Skrivet av: sytacoma | 2016-11-19

Klein Curacao

Vi klarerade ut från Curacao klockan 9 på tisdagen. ”När skulle vi gå iväg?” undrade myndigheterna, för det här med klockslag är viktigt. Man måste lämna Curacaos vatten senast 24 timmar efter utklarering. ”Klockan 7 på onsdag morgon”, svarade Anders, och det gjorde vi också. Men, vi var olydiga… I stället för att gå till Bonaire gick vi till Klein Curacao, 13 M bort. Till Klein Curacao får bara turbåtar med turister eller dykare gå, det är förbjudet område för privata båtar. På natten får inga båtar alls stanna kvar. Vi vet emellertid en del båtar som gått dit i alla fall, och det har gått bra. För säkerhets skull stängde vi av vår AIS så att vi skulle bli ”osynliga”. Ingen skulle hitta oss!

1

Klein Curacao är en liten, liten ö; väldigt låg. Vi närmade oss försiktigt – på två sekunder grundade det upp från 16 meters djup till 4 meter. Här låg två stora turbåtar, men i övrigt var ingen här. Vi tog en av dykbojarna och hoppade sedan omgående i vattnet.

Vi tyckte ju vattnet på Bonaire var det klaraste vi någonsin sett, men här var det ännu klarade! Något så kristallklart med sikt ner mot 10-15 meters djup har vi aldrig någonsin varit med om. Och livet där nere! Det var helt otroligt – runt mig och under mig var det kanske ett par tusen fiskar som kretsade runt mig och nyfiket närmade sig. Många sköldpaddor. Det var helt makalöst fantastiskt, går inte att beskriva. Jag ska försöka lägga ut en liten film, men vet inte om jag lyckas med det här.

26

Den här timmen, eller om det var två timmar, som jag bara låg där i det klaraste klara, helt omsluten av tusentals fiskar… Den stunden, de ögonblicken, timmarna – de ska jag alltid bära med mig. Jag samlar på sådana stunder; guldstunder, som jag kallar dem. Vid det här laget har jag samlat på mig en hel del sådana.

Stranden var också något i särklass, med den finaste korallsand man kan tänka sig. Inne på ön var det torrare än torrt, med massor av småödlor som sprang överallt. Svårt att gå, för marken var lava stelnad till ett väldigt ojämnt underlag.

22

När vi var ombord på Tacoma igen surrade det plötsligt till i luften. Coastguards helikopter kom flygande lågt över oss och gjorde en liten sväng runtom Tacoma. ”Jaha..!” suckade Anders. ”Nu har vi väl Coastguards stora rib-båt här inom en timme!” Men timmen gick, och vi såg inte till Coastguard mer. (Tilläggas kan att Coastguard i Västindien sannerligen är något att ta på allvar. Vi var en gång på väg att få böter för att vi hade för gamla nödraketer, men vi slapp böterna eftersom vi hade ”det renaste motorrum de någonsin sett!”)

6

Nät turbåtarna på eftermiddagen gett sig iväg var vi helt ensamma, men någon timme senare kom en annan segelbåt och la sig en bit bort. De hade flaggan inrullad. ”Dom är smarta!” tyckte jag. ”Det borde vi också tänkt på. Och så kunde vi ju slängt lite sand över båtnamnet!”

30-1

En underbar dag med mycket snorkling följdes av en lika underbar kväll. Den andra båten störde inte alls, vi såg den inte ens bakom vårt soltyg. Vi kände oss helt ensamma – satt nakna i sittbrunnen med en flaska vin och lite gott och bara njöt.

Så någon halvtimme efter solnedgången hördes ett lågt brummande. Coastguards största rib-båt med 8 (åtta!) stadiga Coastguardmän, alldeles intill Tacoma! Långsamt, långsamt… Jag ryckte åt mig ett tyg och höll framför bröstet, ramlade sen fortare än kvickt ner i salongen och satte på mig det första bästa jag kunde hitta. Coastguard passerade ytterst sakta förbi oss bort mot den andra båten där de stannade och pratade med de som var ombord. De skulle väl förmodligen komma tillbaka till oss alldeles strax.

3

Anders kom nerramlande även han och fick på sig ett par shorts (som hamnade på avigan.) Sen gick vi upp, väntade på att de muskelstinna männen med sina svarta kängor skulle komma tillbaka. (Kängor i 35 graders värme???) Men de gick i stället långsamt bortåt, lade sig så tillrätta ca 50 meter bort. Förmodligen för att kolla upp oss och skriva ut böterna. Inga lanternor – nu var det nästan mörkt. Att Coastguard i mörkret smyger fram med släckta lanternor har vi varit med om tidigare.

Men, efter en stund försvann de i riktning mot Curacao. ”Nu hade vi nog tur!” sa Anders. ”Nja…” muttrade jag. ”De kommer väl tillbaka i morgon bitti… När de stämplat böteslappen med största stämpeln…”

15

Nästa morgon tog vi ytterligare en fin snorkelrunda innan vi lämnade bojen, tidigare än vi tänkt. Det var en perfekt dag att gå österut mot Bonaire, praktiskt taget helt vindstilla, ett hav som de sista timmarna låg helt spegelblankt. Det gick faktiskt ovanligt lätt och käckt… redan vid 1-tiden var vi framme.

Lätt och käckt… Men bra var det inte. Och så blev det som så att en alldeles underbar dag följdes av tråkiga  och oroliga dagar…

 

 

Annonser

Responses

  1. Vilken cliffhanger!
    Man undrar vad som komma skall.
    Ulla på
    Serendipity Of Sweden


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: