Skrivet av: sytacoma | 2017-06-05

5/6, dag 24

5/6, dag 24.   Vi är framme på Azorerna! Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!!!

Vi har kört motor över ett stilla hav, och har flera gånger haft besök av delfiner.  Vid lunchtid såg vi det första av Faial – det är en mycket grön ö.

Min misstanke om att hamnen skulle vara full visade sig stämma. Redan tidigt på morgonen –  när vi var 50 M ifrån – såg jag på AIS:en att båtarna låg i 3-dubbla led utanpå kajerna. Vid ankomsten till Horta vid 16-tiden förtöjde vi som tredje båt vid receptionskajen. Vi blev sedan anmodade att flytta till den norra kajen, och ligger nu också som tredje båt.  Det ligger flera svenskbåtar precis intill, har inte träffat dom tidigare. I morgon bitti får vi röra på oss igen, då ska båten innanför oss gå iväg.

Vi är båt nummer 500 som kommit hit i år! Det fick vi veta på kontoret. Det är 12 färre båtar än vid samma tidpunkt förra året.

Det ska snart bli riktigt busväder, och här vid den norra kajen ligger vi mycket väl skyddade mot swell. Just nu är det helt vindstilla, men i morgon väntas ganska mycket vind. (Enligt senaste prognosen vi sett från i natt.) Men på torsdag, då hettar det till! 20 meter per sekund och kanske mer än så.

Det känns mycket skönt att äntligen vara lugnt i hamn. Men det är mer än så, när det gäller känslorna… I ett halvt år har jag varit orolig för denna segling. Många, många har sagt  till oss när vi talar om att vi ska segla till Azorerna att ”ni vet väl om att denna segling är mycket svårare än seglingen till Västindien?” Och visst har vi vetat det, hela tiden. En bidragande orsak till min oro har varit den oerhört tuffa segling som flera av våra vänbåtar fick för ett par år sen, med omkullslagningar, många Mayday, dödsfall. (Inte några vi kände).

I slutet av mars försvann min oro – då var det i stället dags att kavla upp ärmarna och ta itu med alla förberedelser för denna segling.

Nu är vi här. Och det är absolut den svåraste segling vi gjort. Inte så mycket när det gäller vädret, det har varit ganska okej, utan när det gäller vägvalet. Vid ett tillfälle var vi inte alls överens – när jag vaknade efter sex timmar hade vi gått i en helt annan riktning än vad vi på kvällen bestämt.

Vi tycker att vi gått iväg vid rätt tidpunkt, mitten av maj. Men, det är ganska mycket en fråga om slumpen vilken tidpunkt som är den bästa. Det går inte att säga i förväg. Helt klart är att man måste kunna ta ner väderprognoser över stora områden. Vi har varit ganska störda över att bara kunna ta ner väderfiler på kvällen och natten.

Vi har haft en väldig tur med ankomsten hit till Horta, att den skett i lugnt väder. Hade vi varit några dagar senare hade det blivit oerhört jobbigt. Då hade vi fått gå söderut, för att undvika de mycket hårda vindar som väntas.

Vi har också haft tur med vädret, tycker vi. Förutom 36 timmars spöregn har vi inte haft något regn alls. Viktigare än det är att vi klarat oss från åska – vi hade åska under en kväll och natt, men inte direkt över oss. Åska är det värsta av allt…

Vindarna… Nog har det känts motigt och jobbigt ibland, inte just vinden utan mer vågorna som Tacoma brakat rätt in i. Jag har på allvar undrat om Tacoma kommer att gå av på mitten av dessa vågor, eller slås sönder när den brakar rätt ner i en våg. Atlantvågor som är  3-4 meter höga är respektingivande…Och det har känts jobbigt för mig när det blåst hårt och Anders sovit. Om det blåser riktigt hårt kan jag inte reva själv, utan då måste jag väcka Anders. Och det vill jag inte göra i första taget, han behöver verkligen sova. Så sitter man där och stirrar på vindmätaren, ser hur den går upp till 11 m/s, 12 m/s, 13 m/s…  hela tiden undrar man, ska den minska så jag slipper väcka Anders eller kommer den att öka ännu mer? En gång när Anders på morgonkvisten vaknat och kom upp började jag faktiskt gråta, för att det hade känts så jobbigt.

Nu sitter vi här, Anders och jag, med en flaska champagne och ostkrokar. Åh vad jag längtat efter ett glas vin ibland! Inget vin alls och ingen öl på 3½ vecka. Tangenterna blir kladdiga av ostkrokarna, men det struntar jag i för jag känner verkligen ett behov att att skriva av mig lite. Får väl tvätta datorn sen.

I morgon ska vi hälsa på de andra svenskbåtarna och se oss om lite. Plocka fram allt om varit undanstoppat.

Stort Tack, Anna Eronn, för väderinfo och trevliga mail.

Stort Tack, Erik, för ditt jobb med att lägga ut mina texter på hemsidan.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Responses

  1. Gratulerer så mye med Atlanterhavs krysningen ”Well done”
    Håper dere får det fint på Azorene
    Store Kram fra Randi Finn og Astrid
    ”Tirnanoir”

    • Tack så mycket kära ni! Jo, här är fint, man skulle kunna stanna mycket länge…

  2. Kære Anders og Eva
    Tillykke med vel gennemført Atlantpassage til Azorerne. Vi har med spænding fulgt jeres daglige beretning, og synes I er mega cool. Vi kan genkende mange af de følelser I har beskrevet 🙂
    Mange hilsner fra hele BLISS besætningen.
    Brian

    • Roligt att ni följer oss!
      Hittade er målning häromdagen, den ser fortfarande fin ut. Tog ett foto, ska försöka skicka det.
      Ha det så bra!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: