Skrivet av: sytacoma | 2017-07-30

Alla sorter väder, alla sorters vindar…

Roligare kan man ha, än att lyssna till stormvarning och Mayday när man är mitt på Irländska sjön…Samtidigt som vinden bara ökar, och ökar, och ökar… Och vågorna blir allt grövre, allt mer vildsinta…

12

Vi bestämde oss för att gå iväg under fredagen (21/7) antingen framåt kvällen mot Belfast eller också på morgonen mot Port Ellen på Islay. Vi visste att det skulle komma otäck blåst från och med onsdag, och det kändes viktigt för oss att då vara vid kanalens mynning, eller i Oban inte så långt därifrån. Helst ville vi komma fram på måndag, detta för att ha en ”buffert-dag”, om kulingvindarna skulle komma tidigare. Beslutet på fredag morgon var att gå iväg direkt – vi visste att vi skulle få en ”småspiksblåst” under förmiddagen, men det skulle lugna sig successivt under dagen. Vid 15-tiden skulle det blåsa ca 7-9 m/s, under lördagen mitt på dagen 4-6 m/s.

2

Verkligheten blev, som så många gånger tidigare, en annan. Under de sex första timmarna blåste det 11-15 m/s. Det var en otäck sjö från sidan – Irländska sjön är ett grunt hav och då blir vågorna alltid brantare, när det dessutom är vind mot ström som det nu var blir vågorna ännu bråkigare. Jag tyckte det kändes lite otäckt, men, det fick väl vara så då i några timmar tills den utlovade vindminskningen skulle komma.

Så småningom lugnade sig också vinden lite, och jag gick in och läste. När jag kom ut igen stod Anders och lyssnade på senaste väderprognosen. Han såg lite bekymrad ut. Jag märkte också att vinden återigen hade ökat.5

Det hade utfärdats stormvarning för Irländska sjön, med vindar upp mot 9 Bf. 25 m/s… Samtidigt kom ett Mayday-anrop på radion. Hur skulle vi nu göra? Vi befann oss mitt på Irländska sjön, med vinden in mot Irland. Är det något man lärt sig så är det att inte närma sig en kust i stark pålandsvind, och alldeles särskilt inte de hamnar som ligger här med bara en trång port med tidvatten.

Vi beslöt att fortsätta. Vi trodde nog att stormen skulle komma längre söderut, där det redan nu var tämligen kraftig vind. Utanför Belfast skulle det vara nästan vindstilla på natten, enligt den gamla prognosen vi hade. Vi förberedde i alla fall för hårt väder, Anders revade storen ytterligare och vi satte på oss tjockaste sjökläderna. På VHF:en hörde vi Coastguard upprepade gånger efterlysa båten som sänt ut Mayday. De hade inte hört av den mer, så det är möjligt att det gått riktigt illa för den.

10

För denna lilla mås blev det för mycket med vinden. Den landade på vår sprayhood och vilade sig där i två timmar. Den orkade inte alls bry sig om att jag stod med kameran bara några dm ifrån.

Vinden ökade hela tiden, och jag kände mig något betryckt. Under kvällen och natten minskade emellertid vinden successivt. Det blev en del motorsegling på grund av alldeles för svag vind, men när vi vid lunchtid var utanför Islay ökade vinden återigen. Vi hade bestämt att i stället för Port Ellen på Islay gå vidare till en ankarvik på Jura, detta för att seglingen gått snabbare än beräknat. Det var trögt i sundet mot Jura, branta vågor rätt emot och en vind på 10-13 m/s. Det kändes inte bra – eftersom den starka vinden kom från öster var jag rädd för att den skulle dundra rätt in i ankarviken. Jag ville vända och gå tillbaka mot Port Ellen, en vik som är mer skyddad än den på Jura, men Anders tyckte vi skulle fortsätta.

15

2013 var det så här lugnt utanför Islay och Jura

Ankarviken på sydöstra Jura visade sig vara skyddad och lugn, detta tack vare de små kobbarna utanför. Vi lusläste strömtabeller och tidvattentabeller för påföljande dag då vi skulle gå igenom Corrywreckan och Sound of Luing. Störande är det när man inte kommer fram till samma sak. Enligt mig skulle det vara slackvatten i Corrywreckan 10.30, enligt Anders 9.45. Det här med tidpunkten är viktig – och ibland jätteviktig – när det gäller dessa vatten. Här går strömmen med 8,5 K som värst, och det tror jag inte vår motor klarar av. I Reeds (bibel för sjöfarare med alla tabeller och hamnar) står det att läsa: Corrywreckan should never be attempted by small craft except at slack water and in calm conditions.

25 jura

Utanför Jura 2013

Det blev en lugn natt, och nästa morgon väckte jag Anders 04.45. Vi lämnade den lilla fina ankarplatsen och gick norrut för att komma i rätt tid till Corrywreckan. Men motströmmen… först kunde vi bara göra 4,5 K, sen blev det trögare och trögare. 3 knop, 2,7 knop, 2,2 knop… Till slut var vi nere i 1,9 knop. Det fick bli en ny plan.

18

Port Ellen, Islay, 2013

Men, så fick vi medström, och plötsligt blev det fart på skutan. Vi skulle inte hinna till Corrywreckan vid slackvatten utan först två timmar senare, så jag tyckte vi skulle ligga över natten i en ankarvik strax innan sundet. Men Anders tyckte vi skulle fortsätta, och ”känna på det hela”. Så då gjorde vi det…

Corrywreckan och Sound of Luing två timmar efter slackvatten: Medström, hur många knop vet jag inte. 6? 7? 9? 11 sekundmeter RAK MOTVIND. Stark ström mot stark vind innebär mycket orolig sjö. (Ända inte någon hög sjö, eftersom det är öar runt om.)Tacoma forsade för motor fram i motvinden för 10 knop. Tyvärr är vår logg sönder, så vi kan inte mäta den exakta farten på strömmen. Men att gå för motor i stark motvind brukar ge en fart på ca 3 K, så jag gissar att medströmmen var omkring 7 K. 2013 var strömmen exakt 5,2 K, det kunde vi lätt räkna ut då loggen ännu fungerade.

30 Corrywreckan (4)

Det är inte bara de starka tidvattenströmmarna som gör Corrywreckan och Sound of Luing till så extremt oroliga vatten. Om man tittar på djupsiffrorna på sjökortet så ser man hur väldigt ojämn botten är. Detta ger upphov till virvlar och overfall, ”vattenväggar”, hur kraftiga beror på vinden och strömmen för tillfället, och i vilken riktning dessa går. Här kan man faktiskt segla i uppförsbacke och nerförsbacke – vattenytan kan ligga 1½ meter högre eller lägre en kort bit ifrån.

31 Corrywreckan (5)

Mycket orolig sjö och stark ström i Sound of Luing, men ingen hög sjö. Det är öar runtomkring som stoppar upp sjön, i alla fall den här dagen

Det gick i alla fall bra. Tacoma är en stadig dam. Vi fortsatte till Oban, där vi fick en ovanligt stilig skuta alldeles intill oss.

2013 stannade vi i Oban ett par dagar, men nu fortsatte vi direkt morgonen efter upp till Corpach, som utgör mynningen till Caledonia Canal. Den sista biten före Corpach är även den mycket ström.

86 (1)

Det ser ut som blankis, men det är strömmen som gör att det ser ut så här.

Vi kom ett par timmar för tidigt till Corpach (lågvatten, slussen stängd) så jag passade på att städa riktigt ordentligt medan Anders snirklade runt i snigelfart. Strax efter fyra kunde vi i alla fall gå in i kanalen, tillsammans med ytterligare en annan båt. Så stävade alltså två svenska HR-båtar tillsammans in i kanalen.

40

På väg mot Corpach

Kvällen i Corpach och nästa dags gång i kanalen bjöd på ett helt strålande väder. Dag 2 kom regnet och vinden, precis som väderfilerna förutspått. Det blev en kall dag! Lufttrycket sjönk hela tiden – det var ett rejält lågtryck. Detta väder fortsatte nästa dag, men det blev allt bättre på eftermiddagen.

När vi 2013 gick över Loch Ness var det i 14 m/s motvind. Det var kallt, kallt! Halvvägs mötte vi en ensam segelbåt, först när den passerat upptäckte vi att den hade svensk flagg och var från vår hemmaklubb, JRSK. Det var Hokus Pokus på väg hem från sin jordenrunt-segling. Nu hade vi 6-13 m/s medvind, och nu mötte vi danska båten Rosalina, på väg mot för oss okända äventyr.

43 (3)

På väg mot Corpach

Det är mäktig natur i nordvästra Skottland. Det är ganska speciellt att på kanalen ta sig fram nästan mitt i den höga barrskogen och när kanalen breddar sig lite se de höga bergen på avstånd.

Jag har tagit mig friheten att ta med några foton från kanalresan 2013. Då, i juni, blommade ginsten så fint längs med kanalkanten. Nu är det högsommarblomster.

160 (4)

161

120

Det har varit en hektisk tid senaste veckorna, med mycket att se och uppleva, mycket segling och mycket motorgång. Knappt någon tid alls till att bara ligga stilla och vifta med tårna. Slussandet tar på krafterna, likaså oron jag ibland känt för hårda vindar eller rent av stormvindar när vi är på fel ställe. När vi i Fort Augustus – ca 2/3 väg in i kanalen – klockan åtta gick in i första slussen kände jag mig som en trasa. Dimmig i huvudet och med värkande muskler gick jag i två timmar uppe på kanalkanten och höll ordning på Tacoma genom de sex slussarna. I sista slussen steg jag ombord igen, och när slussportarna öppnats och de små motorbåtarna framför oss gått iväg så började jag dra tillbaka linan så att Anders kunde gasa på. Anders hejdade mig med ett rop och pekade på något framför mig. Jag fattade inte problemet – det var väl bara att gå iväg liksom alla de andra?

124 (7)

SER DU INTE BRON?”

Jaha… Det där stora grå på ca 10 gånger 3 meter rätt framför näsan på mig var visst en bro. Och nej, mycket klarar Tacoma men att försöka forcera denna cementbro skulle förmodligen inte vara så lyckat.

När vi kom ut på Loch Ness la jag mig och sov. Anders fick tampas med Nessie själv.

151

Vi har tagit oss igenom 29 slussar och 10 svängbroar, och det har gått bra allting. I ”slusstrapporna” Fort Augustus och Neptue´s Staircase (8 slussar på raken) går jag uppe på kanten, och där får man inte vara alltför höjdrädd – det är mindre än en halvmeter från kanten ner mot Tacoma och det mörka vattnet ett okänt antal meter nedanför. För varje sluss lägger jag fast Tacoma och släpper sedan ut lina (när vi går neråt) eller halar hem linan (när vi går uppåt.) En slussvakt tar hand om akterlinan.

139 (4)

När det bara är en sluss stannar jag ombord. Vi låg längst fram i gänget i de flesta slussarna, här tog jag akterlinan och Anders förlinan. Det kan bli stark turbulens när vattnet släpps på. Samtidigt får man hålla ett öga på fendrarna och ibland försöka hålla ut Tacoma från slussväggen. Det finns en risk att fendrarna fastnar, om trycket mot väggen är för stort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det rekommenderas att man har en bräda mellan fendrar och slussvägg, detta för att skona fendrarna. Så gjorde vi 2013, men inte nu. Slussväggarna här är uppbyggda av stora stenar och det var inte så roligt när brädan fastnade mot väggen och vi hade jätteproblem med att komma loss samtidigt som vattnet sjönk. Anders hade framme kniven för att skära loss brädan, men just då lättade trycket mot väggen.

139 (5)

Läget är under kontroll!

Kanske går det lättare att använda bräda i Panama-kanalen, om dom väggarna är jämnare. Helt klart är att man ska ha med sig en bräda, helst två, när man ger sig ut på långsegling. Det är inte bara i kanalerna man kan ha nytta av dem.

139 (8)

Ibland är det extra stressigt. Vi har i god tid innan avgång, ibland kvällen före, fått besked av slussvakten att vi ska slussa med styrbordssidan emot. Vi placerar ut sju fendrar samt två linor så allt är i ordning, startar så motorn och kastar loss. Då får vi beskedet att vi ska slussa med babordssidan emot. Om 20 sekunder ska vi vara inne i slussen – Anders står vid ratten och jag rusar omkring som en iller och flyttar fendrar och linor i raketfart för att 5 sekunder efter det att vi är inne i slussen kunna lägga fast eller kasta upp linan till slussvakten. Ibland upprepar sig samma sak strax innan eller efter det att vi slussat, när vi ska lägga till vid en ponton som i nio gånger av tio ligger på motsatta sidan som den vi slussat på. Flytta fendrar i raketfart igen, och skulle nu pontonen råka ligga på samma sida som sluss-sidan så måste fendrarna sänkas till vattenytan.

118 kytra

Vi har stannat för natten på en av de pontoner som finns utmed kanalen. Här Kytra.

Så det kan alltså ibland vara helt makalöst stressigt. Absolut inte alltid, oftast styr vi lugnt och fint in med den sida vi har fendrarna på. Känner oss säkra vid det här laget på hur det hela ska gå till. Men, det är ändå lätt att göra misstag om man inte är helt vaken och alert. Det är till exempel viktigt att akterlinan läggs fast först, först när jag gjort det får jag springa fram och ge förlinan – eller kasta upp den – till slussvakten. I en sluss blev det inte så, och Tacoma for fram mot slussväggen med sidolanternan först. Som tur var så höll slussvakten emot, och Anders var snabb med akterlinan.

124+

Förra gången fick vi varsin guldstjärna för att vi var så duktiga och hade flytvästen på. Hade sett fram emot ytterligare en guldstjärna – men nej, ingen stjärna i år…

På några ställen är det extra mycket turister, och de följer intresserat våra förehavanden, inte minst med kameran. Många tar kontakt och frågar var vi varit, hur vi haft det.

137

Vi hade inte bråttom ut från kanalen, väntade tills vi såg att det var hopp om stadigare väder. Tillbringade två nätter vid samma ponton utmed kanalen, ensamma bland andra båtar som låg där stadigvarande och inte hade någon ombord. Det är så mysigt att ligga stilla utmed kanalkanten och se på alla de kanotister som paddlar förbi, samt vid de tillfällen då det varit slussöppning olika slags fartyg. Det är allt från segelbåtar, militärfartyg, smala och riktigt långa kanalbåtar, turistbåtar i mer ”vanligt” format, samt, många motorbåtar som hyrs ut av olika bolag utmed kanalen. Det är ca 4000 kanotister som varje år paddlar igenom Kaledoniakanalen. Många vandrar och cyklar också utmed kanalen. Roligt är det när de vinkar och ropar en hälsning.

147

Det är många slott och fästningar som ligger vid de olika vattnen, här Fort Augustus. 

Tog en tidig morgonpromenad utmed kanalkanten. Hade jag tagit denna promenad en månad tidigare hade jag haft en gul vägg intill mig. Ginstbuskarna var upp mot 4-5 meter höga.

Kanalbolaget har järnkoll på trafiken i kanalen. De ropar över VHF:en till varandra när det är båtar på väg. Då kan det låta så här: ”There are four guys on their way up!” Detta betyder översatt till svenska: ”Det är fyra skeppare som med sina fartyg och sin besättning är på väg upp mot din sluss!”

130

Nu är vi i Inverness, och planerar att så snart som möjligt ta skuttet över Nordsjön. Hinner inte iväg vare sig till Norge eller Danmark innan det på onsdag kväll kommer hårda vindar. Kanske på lördag om en knapp vecka. Hoppas vi får en lugnare överfart än den vi hade för fyra år sen. Då var det tufft… Men så säger också många som seglat jorden runt att Nordsjön, det var den värsta etappen på hela seglingen…

Det känns så underligt… Att vi snart är hemma i Sverige igen. Efter fyra år.

Annonser

Responses

  1. Många härliga upplevelser ska bli roligt att träffa er igen

    • Kurt, jag skriver till dig när vi fått lugna ner oss lite!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: