Skrivet av: sytacoma | 2016-11-04

Blött på Bonaire – del 2

På torsdag förmiddag klarerade vi ut från Bonaire. De är väldigt noga där inne på Immigration, ville veta vilken tid vi skulle avsegla. Klockan 7 sa vi, men vi hade nog tänkt gå tidigare än så.

På fredag morgon vaknade jag vid 4-tiden av åska som var ganska nära. Jag gick upp och laddade ugnen, la mig sen igen. En stund senare var åskan mycket närmre, och det började blåsa hårt. Vet inte hur mycket, men kanske 20 m/s, kanske ännu mer. Nu var också Anders uppe, han ställde sig bakom ratten och startade motorn.

Så kom regnet. Det var nog det värsta skyfall vi någonsin varit med om, det fullkomligt vräkte ner.

Nere i salongen gjorde jag strax en något obehaglig upptäckt. Det rann vatten från det lilla fönstret ovanför navigationsplatsen. Fönstret var ordentligt stängt, så jag kände mig ganska förvånad. Det läcker aldrig in på Tacoma – några gånger när det slagit sjöar över däck och vi glömt stänga ventilen i förpiken har det blivit lite blött där inne, men aldrig att det läckt. Och från ett stängt fönster!

Nu kom en fruktansvärd åsksmäll och i samma nanosekund en ljungande blixt. Åskovädret var precis alldeles ovanför oss. Samtidigt gjorde jag ytterligare en upptäckt. Det läckte inte alls från fönstret, utan vattnet kom från den list nedanför fönstret som man fäster gardinerna i. Läckan måste alltså komma från däcket – precis där Anders höll på att greja och banka igår. Medan jag begrundade detta skyndade jag mig att hämta en stor badhandduk för att täcka det som var under och för att torka under fönstret.

När jag kom tillbaka ut i salongen fick jag lite lätt panik. Vi hade ett VATTENFALL i salongen!!! Ett vattenfall som var en meter brett. Från det lilla fönstret och en dryg meter framåt strilade och rann vattnet. Ner på soffan, ner på navigationsplatsen. Det var redan rejält blött på dynorna. I lätt desperation ropade jag på Anders. Anders hörde på min röst att nu var det allvar, så han ramlade ner fortare än kvickt.

”Anders, vad har du GJORT!!???” ropade jag under det att jag försökte hejda vattenfallet med den redan blöta handduken.

Anders såg mycket förvånad ut.

”Vadå? Jag har väl inte gjort nåt..?”

Sa Anders. Och så flyttade han på gardinen från det stora fönstret, det alldeles ovanför soffan. Och det fönstret – som vi faktiskt bara öppnar någon gång i månaden – var inte helt stängt! Bara ett av fyra fönsterkrokar var tillslutna. Vattnet rann från fönstret och ner på väggen, rann sedan utmed mellanrummet som är mellan väggen och listen.

Anders gick upp igen för att kolla att vi inte drev in mot stranden, jag hade redan stängt till fönstret och hämtade nu alla handdukar jag fick tag i. Sen var det bara att torka…

Vid sjutiden verkade allt ganska lugnt, så vi lämnade bojen för att gå iväg mot Curacao. Strax bakom kom Nanny. Vi fick en härlig segling, men visst har Povel Ramel rätt i att det gyngar på vägen mot Cyracao!

När vi närmade oss inloppet mot Spanish Waters där alla cruisingbåtar ligger ankrade var jag ganska orolig. Anledningen var den sydöstliga vinden, rakt in mot södra delen av ön dit vi skulle. Det blåste 8-10 m/s och gungade rejält ute på havet, så hur skulle det bli när det grundade upp in mot land? Är det något man får lära sig på navigationskurserna så är det att inte närma sig en läkust i hård vind. Hård vind var det väl inte, men hur skulle sjön byggas upp när vi närmade oss land?

Allt gick emellertid bra, och vi gick in i det smala inloppet. Strax innanför såg vi magnifika motoryachten Ammonite med Kaj och Eva ombord ligga vid en kaj. Vi tog fram vår tuta för att tuta på dem, men innan vi hann göra det så satte Kaj igång att tuta. Ett LÅNGT tut! Vi kände oss mycket välkomnade!

Eftersom Ammonite är en stor båt så är tutan dimensionerad därefter. Kaj vinkade glatt därinnanför allt medan tutan brölade. Eva höll händerna för öronen. Vi tutade några gånger vi också med vår lilla tuta, allt medan Ammonite fortsatte bröla. Det gick en minut, och det gick flera minuter, och det gick fem, tio minuter, och hela tiden medan vi gick vidare hörde vi tutan. Den hade alltså hängt sig! Ja, det var ett välkomnande som hette duga!!

Spanish Water är ett stort innanhav med en massa olika vikar, och många grund att undvika. Det finns fyra olika platser där man får lov att ankra, och det var inte lätt att hitta dit. Någonstans i mitten blev vi väldigt förvirrade och visste inte alls hur vi skulle gå vidare. Det var grund på under två meter runt om oss. Vi fick lägga oss helt stilla med Tacoma medan jag försökte lista ut hur vi skulle gå. Eftersom plottern var så inzoomad hade jag ingen överblick. Och jag undrade för mig själv: Varför la jag ut en rutt från Bonaire till Curacao, utan att fortsätta rutten inne i Spanish Water? Så mycket enklare det hade varit!

Nu ligger vi ankrade på ankarplats B, vi har lagt ut alla blöta dynor och handdukar på tork i solen och ugnsplåtarna som rutschat omkring inne på golvet är tillbaka i ugnen.

Läget på Tacoma är under kontroll.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: