Skrivet av: sytacoma | 2016-11-26

Ovisshet och väntan

Vi hade en tid hört ett litet tickande ljud från motorn. Det har tickat, sen har ljudet upphört. Nästa gång vi startat motorn har tickandet återkommit, för att så småningom inte längre höras. Och så vidare… Anders hade försökt se vad som stått på, men inte hittat något fel.

När vi nu gick för motor i fem timmar mot Bonaire blev tickandet lite mer ihärdigt. Efter någon timme var det ganska högt, och Anders märkte då att det stötvis pressades ut luft från cylindern. Först trodde han att det var topplockspackningen som gått sönder. Ganska snart kom han emellertid på andra tankar; nu trodde han i stället att det var en bränd ventil som inte slöt tätt. Om det var så väntade en större reparation då hela den övre delen av motorn skulle behövas skruvas loss.

Skulle vi klara oss fram till Bonaire? Skulle felet gå att fixa? Oron var stor. Inte minst var vi oroliga för att bli så fördröjda att vi skulle missa ett fint väderfönster med sydostlig vind. Ju längre tiden går, desto mindre är chansen att vi ska få sydostlig vind.

2016-10-15

Framme vid Bonaire stank hela Tacoma invändigt av avgaser och diesel. Inne på marinan ringde Anders till en som marinkillarna rekommenderat. Eftersom vi kan vara svåra att nå, har varken telefon eller regelbundet internet, så meddelade Anders att han skulle vara uppkopplad klockan 9 påföljande morgon.

Nästa morgon gick vi iväg till tvätteriet med tre kassar tvätt och en kasse med laptops och vatten. När tvättmaskinerna var klara och jag skulle stuva in tvätten i torktumlaren fick Anders meddelande att han kunde hämta maskin-killen inne på marinan kl. 9.30, och innan jag visste ordet av var Anders borta.

2016-10-118

En halvtimme efter att all tvätt var vikt och placerad i sina väskor var Anders tillbaka, och nu var det snabba ryck. ”Vi ska vara inne i marinan klockan 11, då kommer två man!” Jag kunde inte säga annat än ”Oj!” för är det något vi lärt oss i Karibien så är det att här råder ”Island Time” – tider är det inte så noga med för tid har man ju hur mycket som helst av! (Tror vissa…!) De flesta män vi anlitat för hjälp av något slag meddelar att de kommer ”när de har vägarna förbi” eller ”någon gång under morgondagen” eller ”när verktyget som är utlånat har återlämnats” eller ”när vädret har stabiliserat sig”. Eller något liknande…Och under tiden man väntar kan man inte lämna båten, utan måste vara på plats utifallatt…

Skynda skynda tillbaka till Tacoma, låsa upp, fendrar och linor på plats, motorn startas, hela salongen full med avgaser, in till marinan dit vi kommer klockan 10.58 – då är killarna redan på plats!

Snabbt lokaliserar de felet – insprutningsmunstycket sluter inte helt tätt, vilket medför att det inte heller blir någon kompression i en av cylindrarna. En ny metallpackning till munstycket behövs. Eftersom de inte har någon sådan packning på lager får delen beställas från USA. Sådant kan ta tid, vet vi. Männen sa fem dagar men det har vi svårt att tro på. Ofta fastnar saker i tullen, eller också kanske det är karneval, eller möjligen någon viktig högtidsdag – då avstannar allt.

Nu väntar vi alltså, och hoppas innerligt att felet är avhjälpt när den nya packningen är på plats.

p1050561

Det har inte varit mycket vind och knappt någon sol alls, detta innebär att vi måste ladda motorn ca 1½-2 timmar varje morgon och ibland en liten stund på kvällen. Efter varje laddning måste Anders pumpa ut ca 2 liter diesel som läckt ut i motorrummet. Till detta måste vi ha plastdunkar, och de är numera en bristvara. Vi har fått köpa dricksvatten i 2-litersdunkar bara för att få något att hälla dieseln i.

Samtidigt som vi brottas med oron att det trots allt inte kommer att fixas så har vi det tidvis JOBBIGT med myggor och de små djävulska moskiterna No See-Ums. De kallas också ”flying jaws” – flygande käftar. De sticker inte, utan BITS, och dessa små, små moskiter som man knappt ser ens om man har glasögon på sig har alltså för sin storlek väldigt stora käftar. De anfaller i 100-tal, och man märker inte direkt att de är där – när de väl bitit så kliar det infernaliskt, det är så man kan bli tokig. Att sätta på myggmedel i förebyggande syfte hjälper inte – när jag behövde åka in till land för att fixa det senaste resebrevet gned jag in benen och fötterna mycket noggrant med myggmedel – mycket myggmedel. När jag sen satt på marinans bar med ett glas juice fick jag nästan panik för det kliade så olidligt över hela benen, fötterna och även på armarna. Eftersom jag hade fel sorts pengar med mig kunde jag inte gå därifrån, utan var tvungen att vänta på Anders som hade gått iväg till bankomaten. När han väl kom med pengar så att juicen kunde betalas så bara flydde jag.

p1050577

Att det är så mycket No See-Ums och mygg beror på att det regnat en hel del. Inne på land ligger många vattenpölar där moskiterna kläcks. Lokalbefolkningen säger att det här vädret är mycket, mycket ovanligt. Det har inte varit så varmt på 150 år (stadigt ca 35-38 grader). Det brukar inte regna så mycket så här års. (Regnet kommer från Venezuela och Colombia.) Det är mycket ovanligt att det regnar nästan konstant från en blygrå himmel i en hel dag,, det har vi aldrig tidigare varit med om i Karibien. Det är mycket ovanligt att det är vindstilla så ofta. Det är mycket ovanligt att vinden ibland kommer från syd eller väst. Det är mycket ovanligt med tropiska stormar /orkaner som går så långt söderut. Förut var det Matthew som gick mycket nära Curacao trots att ABC-öarna ligger utanför orkanbältet. Nu senast var det Otto som trots att det bara var en vecka kvar på orkansäsongen gick mot Panama/San Blas. Det är också mycket ovanligt att en tropisk storm/orkan härjar så här sent på orkansäsongen – inte sedan 1969 har någon orkan drabbat Västindien så sent. (Orkansäsongen slutar officiellt 30 november.)

p1050573

Troligen har jag blivit smittad av Zika-viruset. Det märks inte så mycket mer än lätt huvudvärk, lite lätt feber, sjukdomskänsla. (De flesta som smittas får inga symptom alls.) Men min mage… den är inte för vacker. Ett område på 15 gånger 15 cm, helt eldröd och med 100-tals blåsor. Vet inte om det kommer från det eventuella Zika-viruset, känner igen både utslagen och sjukdomskänslan från den gången jag simmade på något otäckt uppe på BVI. Då hade jag inte lika stora utslag, å andra sidan blev jag betydligt mer påverkad då än vad jag är nu.

En annan svensk seglare gick iväg till apoteket för att få hjälp mot alla sina bett och utslag. Apotekaren ställde fram tre olika medel på disken – mot denguefeber, chikungunya och Zika. Efter att ha tittat närmare på utslagen – som på vissa ställen flyter ihop till stora röda knottriga partier – sade han att det definitivt såg ut som Zika-virus. De utslagen hon hade liknade mina väldigt mycket.

p1050571

Bara en gång tidigare under de år vi seglat har vi blivit besvärade av No See-Ums. Det var på en strandbar i St. Anne på Martinique. De utslagen begränsade sig till anklarna, nu har vi dem över hela kroppen. (På infektionsklinken på Östra sjukhuset i Göteborg köpte jag ett stort myggtält impregnerat mot malaria. För första gången har jag nu tagit fram detta myggtält, men har ännu inte öppnat det. Vi går i stället in när moskiterna anfaller. Men detta att inhandla ett myggtält impregnerat mot moskiter och malaria är något som varje seglare som planerar att ge sig iväg till Bonaire-Curacao-Colombia-Panama bör göra. Skriver detta eftersom jag vet att en del av er som läser resebreven från Tacoma planerar en segling till Västindien eller jorden runt.)

p1050579

Här bor vi, utanför ett hotell och en dykskola

Så vi sitter här på Tacoma, undrar hur det ska bli, kliar lite försiktigt över alla utslag och röda partier, ser nogsamt till att inte minsta glipa uppstår när vi snabbt tar oss förbi myggnätet, pumpar upp diesel, häller över diesel i plastdunkar, köper dricksvatten i dunkar, torkar upp svett från bord och datorer och golv och böcker, hoppas att vi inte behöver vänta för länge på lagom vind när vi väl är klara för avfärd… Sen så simmar vi förstås och snorklar och tittar ner på alla fiskar och äter gott och undrar lite vad dykarna gör under vår båt. Så bra har vi det ändå, även om vi är nervösa och det ibland hörs ett och annat mycket irriterat utrop från kaptenskan när moskiterna anfaller.

2016-10-122

Vid den här stranden bodde vi förra gången vi var på Bonaire

Varför är det kvinnorna som är mest utsatta för moskiter? Jo, för så är det. Är vi läckrare på något sätt?

Torsten Nylander beskriver livfullt i sin bok ”Dit vindarna bär” hur hustrun Clary sitter helt sönderbiten av No See-Ums i sittbrunnen, helt täckt av kläder och med ett uttryck i sitt ansikte av ”tappert buret lidande”. Torsten själv sitter så nära Clary han kan, detta för att moskiterna ska välja henne att kalasa på och inte han själv.

Vi är glada över att fått besöka Bonaire och Curacao, men vi föredrar helt klart resten av Karibien från Tobago och upp mot nordväst till Virgin Islands. Här är för mycket moskiter, för mycket regn och åska och för lite vind. Hade vi vetat att det skulle bli så besvärligt med moskiterna hade vi nog inte seglat hit. Vi har haft vår jobbigaste och tråkigaste vecka sen vi började segla…Hoppas innerligt att det snart fixar sig med packning och med rätt vind så vi kan komma härifrån.

dsc_0233

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: