Skrivet av: sytacoma | 2017-07-23

Nationalparken i Wicklow

Eftersom jag har problem med en fot var jag innan osäker på om jag skulle följa med på denna vandring i Wicklows nationalpark. När jag hörde mig för lite närmare fick jag veta att den var 10 km lång och skulle gå runt en sjö. Det lät ju inte alltför betungande, så det skulle nog både min fot och jag själv klara av.

15

 

Glendalough, dalen med de två sjöarna. Här ligger ett klosterområde som grundades på 600-talet. Det består av fem olika kyrkor, en katedral, ett runt torn, prästens hus, med mera. Entrén – the gateway – är totalt unik i Irland. Denna såg vi inte, vi kom från det andra hållet. Nu är kyrkorna och katedralen bara ruiner, men de vittnar om en viktig period i Irlands historia.

DSC_0801

När vi kommit en bit på väg förstod jag att vandringen skulle bli längre än vad jag fått veta, 16 km om man räknar med biten till och från parkeringen. Trodde nog att Martin skojade när han pekade på det högsta berget på andra sidan sjön och förklarade att det var dit upp vi skulle. Men han skojade inte…

75 (2)

Det var brant brant upp och lika brant brant ner, där emellan 4-5 km då vi gick med ett lodrätt stup intill oss. Leden gick runt hela Glendalough. Vi klättrade tills vi var högst uppe på berget, 420 meter upp. Ännu en spektakulär plats som Martin tagit oss till. Hisnande vyer, ett vilt och sanslöst vackert landskap.

DSC_0828

Tittar man noga på detta foto ser man två små blå prickar och en orange prick. Det är bergsbestigare, på en plats där klippväggen går lodrätt upp mot himlen.

DSC_0815

Miners hole, i ena änden av dalen. Här både bodde och arbetade gruvarbetarna.

63

Den här vandringen kan man tjäna pengar på, fick vi veta. En amerikansk dam som halkade och stukade foten (eller om hon bröt foten) stämde nationalparken och fick 400 000 kronor i kompensation.

60 (1)

 

Både Anders och jag blev lite yra i mössan när vi gick så nära stupet. Det gick långsamt på grund av min fot. Benmusklerna var inte heller vad de borde vara, det har ju blivit en hel del stillasittande efter den senaste tidens långa seglingar.

92

För mig var det den mest ansträngande vandring jag någonsin gjort. Jag är väldigt glad över att jag följde med, skulle inte vilja ha det ogjort, men, jag kommer inte att göra om den. Mot slutet protesterade inte bara foten utan hela kroppen. De som såg mig kanske trodde jag var berusad på grund av alla vingliga snedsteg.

DSC_0759

Tack Martin för ännu en fin dag!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: