiden arbetade här massor av slavar med att skörda sockerrören och framställa rom. Nu är driften mer mekaniserad, men fortfarande drivs maskinerna av en mer än 100 år gammal ångmaskin.

Det var intressant att se alla maskiner i arbete, även om vi inte helt förstod allt som hände.

37

Utanför plantagen

 

De drygt två dagar vi låg ankrade utanför St. Pierre såg vi ofta fiskare åka omkring i sina små båtar, två eller tre i varje båt. De kastade ner bitar av vissna palmblad i vattnet för att locka till sig fisk, dock utan framgång. Precis när vi den tredje dagen startat motorn och Anders gått fram på fördäck för att ta upp kättingen gjorde en av de små båtarna en mycket vid och mycket snabb sväng precis framför oss samtidigt som de slängde i ett nät. De snörpte till nätet undertill så all fisk som lockats till platsen blev instängda i nätet, drog så upp nätet bit för bit. Detta tog en bra stund, för det var mycket nät som de slängt i. Vi fick snällt vänta, men det gjorde vi så gärna – det var intressant att se hur detta  fiske går till. Vi kunde se att mycket fisk hamnat i nätet, så det blev nog en bra dagsförtjänst.

DSC_0308

När vi gått iväg längs med stranden såg vi ytterligare en båt med ett par fiskare en bra bit bort som sysslade med samma sak. Jag tittade på båten ett ögonblick, tittade sen i några sekunder på plottern, tittade sen rakt fram.  Och hoppsan, strax framför oss ligger deras stora nät, så långt bort från deras båt. Det blev till att göra en snabb gir.

Att hålla noga utkik efter små bojar med fisknät när man går på grundare vatten längs med en kust är vi vana vid. Men här var det ingen boj alls, bara ett tunt nät som helt plötsligt uppenbarar sig framför båten. Även om det är ett nät med bojar kan det vara mycket svårt att se i vågorna – bojarna är nästan alltid ingenting annat än en genomskinlig petflaska.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: