Skrivet av: sytacoma | 2017-04-22

Eva och Erik testar 22/4

Det här skriver jag på den dator vi använder till SSB-radion. Jag mailar sen texten via SSB-radion till Erik. Erik loggar med hjälp av mitt lösenord in på mitt konto på WordPress,kopierar sen in texten och publicerar den slutligen. Kan ni läsa detta har testet fungerat. (Erik har lovat att hjälpa mig med uppdateringar både på Twitter och på hemsidan om hur vi har det på de långa seglingarna framöver.)

Skrivet av: sytacoma | 2017-04-21

Hos tandläkaren

Man har ju träffat några olika under årens lopp. Under nästan 30 år gick jag hos samma tandläkare i Kungsbackatrakten – under varje besök viftade han i luften under 5-10 sekunder med någon ny slags tandborste, tandtråd, tandsticka och sa några ord om denna. Sedan kunde jag på räkningen se att han tagit betalt med ca 400-500 kronor för denna ”rådgivning”. Under varje besök skällde han dessutom på sin sköterska, anledningarna varierade.

De senaste åren har jag besökt tandläkarmottagningen med bara kvinnor anställda. En mjuk, varm, stämning; inte bara inne i behandlingsrummet utan också i väntrummet. När jag från Västindien mailar och beställer en tid får jag svar direkt. Senaste gången dröjde det mindre än två minuter innan jag fick en tid.

Fram tills för ett par månader sen har jag inte behövt göra något akut tandläkarbesök här nere. Det har räckt med kontrollerna hemma varje sommar. Anders har däremot lagat bitskador två gånger, i Las Palmas och på Tortola (British Virgin Islands.) Eftersom det var just bitskador fick han båda gångerna full ersättning från sjukförsäkringen genom Gouda.

Påskdagen (2)

St. Martin, påskdagen 2017

För två månader sen besökte jag för första gången akut en klinik, på Tortola. Det visade sig vara tre tandhalsar som behövde fixas till. Jag hade varit allt för hårdhänt med tandborsten. En liten rar filippinska knockade mig med bedövning, fixade tandhalsarna och visade mig sen en röntgenbild med ”något som höll på att äta sig in”, men det skulle klara sig tills jag var hemma i Sverige igen, fick jag veta. 4000 kronor kostade det hela. (+ taxi 650 kronor)

Här på St. Martin var det något som inte var som det skulle med en tand, så jag gick iväg till den stora kliniken. Jag ville dessutom ha en koll av alla tänder för att se att det såg bra ut inför de långa seglingar som väntar. Att få svår tandvärk när det är tre veckor kvar tills man är i land vill jag INTE. En röntgenbild togs, den unge tandläkaren som jag knappt förstod vad han sa (vi är i Frankrike!) tittade på röntgenbilden och sen mycket hastigt på övriga tänder. Det var en infektion under bryggan, han skulle göra rent lite och sen skulle jag skölja i sex dagar med en lösning på recept och så äta penicillin i sex dagar. Övriga tänder var det inte något som helst problem med, de såg jättefina ut! (Och här måste man fråga sig, ljög tandläkaren för att snabbt kunna ta in nästa patient så inte hans franska lunch skulle bli försenad? Eller var han bara slarvig som inte på röntgenbilden över alla tänder såg det som ”höll på att äta sig in”? Jag övervägde att visa honom röntgenbilderna från Tortola som jag skrivit ut och faktiskt hade med mig i väskan, men beslöt mig för att avstå från detta.)

Så var besöket på ca 30 minuter slut, och jag ca 400 kronor fattigare. En tiondel av vad jag betalade på Tortola…

En vecka senare kunde jag konstatera att jag emellanåt fortfarande hade värk. Ny tid beställdes. Jag vill vara så säker man rimligtvis kan bli på att allt är bra när vi seglar iväg.

Klockan 8 i morse var jag då för andra gången på besök på kliniken. Klockan 8.20 susade min unge tandläkare in från gatan, iklädd jeansshorts och orangelila-rutig tröja, med små neongröna hjärtan mitt i det lila. I ena handen mobilen, i den andra två baguetter. Med ett ursäktande leende pekade han med mobilen på baguetterna innan han susade vidare. Två minuter senare var han yrkesmässigt omklädd, och tog sig återigen an min inflammation. Den är på bättringsvägen, förklarade han, men grejade ändå lite mer med den under en halvtimmes tid. Nytt recept med medicin att ta med mig ombord om det skulle bli problem, och en räkning på 25 euro. 240 kronor… Det är riktigt billigt att gå till tandläkaren på St. Martin.

Medan jag väntade på att få betala kom en kvinna med sin dotter på ca 10 år ut från ett behandlingsrum. Kvinnan, flickans mamma, skakade på huvudet åt en äldre kvinna, förmodligen mormor, som satt och väntade. Nu blev det fart på mormor – hon stormade fram till receptionsdisken och på smattrande franska skällde hon ut sköterskan. (Ja, jag förstod ju inte ett ord av det hela, men det var helt klart att hon var mycket upprörd, på gränsen till rasande.) En annan sköterska anslöt, och under de följande tio minuterna ytterligare två sköterskor. Det var nu fyra sköterskor som i samlad tropp försökte bemöta det mormor hade på hjärtat. Ungefär i halvtid skakade mamman på huvudet och drog med sig sin dotter ut, allt medan mormor stod kvar och argumenterade för vad det nu kunde vara. Så småningom gjorde en femte sköterska entré, och jag kunde betala min 25 euro.

Så var det Anders tur. Han tyckte inte alls att han behövde kolla sina tänder, men jag var tämligen envis med att han ändå skulle göra det. Han fick en tid, men tandläkaren var så snabbt färdig med patienten innan att han fick gå in en kvart tidigare. Tandläkaren tittade hastigt på tänderna – ingen röntgenbild togs – och konstaterade att den tand som skadats för en tid sen då en bit lossnade kunde han inte laga. Nehej… Så var besöket över, och det kostade ingenting. Käckt med tandläkarbesök som är gratis, men hur kommer det att bli med tanden mitt ute på Atlanten?

Största behållningen av Anders besök på kliniken var väl tandsköterskan i väntrummet som ivrigt började knappa på sin telefon då hon upptäckte att det var Anders födelsedag – strax strömmade ”Happy Birthday” ut i väntrummet från telefonen, med karibisk touch och schwung.

Fotona tagna under ett dygns tid i en och samma riktning

Skrivet av: sytacoma | 2017-04-11

Bara veckor kvar

Det senaste året har vi allt mer funderat på och diskuterat detta om när vi ska segla hem, om vi ska göra det denna sommar eller om något/några år. Det har varit svåra funderingar där vi vacklat fram och tillbaka – vi trivs så oändligt mycket med detta liv, och vi har det så fantastiskt här ombord på vår Tacoma. För ca 6 månader sen bestämde vi oss – vi lämnar Västindien nu i maj. Saknaden efter barnen och barnbarnen har växt sig allt starkare; samtidigt tycker framförallt jag att det nu är dags att leva ett mer tryggare liv. Men då, för 6 månader sen, hade vi ännu inte bestämt vart vi skulle ta vägen – skulle vi segla till Sverige eller skulle vi gå in i Medelhavet? Eller kanske som andra svenska seglare slå oss till ro i Las Palmas? Beslutet att segla hem till Sverige togs först för 2-3 månader sen.

Vi är kvar på St. Martin, här jobbar vi nu intensivt med alla förberedelser inför Atlantöverfarten. Det kommer att bli vår längsta segling hittills, 3-5 veckor lång, och också vår svåraste. Därför blir också förberedelserna de mest omfattande hittills, betydligt mer omfattande än när vi rustade oss för Atlantfärden västerut. Om ett par veckor kommer en rapport om allt vad vi håller på med, att läsa för den som är intresserad.

Länge, länge har jag varit orolig för denna segling. Vi vet att det är en svår etapp, men en faktor som ytterligare spätt på min oro är det väder som vi haft denna säsong, med vindar och regn som vi inte alls haft de första åren. Det är helt klart betydligt tuffare att segla här än vad det var för 10 år sen. I samband med att Erik med familj lämnade oss för ett par veckor sen och vi satte igång med allt jobb så avtog emellertid oron och ersattes i stället av något slags ”jävlaranamma – det här ska vi klara av!”

Vi har träffat en del andra par på olika båtar som också ska tillbaka till Europa nu i sommar. Några går först mot Bermuda, andra går som vi direkt till Azorerna. Några skeppar hem sin båt på fraktfartyg, bland annat det par som inte lyckats få en extra besättningsmedlem med sig. Andra seglare vi pratar med poängterar alla det faktum att seglingen tillbaka till Europa är så mycket svårare än den hit. Och jo, vi vet!

På seglingen från Kanarieöarna/Kap Verde till Västindien har man vinden med sig. Mot Azorerna måste man göra allt vad man kan för att undvika de djupa lågtryck som regelbundet vandrar från Amerika på sin väg österut. (Vi har båda i färskt minne den hemska vecka då många av våra vänner på väg mot Azorerna hamnade i stora svårigheter på grund av en storm. Det var 10-15 meter höga vågor, båtar slogs ned, båtar slog runt, en båt (flera?) sjönk, det var dödsfall. Mitt i allt detta kunde vi via SSB-radion lyssna till när ett par av våra vänner pratade med varandra någonstans långt, långt där borta – allt handlade om vädret och om vad som hände.)

Samtidigt som man inte ska gå för långt norrut ska man också försöka att inte hamna allt för långt in i det azoriska högtrycksbältet, där man knappt har någon vind alls, eller ingen som helst vind. Detta högtrycksbälte ligger inte helt stilla, utan flyttar på sig. För att klara detta att gå mitt emellan lågtrycksbältet och högtrycksbältet krävs utförliga vindprognoser. Vi kan ju ta ner vindfiler via SSB-radion, men problemet är att vi inte kan ta ner så stora gribfiler som vi skulle behöva göra för att kunna fatta så kloka beslut som möjligt. Vi kommer därför att få hjälp av Erik med information om det aktuella läget på vindfronten. Vi mailar (med hjälp av SSB-radion) vår position till Erik varje dag, han laddar sen ner en grib-fil och mailar oss tillbaka hur det ser ut.

Tidpunkten är också viktig – man har inte mycket utrymme för att själv bestämma när man ska segla iväg. Inte för tidigt – då är risken för stormar stor. Inte för sent – då riskerar man att hamna i en orkan. Statistiskt sett är den bästa tidpunkten att lämna Västindien den andra veckan i maj. Vi siktar på att gå iväg mellan 1:a och 15:e maj. Hoppas innerligt att detta ska vara möjligt!

I  våra olika guideböcker har vi läst om råden som ges för denna segling. Man får välja – gå upp mot 58-60:e breddgraden för att få fin vind och snabb segling. Men, då löper man stor risk att råka ut för djupa lågtryck och – om man går i första hälften av maj – isberg. Stanna i stället söder om 35:e-38:e breddgraden – då löper man mindre risk för hårt väder men får med största sannolikhet i stället gå för motor i många, många, många timmar, i tryckande hetta, med vindar och strömmar som beter sig lite hur som helst.

Vi sätter oss nu in i hur storcirkelnavigering fungerar. Detta är faktsiskt något helt nytt för oss. Sjökortet ser helt annorlunda ut än man är van vid.

Vi kommer att följa den strategi som vännerna på Tir Na Noir hade när de gjorde seglingen 2014. Inte gå för långt norrut, hellre gå för motor lite extra mycket när det är väldigt svag vind. Om ett lågtryck närmar sig från väster viker vi av söderut. (En hel del seglare har på sin väg mot Azorerna i stället hamnat i Portugal eller på Madeira. Vi är fullt beredda på att det kan bli så också för oss.)

Nu jobbar vi vidare… Anders har just monterat en strömbrytare för gaslarmet så att vi lätt kan stänga av larmet när vi sänder med SSB-radion. Varför detta, kanske någon nu undrar? Jo, när vi sänder med SSB-radion så händer det saker ombord på Tacoma – till exempel sätter vissa lampor igång att blinka och gaslarmet börjar mycket högljutt att tjuta (såvida man inte krupit in i motorrummet först och stängt av det.) Andra båtar har rapporterat om andra incidenter.

Här nedan kommer en bild från alla 42 öar vi fått förmånen att besöka här i Västindien (alla öar utom Grenada, den föll bort från bildspelet). Förmodligen måste bildspelet laddas en stund innan man kan titta på fotona i rätt storlek och full skärpa.

Jag hoppas verkligen att detta fungerar, annars får jag lägga ut fotona i ett separat resebrev.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mot Grenada (47)

Grenada

Skrivet av: sytacoma | 2017-03-29

Barn i båt

Barn trivs på båt! Det är vad jag kommit fram till efter att ha läst resebrev från ett stort antal olika båtar med barn ombord; både stora barn, små barn och riktigt små barn. Jag har dessutom pratat med och umgåtts med familjer som långseglar/långseglat, under ett år eller flera år. Om alla barn trivs på båt vet jag naturligtvis inte, men jag har ännu inte träffat på någon långseglande familj där barnen inte verkar att ha det väldigt bra.

Anledningarna till att de allra flesta barn verkar må bra ombord är flera. De vuxna har oftast så mycket mer tid för barnen ombord än vad de har hemma. Barnen utvecklar en kreativitet som är extra stor på båten med sitt begränsade utrymme – det får inte plats hur många leksaker som helst, man kan inte – och vill inte – sitta framför en dator eller TV i timtal varje dag. Vi har bland långseglande barn sett en otrolig uppfinningsrikedom på vad man kan hitta på, såväl ombord som i land.

Långseglande barn är sociala barn. De vet att när de äntligen träffar på en annan båt med barn ombord, så gäller det att passa på! Initiativ tas till samvaro och lek, även när barnen pratar olika språk.

För familjer med barn som funderar på det här med långsegling kan jag varmt rekommendera sajten läsningen om Mary af Rövarhamn  på webben. Familjen seglade jorden runt under fyra år och barnen bodde ombord på båten sedan de kom hem från BB. Många hemsidor från långseglarlivet med barn kan hittas om man googlar på nätet. Där kan man läsa om allt från skolgång till tips på hur man på bästa sätt kan ordna det ombord.

1

Edith Trivs på Tacoma!

Också Edith, tio månader, verkar trivas på båt! Det finns alltid någon som vill leka och gosa, och kanske känns det skönt med Tacomas lätt gungande rörelser. De första dagarna var det emellertid blåsigare än blåsigt, och hon var nog lite fundersam när hon iförd flytväst kom åkande i mörker och vågor ut till Tacoma.

I tre hela veckor har vi haft Edith, Caroline och Erik hos oss. Guldveckor! Tänk att få vakna till ljuden av ett litet barn som jollrar och pratar för sig själv. Som skiner upp i ett brett leende när man visar sig. Som när man lyft upp henne ur ”sängen” kryper omkring på golvet, reser sig upp på ben som för varje dag blir allt stadigare, som hittar nya saker att utforska och leka med.

Vi har besökt olika fina vikar och stränder på Antigua, Green Island, St. Barths och St. Martin. Vi har seglat, badat, snorklat, simmat, legat i solen, vandrat, läst sagor, lekt, pysslat om… Och njutit, myst och bara gottat oss…

26 (2)

Hela familjen

Seglingen från Antiuga till St. Barths tog 17 timmar. För Ediths skull gick vi iväg vid 17-tiden och seglade sedan hela natten. Vi passade på då det var svag vind, och fick en väldigt fin segling över ett lugnt hav med mareld och många stjärnor. Erik var mäkta belåten när han fångade en riktigt stor tonfisk (?) och en liten stund senare ytterligare en fisk av okänt ursprung. De blev båda till delikata middagar.

Något som var jobbigt? Ja, den första seglingen på några timmar till Green Island på östsidan av Antigua var inte allt för rolig. Vi visste att det skulle bli gungigt efter det extra blåsiga vädret, men sjön var grövre än vi räknat med. Vi har på många ställen läst – och barnläkare har intygat – att små barn inte kan bli sjösjuka, men vid vilken ålder går gränsen för när barnen kan bli dåliga? Edith var till en början relativt opåverkad, blev sedan ganska gnällig under ca 15-30 minuter innan hon kräktes, en gång. Efter det verkade hon återigen ganska opåverkad. Övriga seglingar har det inte varit några som helst problem.

52

Kolibri fotad av Erik

Det var en hel del prylar passande en liten tjej som bars ombord på Tacoma. En del köpte vi här på St. Martin, annat fanns med i packningen från Sverige. Tack vare att Anders kom från Sverige bara ett par veckor innan så kunde även han ha med sig en del saker.

Så här ordnade vi det för Edith:

Flytväst från Baltic (lånad)

Sele från Baltic + en av Tacomas livlinor, kopplad till sittbrunnen.

Barnstol (utan ben) med tillhörande bord togs med hemifrån. Anders skruvade fast sitsen på en bräda så den stod stadigt på sittbrunnsbänken. Stolen användes dock bara några gånger. De som seglar länge med små barn brukar ofta skruva fast en cykelstol någonstans i båten. I denna sitter barnet tryggt fastspänt även när det gungar. Det kan ju finnas situationer när två vuxna som seglar med barn är fullt upptagna med annat och ingen kan ha barnet i knät.

Leksaker, gosedjur och böcker.

Med en mjuk matta i sittbrunnen och lucka ner till salongen hade Edith sin egen lilla skyddade plats att leka på. Med en lucka ner till salongen på plats var det jätteroligt att stå och kolla på vad som hände nere i båten; då måste någon passa henne extra noga så hon inte hävde sig över kanten. Med båda luckorna på plats kunde hon själv inte ta sig någonstans.

Med tjocka dynor och ett slingerskydd ordnades en skyddad plats i soffan att sova på.

Solskyddstält från barnresebutiken.se

Solskyddsdräkter och solskyddsmössa från Sunseal. Mjuka solskyddsskor från Babyland.se, att användas på stranden som skydd mot het sand och eventuella vassa saker. (Det var svårt att hitta solskyddsoveraller som hade långa ärmar och ben. De flesta hade korta ärmar/ben. Efter ihärdigt letande på nätet hittades dock tre olika overaller med långa ärmar/ben.)

Bärsele från Babybjörn

Solskyddsfilt från babyland.se

Solglasögon

Vällingpulver + grötpulver från Sverige. Barnmatsburkar från Sverige och St. Martin. Blöjor och våtservetter från St. Martin. Badblöjor (swimpants) från Libero, togs med hemifrån.

Badbalja inköpt på St. Martin (för ca 90 svenska kronor. Den amerikanska badbalja vi hittade i Charlotte Amalie på US Virgin Islands för ca 1000 svenska kronor köpte vi inte! Det var den enda badbaljan som fanns.)

Badpool och babysimring inköpt på Bonaire, dessa användes dock aldrig.

En klänning med en alldeles egen historia! (Som 17-åring, för 43 år sen, köpte jag en underbart söt klänning i bomullsbrodyr, denna klänning var sedan en sommarfavorit i ganska många år. Så småningom blev den dock något trång. Jag sydde om den till min dotter Ingrid då hon var lika gammal som Edith är nu. Så övertogs denna lilla klänning av dotterdottern Linn, och nu är det alltså Edith som använder den. Tredje generationen i samma klänning! Eller rättare sagt, tyg!)

27

Den långa resan med tre olika flighter till slutmålet Antigua gick mycket bra, säger Caroline och Erik. De hade önskat sig, och fick, platser alldeles bakom en vägg. Där hade de gott om plats och Edith kunde sova i en egen liten säng som flygvärdinnorna satte fast på väggen. (Gräns vid tio kg) Tyvärr var de för sent ute med sin bokning för att få samma platser även vid hemresan. De ska dock be flygvärdinnorna fråga passagerarna som sitter bakom en vägg om det möjligen inte är några som vill byta platser med dem. Eftersom de på tillbakavägen har platser i Comfort Class så borde det finnas goda chanser till det, de har ju extrasköna platser att erbjuda. (Tips: Om man vill ha platser bakom en vägg måste man vara ute i mycket god tid med sin bokning. Det är eftertraktade platser, inte bara för de med små barn.)

Nu när hela den lilla familjen åkt hem igen är det underligt tomt och tyst ombord. Ingen liten tjej som glittrar och kvittrar. Klockan halv sex i går lyfte det stora KLM-planet från Princess Juliana Airport för att påbörja den långa resan till Amsterdam. Kvar på däck stod Anders och jag, såg planet lyfta, såg det bli mindre och mindre. Men innan det helt försvann in i molnen kan jag nästan svära på att jag såg Edith vinka från ett av fönstren.

 

Jag har lagt ut fotona två gånger, för att testa hur det går med enskilda bilder på slutet.

1

Edith Trivs på Tacoma!

2

Flytväst från Baltic

3 (2)

Sele och livlina

4

Stol och bord hemifrån

5

Lekhage i sittbrunnen

8

Sängen i soffan

12 (2)

Soltält att sova och leka i

13

Solskyddskläder

15 (3)

16

Guldveckor för farmor

19

26 (2)

Hela familjen

27

En klänning med en egen historia

28

Det är sällan Edith är stilla…

30

Five Islands

42

Solskyddsfilt

46

59

Green Island

64

60 (2)

Green Island

60 (1)

Hermitage Bay

2017-03-25 (12)

Nyfiken liten tjej

Skrivet av: sytacoma | 2017-03-12

Mitt i blåsvädret

Vi har haft ett par småtråkiga månader med besvärligheter av olika slag, men nu är allt så perfekt det kan vara sedan ett par-tre veckor tillbaka. Blåst har det gjort – och det rejält – sen vi kom hit till Falmouth Harbour på Antigua för ca tio dagar sen. Som mest hade vi i några dagar 14-17 meter per sekund, med många regn. Vi hade tur som kom hit i tid, innan blåsvädret började.

Under den allra blåsigaste dagen för en halv vecka sen kom Erik, Caroline och lilla Edith, tio månader, hit till Tacoma. De var mycket, mycket efterlängtade. Det var inte mycket packning de hade med sig, bara två stycken handbagage. Resten av packningen fick vi vänta på i två dygn – först efter ett antal telefonsamtal hit och dit kom väskorna från flygplatsen i specialtaxi. Personalen på flygplatsen har varit mycket hjälpsamma och verkligen gjort vad de kunnat för att lokalisera väskor och annat.

Greena Island (1)

Green Island

Vi hade några oroliga dagar innan den lilla familjen kom. Den stora frågan var NÄR de skulle komma? Under onsdagen enligt flygbiljetterna, eller en eller flera dagar senare? Vi hade ingen aning, och det hade egentligen inte Erik och Caroline heller. Anledningen till detta var att Air France lagom till deras avresa beslutade sig för att gå ut i strejk i fem dagar. Därför var vi nästan förvånade över att se dem på plats på rätt dag.

Nu har blåsten lugnat sig betydligt, så i morgon tar vi vår första segeltur bort till Green Island på östsidan av Antigua, en vacker plats vi tycker mycket om. Segling blir det väl inte, utan bara motorgång eftersom det är rakt mot vinden, det är å andra sidan inte så långt, ett par timmars gång bara. Vi planerar sedan att besöka olika fina vikar här på Antigua innan vi går vidare mot St. Barths och den härliga viken Anse de Colombier. Sen blir det St. Martin, med ett par olika vikar där. Kanske går vi också till Barbuda, vi får se.

DSC_0055

Barbuda

Det är helt underbart att få rå om våra kära under hela tre veckor. Underbart, roligt, spännande, med en sådan liten dam ombord. Det är lite konkurrens här nu mellan farmor och farfar om vem som ska få pyssla om och leka med Edith. På bara tre dagar har vi sett hur hon utvecklats från att hasa sig fram till att lite långsamt krypa.

Nästa resebrev kommer att handla om hur det är att bo med en bebis i båten.

Skrivet av: sytacoma | 2017-02-28

En vissen vecka

Med Anders återigen ombord på Tacoma lämnade vi marinan i West End. Första turen blev inte så lång, bara runt hörnet till nordsidan av Tortola. Vid inloppet till viken fanns de största brytande vågor vi någonsin upplevt vid ett korallrev. Klart häftigt!

Morgonen därpå fortsatte vi till Gorda Sound där vi hade ett par riktigt härliga dagar i ett turkosblått vatten som låg helt platt. Dagarna därefter var det samma underbara och stilla vatten, men tillvaron var absolut inte lika trevlig då. Det var nämligen inte bara trevligheter Anders hade med sig från Sverige, utan också ett par stora otrevligheter i form av olika baciller. Magsjukan som härjade bland våra kära i Göteborg hade bara påverkat Anders lite grann, i stället blev jag väldigt dålig. Ett par dagar senare när jag började känna mig lite bättre så drabbades vi båda av halsfluss med hög feber. Under en dag låg vi helt utslagna, sov mest hela dagen, men nästa dag kände vi oss tvungna att pallra oss upp. Det skulle bli en mycket bra vindriktning mot St. Martin, och ska man gå österut till St. Martin så måste man passa på när tillfälle ges.

Vid 13-tiden gav vi oss iväg – matta och medtagna, illamående och febriga, med halsont och öronvärk. Och visst fick vi fin segelvind till St. Martin, nästan hela vägen fram, i 16 timmar. På natten var emellertid vädret stökigt värre – otaliga squall med kraftiga vindvridningar, dessutom åska som stadigt kom närmare. Mitt i natten var den så nära att jag övervägde att stänga ner alla instrument. Behövde dock aldrig göra det då åskan gick bortåt igen (för att senare återigen komma närmare.)

När vi i gryningen ankrade i Marigot Bay var det i piskande ösregn. Vi bara lämnade alla dyblöta kläder i en hög på durken och ramlade sen fortare än kvickt i säng. När vi vaknat var det bara att uppbåda tillräckligt med kraft för att sätta igång med allt vi behövde göra i Marigot. Tre dagar senare skulle vi vara tvungna att ge oss iväg till Antigua, detta för att inte fastna på St. Martin när det senare skulle börja blåsa rejält. Så matta och febriga gjorde vi en 3-timmars storhandling (med taxi tillbaka till dingebryggan), gjorde två vändor med dingen för att köpa diesel, tankade på all diesel på Tacoma, lämnade tvätt och hämtade tvätt, åkte iväg till Indiern för att köpa öl, besökte diverse olika butiker och apotek i jakt på andra grejor vi behöver, och gjorde så slutligen ytterligare ett besök på den stora supermarketen.

Vid solnedgången på lördag var vi klara att gå iväg, raka vägen till Antigua utan att stanna till på St. Barths. Det blev 24 timmar med motorgång, och strax efter solnedgången påföljande kväll kunde vi äntligen ankra i vackra Hermitage Bay. Fortsatte sen nästa morgon till Falmouth Harbour, där vi nu ska ligga ett tag i väntan på ett ovanligt jättetrevligt besök. Snart kliver Erik, Caroline och lilla Edith ombord på Tacoma för att segla med oss i tre veckor. Vi har sett fram emot detta länge – det ska bli så roligt!

Skrivet av: sytacoma | 2017-02-14

En hummergryta och en rastakille i sängen

Anders är hemma på angeläget besök i Sverige och jag är ensam i en dryg vecka. Vi har därför Tacoma liggande i en marina i Sopers Hole på Tortola, på en bryggplats vi fått låna av Fritz och Mary Lou på Magpie.

Vad roar man sig då med en fredagskväll här ombord på Tacoma? Ja, eftersom det är lite myggor här inne vid land går jag in och stänger om mig vid sju-tiden. Låser luckorna, grejar lite, lägger mig sen på sängen och läser. Varje kväll är jag lika fascinerad av det faktum att det alltid är en eller två myggor i sovrummet trots att jag är jättenoga med myggnät. Varje kväll har jag lyckats slå ihjäl dessa myggor, bara för att upptäcka att det nästa kväll återigen har kommit in en eller två.

Myggan under gårdagskvällen var en liten yr en som fladdrade omkring mig mest hela tiden. Myggan denna fredagskväll är mer slug av sig – jag har bakat in hela kroppen i ett lakan med undantag av en arm, denna arm låter jag ligga fullt exponerad för myggan. Meningen är att den inte ska kunna motstå denna arm, och eftersom jag har bara ena ögat i boken och det andra ögat på armen räknar jag med att mygguslingen snart ska vara oskadliggjord. Men tji, det är som sagt en slug mygga, så den visar sig bara ibland och bara för en kort, kort stund, och min arm är den inte alls intresserad av. I stället verkar den ha riktat in sig på min nacke, som jag har lite svårt att hålla koll på.

Jag beslutar mig för att pröva mitt mygg- och flugtrick. Släcker lampan i sovrummet, går ut i salongen och tänder lamporna där. Meningen är att myggan då ska flyga ut i salongen. Efter en stund går jag tillbaka till sovrummet efter att först ha stängt igen dörren lite hårdare än vanligt – ingen mygga ska minsann kunna slinka in.

Lägger mig och läser igen och det verkar faktiskt som om myggan är borta. Tji fick den! Någon timme senare går jag upp igen för att släcka. Men… Dörren går inte att öppna! Det är totalt omöjligt!

Sätter mig rådvill på sägen, tittar upp mot luckan ovanför. Enda sättet att komma ut är att häva sig upp genom luckan, men eftersom jag för något år sen var tvungen att sluta med mina armövningar så är jag inte speciellt stark i armarna längre. Går det inte får jag väl lägga madrasserna ovanpå varandra för att komma upp, tänker jag.

Men jag har inga kläder… Inga alls! Däremot har Anders lite kläder i sitt skåp, och iklädd en T-shirt samt ett par av hans kalsonger lyckas jag med nöd och näppe trassla mig upp och ut. Jag tittar mig lite förstulet omkring för att se om det möjligtvis var någon som upptäckte denna manöver, men det verkar lugnt. Jag är ganska ensam vid bryggan, tydligen är det inte någon ombord på de andra båtarna. Det är mest båtar till salu som ligger här. Inne i land däremot sorlar glada människor på kajen och restaurangen.

Nu kommer jag plötsligt att tänka på något, och blir alldeles kall. HUR SKA JAG KOMMA IN I BÅTEN??? Jag har ju låst luckan! Ska jag tvingas söka hjälp inne vid land i denna mundering?

Jag drar i alla fall lite i luckan, och kan man tänka sig! Just i kväll har jag tydligen inte alls dragit för den lilla regeln, utan det är bara att kliva ner i salongen! Tänk vilken tur man har ibland..!

Nu drar jag drar fram Anders alla verktygsväskor, och återigen har jag tur: Hittar den lilla krysskruvmejseln direkt högst upp i en av väskorna. Det går lätt att skruva av handtaget och den lilla plattan vid sidan om, men dörren är lika stängd för det. Prövar att bända lite försiktigt med en matsked och en konservöppnare, utan resultat. Återstår bara att bädda och gå till sängs i förpiken, där bäddarna inte alls har de tjocka, sköna madrasser vi har i vårt sovrum. Det är inte heller det lättaste att komma upp i bäddarna med det ryggonda jag har sen en tid tillbaka. Kojerna i förpiken är höga – vi har tidigare haft en liten barnpall i plast för att kunna komma upp lättare, men denna pall är nu slängd.

Till slut har jag dock kommit på plats. En bra stund ligger jag och vänder och vrider på mig innan jag somnar, med vetskapen att här får jag nu sova tills Anders kommer hem, i fem nätter. Vågar mig inte ner i sovrummet igen, tänk om jag inte kommer upp!

Mitt i natten får jag en aha-upplevelse: Jag ställer ner den största hummergrytan på min säng! Då kan jag kliva på den! Mycket nöjd somnar jag om.

Nästa morgon går jag direkt ut och rotar fram grytan från förrådet under sittbrunnsbänken, ser mig sen omkring. Ingen vaken! Snabbt öppnar jag luckan, släpper ner grytan i min säng och tar mig sen försiktigt ner. Testar sen hur det går att klättra upp. Det går alldeles utmärkt! Då slipper jag i alla fall sova i förpiken, det är bara att klättra upp på hummergrytan varje morgon.

På förmiddagen sitter jag ute och grejar lite med foton när en av marinakillarna kommer förbi, han med de långa rastaflätorna i grönt och orange. Omtänksamt undrar han om jag har allt jag behöver. Jo, det har jag ju, men… Och så förklarar jag problemet. Han kommer ner och försöker även han att öppna dörren, bara för att konstatera att det är omöjligt. Men hur kom jag ut? undrar han, och jag pekar på luckan och grytan. Han går ut igen och fram till luckan, och med skruvmejseln i handen svingar han sig raskt ner till sängen. Jag följer efter. (Nej, jag svingar mig inte ner, jag tar det lite mer försiktigt. Kanske jag här också bör tillägga att han var i min säng i mindre än en sekund.)

Killen skruvar loss handtaget och den lilla plattan, och minsann! Dörren är öppen!!

Lugnt och stilla går vi ut från sovrummet, killen med hummergrytan i handen. ”I think you don´t need this anymore”, ler han.

Så löste sig även detta. Nu hoppas jag att Anders på något sätt klarar att fixa till låsmekanismen så det går att stänga dörren ordentligt igen. Det ska nog gå bra, han brukar fixa det mesta. Och jag har fått något att tänka på: Se alltid till så att någon av luckorna går att öppna utifrån innan du går till sängs.

Något som inte löst sig, som inte givit önskat resultat, det är mitt akutbesök hos tandläkaren. Jo, för också detta har jag roat mig med medan Anders varit borta. Har aldrig tidigare gått till tandläkaren här nere, det har räckt med de kontroller jag gjort varje sommar i Sverige.

Tandläkaren, en liten rar filippinska, förklarade att jag varit alltför hårdhänt med tandborsten. Efter att ha gett mig den kraftigaste bedövningen jag någonsin varit med om (jag blev ganska darrig) fixade hon till tandhalsarna på tre tänder. Nu en vecka senare kan jag konstatera att detta inte räckt, det måste vara något mer fel. Jag har fortfarande lite tandvärk av och till, men hoppas att det hela håller sig någorlunda i schack tills det planerade besöket hos någon tandläkare på St. Martin, för att kolla att allt ser bra ut. (Vilket det alltså inte är, vet jag nu efter att ha lagt ut cirka 4000 kronor för tandläkaren och ca 650 kronor på taxi.)

P.S. Vi hade en riktigt fin segling österut från Culebra. Det blev dock ingen sista natt på Culebrita – vi gick dit och gick ända in mot stranden i viken där de enda lediga bojarna låg, bara för att konstatera att det var klart olämpligt att tillbringa natten där. Swellet var alltför våldsamt, och vi visste att det skulle blåsa ännu mer under natten och att det då med största sannolikhet också skulle bli ännu större swell. Två dm vatten under kölen, eller ännu mindre, det är inget vi vill utsätta oss för. Vi gick i stället tillbaka till den fina ankringsplatsen bakom revet på sydöstra Culebra – det var bara vi och en till båt vid en boj långt borta. En underbar, stilla kväll; vår sista på Spanish Virgin Islands. Lite tårar – vi fullkomligt älskar detta område, och vi vet att vi aldrig kommer tillbaka dit.

P.S 2: I kväll kommer Anders. Jag längtar. Dessutom vet jag att han i bagaget har med sig både det ena och det andra – förutom en del båtgrejor från Hjertmans har jag lagt en beställning på sill, kaviar, rågmjöl, godis och lite mer smått och gott.

P.S.3: När jag knappade in mig på GP:S nätsida i morse så lyste rubriken mot mig: ”PASSAGERARPLAN NÖDLANDADE I GÖTEBORG!” Det var Anders plan!

Av mail från sonen till Anders fick jag sen veta att det var landningshjulen som trasslat. Planet blev rejält försenat, och det innebar i sin tur att Anders missade planet från Amsterdam till St. Martin. Han är nu på hotell i Amsterdam, flyger sen till Paris, sen till St. Martin, sen till Tortola. En rejäl resa…

P.S. 4: Sitter i baren och äter god pizza medan jag laddar upp bilderna till resebrevet, men nu har jag tappat både aptiten och lusten att fixa fler bilder.  Här var två mindre hundar i koppel, som tillhör gästerna. Så kom två stora hundar utan koppel, så tre stora hundar till. (Alla från ett ställe långt härifrån, fick jag veta sen.)Allihop gick omkring precis mellan borden, sju hundar. Jag tyckte det var obehagligt. Så blev det bråk. En av de större hundarna tog en mindre hund i munnen, skakade den fram och tillbaka, drog med den mellan borden, var precis bredvid mig. Alla skrek. Den mindre hunden fick ett stort stycke kött bortslitet från låret och höften. En kvinna blev biten i vaden. Det är blod överallt.

Överväger nu om jag ska byta rubrik på det här inlägget till NÖDSITUATIONER.

Skrivet av: sytacoma | 2017-01-23

Culebra och Culebrita

I en dryg vecka av vår tid i Spanish Virgin Islands låg vi ankrade i Ensenada Ponda, detta på grund av den starka vinden som kom norrifrån. För det mesta blåste det 13-19 m/s – mycket för att vara i mitten av januari, men inte alls i närheten av de vindstyrkor som prognoserna först visade.

Vi hann bli ordentligt trötta på dessa starka och envisa vindar. Men så – äntligen! Den 18:e januari blev det ett väderomslag till betydligt lugnare vindar. Faktiskt var det knappt någon vind alls under ca tio dagar tid, 0-4 m/s. Vi utnyttjade detta till att upptäcka olika vikar på Culebras västra sida, samt ett par vikar på Cayo Luis Penas västra och södra sida.

Under veckan då vi låg inblåsta tog vi jollen genom den lilla lagunen till Bahia de Sardinas, vi tog bussen till den långa och mycket vackra stranden Flamenco Beach. Vi kom tidigt, och regnet hängde i luften när vi kom, men alla de ungdomar som tältar inne bland palmerna var i full gång. Lite för kyligt och lite för tidigt för att det skulle vara intressant med windsurfing, men det spelades spel av alla de slag och ölburkarna var redan på plats.

21-flamenco-beach-1

Flamenco Beach

På en resesajt – och i guideboken – läste jag att Flamenco Beach är 3:e vackraste stranden i Västindien. På ett annat ställe läste jag att det var den andra vackraste stranden i världen. Hur det är med den saken vet jag inte, men helt klart är att Flamenco Beach är oerhört populär, både bland lokalinnevånarna och turister.

I änden på stranden står två rostiga stridsvagnar, kvarlämnade från den tid då USA använde Culebra som militärt övningsområde. Det finns mer som är kvarlämnat i vattnen runt Culebras kust – en massa militärt järnskrot samt en del minor. Av den anledningen är Ensenada Ponda ett av få ställen man kan ankra på – i stället får man lägga sig på gratisbojar som finns överallt runt kusten. Ett par båtvänner som var på promenad mot en strand blev bortmotade eftersom det pågick minröjning.

Vi hade planerat att besöka Vieques, som ligger ett par timmars segling söder om Culebra. Där är personer från USA mycket impopulära, rentav ovälkomna, talade våra amerikanska vänner om för oss. Orsaken till detta är att USA och NATO använde östra Vieques och vattnen runt om som övningsfält av flygbombning. Nu när de slutat med dessa övningar kan man ankra också i de östra vikarna, på egen risk. Mycket skrot i vattnet och mycket skrot på stränderna. I guideboken varnas det för att plocka upp saker som ligger på stranden. Vad man kanske kan tro är en stor snäcka kan i stället vara en skarpladdad mina. (Stora delar av Karibiska sjön används fortfarande av US Navy och NATO, som militärt övningsområde. Kommer då en liten fredlig svensk segelbåt inglidande mitt bland allt skjutande och alla bomber så kan det bli lite nervöst.)

20-bahia-de-sardinas-3

Bahia Sardinas

Vi har legat på boj innanför en hel del olika korallrev. En extra blåsig eftermiddag och natt låg vi bakom revet alldeles vid inloppet till Ensenada Ponda – det är en speciell känsla när vinden viner och vågorna går höga och bara detta korallrev som inte ens syns från däck är det enda som finns mellan Tacoma och Sydamerika – eller Afrika, när det var sydvästlig vind som rådde.

Allra finast tycker vi båda att den lilla ön Culebrita är. Vi gick in i viken på den norra sidan mycket långsamt – det enda sjökortet visade var ett stort brunt område som betecknades som korallområde. Inga djupsiffror alls, och ingen markering för var det skulle kunna tänkas finnas korallhuvuden. Nu var det inte så svårt som vi var rädda för, men man vet ju aldrig när man kommer till en ny plats hur det är.

Culebrita! Så makalöst vacker!! När vi gav oss iväg därifrån efter endast en dag (vindarna!) så hoppades vi verkligen att vi skulle kunna återkomma till denna helt underbara strand på norra sidan. 

11-tacoma-pa-culebrita

Tacoma vid Culebrita

Efter tips från Blå Ellinor ägnade vi mycket tid åt västra Culebra. En underbar kust med massor av små gömda stränder, de flesta helt folktomma. Utanför nästan alla stränder låg bojar utlagda. Vår absoluta favorit blev Tamarindo Beach, där vi låg i sammanlagt tre nätter. Bara några meter från Tacoma, ca 5 meter bort, låg det mest fantastiska korallrev. Vi har aldrig förr sett så många koraller koncentrerade till ett område, sida vid sida. Allra vanligast var seafans, ”havsfläktar”, i olika nyanser av violett, gult och beige. Det liknade en undervattensskog där de sakta vajade fram och tillbaka. Så vackert…

34-snorkling-fin-11

Den första morgonen utanför Tamarindo Beach packade vi ihop badkläder, kameror, böcker, mat; rodde sen jollen in till stranden och lyfte med gemensamma krafter upp den så långt att vi kunde låsa fast den vid träden. Vi tänkte gå en stig bort mot Flamenco Beach och tillbringa förmiddagen där. När vi låst jollen tog vi tio steg in mot stigen – sen kom vi inte längre. Där stod en stadig – men väldigt trevlig – vakt. Han förklarade att hela halvön var avspärrad på grund av minröjning. ”Lyssnar vi inte på kanal 16?” undrade han. Jo, när vi seglar, men inte när vi ligger vid boj en vindstilla dag utan en enda annan båt i sikte… Han förklarade att de en gång i halvtimmen gått ut med budskapet att det var landstigningsförbud på stranden på grund av minor och granater som kunde explodera. Han talade också om att han kommit hit i oktober från Montana – där han egentligen bor – speciellt inkallad för att spränga minor.

Så det var bara att ta jollen tillbaka till Tacoma…

28-tamarindo-beach-1

Anders snorklar vid Tamarindo Beach

Man kan förstå lokalbefolkningens ilska över USA och NATO som spritt minor och granater lite hur som helst runt Culebra och Vieques. Att inte kunna röra sig hur man vill över öarna, att inte kunna gå till den närmsta fina stranden för att bada…

En dag låg vi utanför västra sidan på den lilla ön Cayo Luis Pena. Helt ensamma, faktum var att vi knappt såg en enda båt, och då på mycket långt avstånd bort mot Puerto Rico. Utanför en annan pytteliten ö en bit bort, Las Hermanas, låg det dock en båt. På ön kunde vi se ett tiotal personer mycket långsamt röra sig framåt längs en linje. Med allra största sannolikhet höll de på med minröjning även där.

En annan dag låg vi utmed södra sidan på Cayo Luis Pena – ytterligare en paradisstrand, också här var vi till en början helt ensamma. Detta att ligga utanför en palmkantad strand utan några andra båtar eller människor i sikte känns ovant, och mycket speciellt.

31

Hjärnkorall

Vi har blivit mycket, mycket förtjusta i Spanish Virgin Islands. Culebrita och Tamerindo Beach på Culebra är nu två av våra absoluta favoritställen. Det är på sina håll lika vackert på BVI och US VI, men skillnaden mot här är att det verkligen känns jungfruligt och oexploterat. Kanske var det så här Västindien såg ut för 20 år sedan, innan verksamheten med charterbåtar startade. Vi är förundrade över att här inte är fler seglare, men anledningen till detta är förmodligen att här inte finns de stora charterbåtsföretag som vart och ett hyr ut flera hundra katamaraner. I USVI och BVI känns det som om ca 80-90% av båtarna är charterkatamaraner, här har vi knappt sett någon charterbåt alls – kanske ett par stycken under hela tiden. Här är 80-90% av båtarna traditionella enskrovsbåtar.

Om någon timme går vi tillbaka till paradisön Culebrita, och i morgon går vi österut mot St. Thomas. Tvätt och diverse inköp står på agendan, kanske får kaptenskan till och med sin frisyr fixad. Senast jag var hos en frisör var i mitten av juli, så jag ser onekligen något vildvuxen ut. Sen går vi vidare till St. John – här vill vi vandra omkring lite mer på de vackra vandringslederna, kanske också besöka någon vik vi tidigare aldrig varit i. Väldigt gärna också återvända till Lameshur Bay, en av våra favoritvikar.

Vindarna snurrar lite hur som helst här, de stadiga ostliga passadvindarna som borde blåsa har vi inte sett röken av. Just nu är vinden nordvästlig. Nordvästlig vind har vi inte upplevt på snart fyra år. Det var väl på Nordsjön om jag minns rätt, när vi skulle gå mot väster… (i kuling!) I morgon väntas det bli sydlig till sydvästlig vind – medvind när vi går österut!

30

Den här seglingssäsongen har – så här långt – varit mycket annorlunda mot de första åren. Vi seglade västerut till Bonaire och Curacao – roligt att ha varit där, men det var verkligen med blandade känslor vi upptäckte öarna. Jobbigt, jobbigt, jobbigt med moskiterna, hettan, åskan, de häftiga regnen…Så kom vi hit upp, till Spanish Virgin Islands. Så skönt! Svalare väder, inga moskiter alls! Så vackert! Men regn, regn; och hårda vindar. (Verkar som om det nu regnat färdigt, vi har bara haft vackert väder senaste tiden. ) Vi är mycket nöjda med att ha kommit hit, men nog hade vi viljat segla omkring mer och upplevt ännu mer i stället för att ligga inblåsta en stor del av tiden.

Svalare väder, skrev jag… Faktum är att vi inte upplevt dessa temperaturer sen vi lämnade Skottland. På morgonen när vi stiger upp är det 18-19 grader, mitt på dagen ca 25 grader (i stället för normala 28-32 grader. ) I vattnet är det 24-25 grader i stället för normala 28-29 grader. Det är lite småkyligt i blåsten, och man kan inte ligga i och snorkla hur länge som helst. Efter första simturen med undervattenskameran vid Tamarindo Beach huttrade jag rejält, och huttrat, samt längtat efter en tröja, det har jag inte gjort på drygt 3 år. (Undantaget när vi varit i Sverige.) Vi har funderat på om det är närheten till Nordamerika som är orsaken till det svala vädret, men Anders hörde sen på radion att det  faktiskt är ovanligt kyligt för den här årstiden.

1-culebrita-33

Tacoma ankrad vid Culebrita

2-culebrita-48

Culebrita

3-culebrita-44

Culebrita

3-culebrita

Culebrita

4-culebrita-45

Culebrita

5-culebrita

Culebrita

7-2

11-lagunen-3

Lagunen vid Ensenada Ponda

12-ensenada-ponda

Ensenada Ponda

13-bakom-revet-vid-ensenada-ponda

Nästan fritt ända till Afrika

14-colobra-ostra

sydöstra Culebra

20-bahia-de-sardinas-3

Bahia Sardinas

21-flamenco-beach-1

Flamenco Beach

22-flamenco-beach-2

Flamenco Beach

23

24-flamenco-beach-9

Flamenco Beach

25

26-vastra-sidan-5

Västra Culebra

27-tamarindo-beach-3

Tamarindo Beach

28-tamarindo-beach-1

Tamarindo Beach

29-snorkling-fin-10

Tamarindo Beach

303132-snorkling-fin-33334-snorkling-fin-1136-tamarindo-beach-4

41-cayos-luis-pena-17

södra Cayo Luis Pena

45-cayos-luis-pena-2

puerto-rico

Puerto Rico

Skrivet av: sytacoma | 2017-01-11

Spanish Virgin Islands

Den 30:a och 31:e tog julvindarna en liten paus, så vi passade då på att gå iväg till Spanish VI. Det blev en fin om än lite rullig segling i den relativt höga sjö som var efter senaste tidens blåsväder. Vid 13-tiden gick vi in mot ”innanhavet” Ensenada Ponda på Culebra och ankrade i den nordvästra delen precis intill den lilla staden.

9-flamenco-beach

Flamenco Beach

10 sekunder efter det att vi var klara med ankringen greppade Anders telefonen för att ringa Home Security och meddela att vi nu var på Puerto Ricos vatten. Här skulle det minsann inte bli någon utskällning för att vi väntat med att ringa! Men att få framfört vårt ärende var inte det lättaste – Anders ringde det nummer vi fått, och mottagningen var absolut inte den bästa när han skulle svara på alla frågor om fakta kring båten och våra passnummer och våra personnummer och så vidare… Efter ca 10-15 minuter bröts samtalet, men trots att Anders sedan gjorde flera försök att ringa fick vi inte till någon ny kontakt. (Senare förstod vi att detta samtal, som skulle ha varit ett kostnadsfritt lokalsamtal, i stället med allra största sannolikhet gick över satellit. Här försvann alla de 4 GB som vi två dagar tidigare köpt för 45 dollar. Förmodligen berodde detta på att vi i stället för att slå en 1:a i början slog 001.)

0-staden-4

Något nervösa tog vi jollen in till bryggan och travade sedan iväg till flygplatsen för att klarera in.

Anders förklarade att vi försökt ringa Home Security men att samtalet brutits och att vi inte lyckats få någon förnyad kontakt. Damen lyssnade, påbörjade sedan en 10-15 minuter lång och pedagogisk instruktion om vad som gäller här och vad vi måste tänka på och vad vi förväntas göra och vad vi inte förväntas göra. Allt framfördes på ett trevligt sätt, och hon förhörde sig med jämna mellanrum om att vi förstått.

1-rosa

När alla papper under lite småprat var ifyllda och vi var nästan klara nickade Anders mot President Obamas porträtt på väggen och sa något om att nu får du väl snart sätta upp Mr. Trumps porträtt i stället. Damen tog ett djupt andetag, förklarade sedan att det här är ett stort land som det råder demokrati i. Sedan muttrade hon något ohörbart, för att sedan säga att ”He´s not my choice.”

Som avslutning instruerade hon oss om att ”om vi nu skulle träffa på Coastguard och de skulle fråga om ni ringt så säger ni bara att javisst, vi har ringt, och så visar ni det här papperet och den här stämpeln och hälsar från mig. Allt är helt Okej!”

3-bahia-de-sardinas-2

Mini-Tacoma ankrad vid Bahia de Sardinas

Ensenada Ponda där vi nu ligger ankrade är egentligen en jättestor vulkankrater. Det är – tidvis – ingen lugn ankringsplats! När vinden piper i är det ganska gungigt. Små propellerplan lyfter från den lilla flygplatsen bredvid ankringsplatsen – ibland går det bara 15-20 sekunder mellan planen. De surrar som små humlor alldeles ovanför alla masttoppar och de väsnas värre än de allra största jumbojetplanen som går ovanför Prickly Bay på Grenada. På kvällarna är det ofta musik och liv inifrån land. (Trevligt!) På kvällen den 30:e började utryckningsfordon att blinka och tuta med värsta sirenerna. Det verkade vara ca 8-10 polisbilar och brandbilar, och allra sist en bil med ljusgirlanger. Under någon timmes tid, kanske i två timmar, körde de långsamt fram och tillbaka på stora vägen utefter bukten, hela tiden med sirenerna på. Någon slags demonstration? Vi vet inte.

4-culebra-ostra-bakom-revet-1

Ankring bakom korallrev på östra Culebra

Inne på ön och i det lilla, lilla samhället Dewey – knappt mer än en gata stor – råder annars en väldigt avslappnad och sömnig atmosfär. Allt känns genuint charmigt. Gamla män och kvinnor sitter utanför sin port och betraktar vad som sker på gatan. Hängmattor finns utanför de flesta av de små husen. När bussen som ska ta oss till Flamenco Beach kommer försvinner chauffören iväg med orden ”Five minutes!” Han återkommer 20-25 minuter senare, glatt leende. Här kan man inte ha bråttom, och ska inte ha bråttom.

7-ej-ha-brattom

Inne i kyrkan är det desto livligare – när det sjungs, då sjungs det så taket nästan lyfter. Takten understryks med handklappning och diverse rytminstrument, bland annat trummor. Vi var med en stund på Nyårsdagens gudstjänst, några dagar senare kom vi in i kyrkan precis då en dopgudstjänst var slut. Alla gästerna, små som stora, hade godispåsar i händerna – dessa hade dopbarnets föräldrar delat ut. Barnen fick dessutom välja varsin sak från ett stort presentbord – en pojke kom med en riktigt stor kartong Lego i famnen.

8-flamenco-beach-9

Flamenco Beach

Det är något konstigt med vädret!”

Så många gånger jag det senaste halvåret hört långseglande vänner säga detta… Så många gånger jag läst det på olika långseglarbloggar… Också Anders och jag har tänkt detta, och pratat om detta. Vädret stämmer inte längre med hur det ”alltid” har varit. Ändå vet vi att vädret här har förändrats de senaste årtiondena, med acceleration sedan orkanen Ivan härjade för 13 år sedan. Helt övertygade är vi om att det hör samman med klimatförändringarna.

I oktober drog orkanen Matthew förbi tätt, tätt intill Curacao och Bonaire – båda öarna ligger utanför orkanbältet, men nu var de ytterst nära att drabbas. Blåsigt var det, om det var kulingvindar eller stormvindar vet jag inte, men det var i alla fall inga orkanvindar där nere (men alltså väldigt nära.) Nu i december och under de första dagarna av januari har det varit många, många regnskurar, nästan varje dag, vissa dagar upp mot ca 20 regnskurar om dagen. Tidigare har vi knappt haft något regn alls i december och januari. Jag minns ett åskoväder på julafton 2013, men annars kan jag inte dra mig till minnes något regn i december. Kanske några gånger, men inget jag minns.

9-flamenco-beach

Flamenco Beach

De kraftiga julvindarna om ca 12-15 m/s tyckte vi började ovanligt tidigt. Under dessa vindar ligger man helst stilla på någon lugn plats med sjölä. Den sjö som då råder ute på öppet hav är inte att leka med.

Orkansäsongen tog officiellt slut 30:e november. Nu är det januari – och vi var för några dagar sen tämligen oroliga. Vädersajterna visade att en stormfront skulle dra fram precis norr om Puerto Rico och Culebra. Vindarna väntades vara ca 50 knop, vindbyarna upp mot 60 knop. 25-30 m/s…Det skulle vara något lättare vindar just här, ca 35-40 knop, men skulle centrum av fronten gå lite längre söderut än vad prognosen visade så skulle det bli väldigt, väldigt jobbigt. Detta är inte de vanliga julvindarna, utan en lågtrycksfront som från sydöstra USA gått mot sydost.

10-culebrita-48

Vi har aldrig tidigare legat för ankar i sådana kraftiga vindar som väntades. Några dagar innan lade vi oss tillrätta på en plats med bra utrymme och lade ut 65 meter kätting, 10 gånger djupet. Anders tog fram en bit extrakätting, vi planerade att – för allra första gången – utnyttja vårt extra ankare för att tandemankra. När vi av Blå Ellinor, som låg en bit framför oss, fick veta att blåsvädret skulle fortsätta minst till den 22:a januari – så långt som 14-dagarsprognosen visade – övervägde vi att under måndagen, då det skulle vara lugnt, gå tillbaka österut mot Charlotte Amalie. Det kändes som en tråkig lösning, eftersom vi har mycket kvar att se här. Men, vi såg inte något slut på dessa vindar och vi måste vara tillbaka på BVI senast den 2:a februari (vårt ESTA-tillstånd som ger oss rätt att segla omkring i USA går ut då). Därför var vi kanske tvungna att passa på att ta oss en bit österut när det nu skulle vara lugnare.

Ett par dagar av oro, men så mildrades prognosen. Vi ligger kvar här och väntar ut blåsvädret, sen räknar vi med att upptäcka mer av detta vackra seglingsområde. Som det ser ut nu verkar det bli ett väderomslag till lugnare vindar omkring den 18:e, åtminstone norr om Culebra. Om det lugna vädret ser ut att hålla i i sig i någon vecka så går vi upp längs västkusten för att utforska dessa trakter, kanske går vi också iväg mot Vieques. 

Mer om Culebra och Culebrita kommer så småningom.

11-tacoma-pa-culebrita

Tacoma ankrad utanför Culebrita

Skrivet av: sytacoma | 2016-12-28

En stillsam jul

Alla våra jular tillsammans har kännetecknats av liv och rörelse, möten och gemenskap. Julen 2013 var Mikael och Ingrid med oss på Bequia – julaftonslunchen intogs på stranden tillsammans med besättningar från 7-8 svenska båtar och ett par norska. Julen 2014 var vi i St. Anne på Martinique – mysig stad, många många båtar, bland dem Rosalinda och Balance. Julen 2015 låg vi ankrade på Antigua – där fanns också Unicorn, och på juldagen var det stort ståhej i English Harbour.

sodra-st-john-white-cliffs-4

Denna jul blev helt annorlunda. Eftersom julvindarna enligt prognosen skulle pipa i extra mycket under mellandagarna tog vi skydd i Lameshur Bay på södra St. John. Vi har tidigare aldrig varit här, men det visade sig, precis som Unicorn tipsat om, vara en mycket skyddad vik. Eftersom viken är en del av St. Johns nationalpark ligger man vid boj – det finns 15 bojar, och vi hade med tanke på vindarna nog trott att det skulle bli fullt här. Så blev det emellertid inte – vi var aldrig fler än fem båtar här, för det mesta var det bara Tacoma och ytterligare en båt. Alltid bara amerikanska båtar, en och annan kanadensisk båt. Mycket ovant, och mycket lugnt och stilla. Ingen bebyggelse alls i närheten med undantag för en mindre byggnad nästan helt dold bakom berget, en byggnad som bara ibland används av universitet. Inget internet alls, men genom SSB-radion har vi ändå kunnat sända iväg julmail.

15-gr-lameshur-bay-2

Tacoma i Lameshur Bay

En annorlunda jul, men mycket mysig. Vi har snorklat invid klippväggen, vi har vandrat både åt väster och åt öster på några av de vackra vandringslederna som finns här på ön. På julafton satt vi på klippstranden vid Europa Bay och intog julaftonsfika med tillhörande punch. 15 minuter efter det att fotot här nedan togs kom ett kraftigt och kylslaget squall, med piskande vind. (Sen undrade vi ett tag om vi skulle behöva tillbringa julnatten på den vilda och utsatta stranden vid Europa Bay – vi kunde inte hitta tillbaka till stigen.) Vi har ätit gott och öppnat julklappar – en julklapp var ett underbart porträtt på minsta barnbarnet. Det står nu uppställt ovanför soffhörnet, under väggporträttet av alla de fyra vuxna barnen.

25-europa-bay

Julaftonskaffe med saffransbullar, pepparkakor och punch i Europa Bay

Om kvällarna var det liv inne på ön! Det skallrade och klapprade och lät, vi vet inte från vad men tror att det är trädgrodor som låter. Något vi hört bara, vi vet inte alls hur trädgrodor ser ut och var dom finns.

På annandagen kom Fritz simmande – han bjöd in oss till vackra yachten Magpie på ost och vin. Det var första gången vi träffade Fritz och Mary Lou, och det är en väldigt trevlig bekantskap. Kvällen ombord på Magpie följdes nästa dag av en tre timmar lång vandring, med vackra vyer från de olika stigarna. Fritz och Mary Lou hade mycket att berätta om St. John och livet där.

43

Södra St. John känns ganska vild, med många branta klippor ner mot havet. Ingen bebyggelse alls med undantag för den västra delen där lyxvillorna ligger farligt nära klippkanten. Norra delen är helt annorlunda, med massvis av paradisiska stränder. Förra året låg vi ankrade i Caneel Bay, Leinster Bay och Francis Bay. Nu låg vi natten mellan den 22:a och 23:e i Hawknest Bay – där var vi helt ensamma på kvällen. Först sent på kvällen kom en katamaran. Också här i viken var det när mörkret sänkt sig mycket ljud inifrån skogen.

10-hawknest-bay-2

Hawknest Bay

Det är mycket få båtar som passerar förbi den södra sidan av St. John. Vi såg väl 3-10 båtar per dag, att jämföra med kanske 30-50 båtar per timme på den norra sidan av St. John.

Lameshur Bay är nu en av våra absoluta favoritvikar. En vik med en speciell känsla, en vik vi väldigt gärna vill återvända till.

44

Den här blomman, som jag inte vet vad den heter, blommar bara på natten

Vi är nu i Charlotte Amalie för nya tappra försök att hitta Sim-kort till telefonen. Medan jag fixar bilder till reswebrevet är Anders är ute på jakt. Förra gången vi var här, för någon vecka sen, fick vi av turistbyrån veta att det kanske fanns Sim-kort att köpa på någon av cruising-terminalerna. Till den ena var det ca 30 minuters gångväg åt ena hållet, till den andra ca 45 minuter åt andra hållet. Vi var redan ganska trötta i benen efter att ha vandrat runt i staden, nu gick vi iväg mot Crown Bay för att förhoppningsvis hitta det vi sökte. Vi orkade emellertid inte hela vägen, utan vände och gick mot färjan i stället. Vi fick väl köpa vårt Sim-kort i Cruz Town på St. John i stället, sa vi till varandra.

18-great-lameshur-bay

När vi kom till Cruz Town med Tacoma några dagar senare frågade vi folk vi mötte, vi frågade i affärer, vi frågade på serveringar, vi frågade på tullkontoret, vi frågade på turistbyrån: VAR FINNS DET SIM-KORT ATT KÖPA??? De flesta visste inte alls, andra hade diverse tips om att DÄR skulle det möjligtvis finnas. Medan jag gick på egen hand och kollade i olika butiker så hade Anders efter ett tips hittat en telefon-affär i ett litet köpcentrum ca 15 minuters gångväg bort. Där skyltades det med olika priser – 3 GB skulle kosta si mycket och 4 GB så mycket. Tyvärr var det lunchstängt, så vi gick omkring lite planlöst i två timmar och väntade på att butiken skulle öppna.

När tiden väl var inne gick vi iväg båda två – jag kikade i en annan butik och Anders gick in i telefonbutiken. Snart var han tillbaka – med en prislista på vad olika Sim-kort kostade. Något Sim-kort fick han däremot inte – sådana sålde de inte.

48

.

49

.

51

Modell av kapseln som forskarna satt instängda i

Om ett par dagar går vi till Culebra på Spanish Virgin Islands, som är en del av Puerto Rico, som tillhör USA. Här är myndigheterna MYCKET noga med att man ringer OMEDELBART och talar om att man kommit. Man måste sedan OMEDELBART ringa och meddela så fort man flyttar sig till en annan vik eller en annan ö. En annan svensk båt som kom sent på kvällen till Culebra och väntade till morgonen därefter med att ringa fick lyssna till en 15 minuter lång utskällning av det mer ilskna slaget. Vi undrar nu lite hur myndigheternas utskällning mot oss kommer att låta, när vi inte ringer alls för att meddela att vi precis kommit till Culebra eller flyttat oss till en annan vik. Kommer de att nöja sig med vår förklaring att ”Sorry, men det finns inte ett enda Sim-kort till vår telefon att köpa i hela US Virgin Islands?” Förmodligen inte. ”They have NO sense of humour”, talade Mary Lou om för mig. Andra har också vittnat om detta, att myndigheterna på Spanish Virgin Islands är mycket otrevliga till sitt sätt.

23-europa-bay-2

Europa Bay

Vi har redan (kanske förmodligen möjligtvis, vi vet inte riktigt om det var oss som den anonyma rösten från US Navy riktade sig till) befunnit oss i ”…a Very Serious Situation.” (med betoning på varje ord) där vi blev ”recogniced by aircraft.” Så vårt förhållande till de amerikanska myndigheterna är något oklart. Men historien om detta ligger i mappen med ”Hemligstämplat”. Offentliggörs möjligen när vi seglat hem igen.

Ja, vi får se vad myndigheterna tycker om att vi inte ringer. I väntan på utskällningen kanske man bör förbereda sig genom att inhandla hörselskydd och lugnande piller.

vandring-2-13

P.S. Anders har fått ett nytt tips om var man kan köpa Sim-kort. Vi får se hur det går…

P.S. 2. SIM-KORT INHANDLAT!!!

Skrivet av: sytacoma | 2016-12-20

Vår fjärde jul i Karibien

19/12.  Den senaste veckan har vi tillbringat på Peter Island, vår absoluta favoritö här på BVI, kanske i hela Västindien. Det är en bra plats att ligga ankrad vid när det blåser mycket. För blåser, det gör det. Julvindarna är som de brukar – stadigt 12-15 m/s, i squallen ca 20 m/s. Vi känner oss emellertid helt trygga – vi ligger ankrade nära stranden så det är fullständig sjölä. Ligger på 7 meters djup och har hela 60 meter kätting ute. Vinden kommer vi dock inte ifrån. Det viner och det tjuter, och ström från vindsnurran har vi så det räcker och blir över.

Det är många, många charterkatamaraner här, många riktigt stora, gissar att 75-85% är charterkatamaraner. Många ombord på dessa är ovana vid ankring, och alldeles extra svårt är det när det blåser så mycket som det gör nu. Ytterligare en försvårande omständighet är att botten på sina håll här sluttar kraftigt. Katamaraner har ett stort vindfång, och de draggar till höger och till vänster, de törnar ihop och trasslar in sig i varandras kättingar. En båt som gett upp ankringsförsöken  valde i stället en boj – även detta kan vara svårt, så Anders susade iväg för att hjälpa dem. De berättade att de precis, för en timme sen, hämtat ut båten. Kvinnan ombord var inte alls glad, undrade om det verkligen skulle vara så här.

Jul och nyår kan tyckas vara en lämplig tidpunkt att chartra en båt i Västindien, men är man ovan så är risken stor att det inte blir den drömsemester man tänkt sig. Enligt vår erfarenhet så är mitten av januari till början av maj de absolut bästa månaderna för att segla här.

Det har varit många, många  kraftiga regnskurar. Tror aldrig vi haft så många skurar. Dock ingen åska alls, och det känns skönt.

Just nu tar vi det bara lugnt och gör bara det vi känner för.  Och vi tänker på barnen, och barnbarnen, längtar extra mycket efter dem så här i juletid. Via mail har vi fått många foton och en del små filmsnuttar av de små barnen, dessa tittar vi ofta på. De växer så fort!

dsc_0099

Julbordet på fotot nedan är från Martinique 2014. I år har vi ett större julbord – tre olika sorters sill, Jansson gjord på svensk ansjovis, rökt lax med gravlaxsås, skinkskivor med senap, goda ostar – till det extragod choklad, godis och frukt. Vi har saffransbullar och svenska pepparkakor! Svensk punsch och svensk snaps! Och Piratens Bäsk!

Detta låter kanske inte så märkvärdigt utan högst vanligt, men för oss är det alldeles extra  godisgott. Svensk sill! Det är absolut mödan värt att släpa på detta på de olika flygplatserna.

20/12  Vi har idag tagit oss till Road Town, för att i morgon ta färjan över till St. John på US Virgin Islands. Vi behöver fixa oss ett cruisising permit, och innan man fått det får man inte ta sin båt till US VI. Vi beslutar sedan på torsdag morgon om vi då ska gå iväg med Tacoma till St. John eller om vi ska gå tillbaka till Peter Island. Det ska tillfälligt bli något lugnare vindmässigt, men till den 26:e väntas blåsvädret ta ny fart.

Vi önskar nu alla våra läsare i Sverige och runt om i världen en riktigt GOD JUL! Låt det bli en jul i gemenskapens tecken! Det kanske är långt till nära och kära, men man kan också vara tillsammans i tanken, vid telefonen eller vid tangentbordet. Och dom i båten bredvid, dom blir nog glada för några svenska pepparkakor.

Också de som inte längre finns kvar bland oss finns i våra tankar. För dem tänder vi ett extra ljus.

Tack för mail och hälsningar, de betyder så mycket. Tack också för frågor från er som ännu inte gett er iväg utan ännu är på planeringsstadiet – det känns så roligt att kunna bidra med tips och råd.

GOD JUL ÖNSKAR VI PÅ TACOMA!

dsc_0106

 

 

 

 

Skrivet av: sytacoma | 2016-12-12

På bättre humör

Efter några trassliga, stökiga veckor, inte bara med motorn utan även med annat, känns det nu betydligt bättre. För bara någon timme sen sa vi adjö till killen från Parts and Power här på Tortola, som gjort ett mycket bra jobb. Anders sa efter någon timme till mig att den här killen verkade vara betydligt mer professionell än dom på Bonaire. Detta intryck förstärktes alleftersom. Han visste vad han gjorde, detta var tydligt, dessutom förklarade och visade han för Anders vad han gjorde. Anders tror sig nu kunna fixa detta själv, om det skulle bli som så att detta fel skulle uppträda igen.

Eftersom jag vet att det finns några som är intresserade av vad som hänt kommer nu en liten summering från Anders. (Fotot är taget för nästan exakt 3½år sen, dagen innan vi lämnade Sverige och gav oss iväg på vårt stora äventyr. Det föreställer Anders och Magnus på Mahimahi, som är så här nära att klura ut ett svårlöst problem. Fotot får symbolisera alla problem som dykt upp, och som sen lösts. De allra flesta problem har Anders klarat själv, och jag är väldigt imponerad av hur mycket han fixat. Ibland har vi fått hjälp av vänner, några gånger har det behövts experthjälp från riktiga yrkesmän. Det här med problem som dyker upp och som behöver fixas tillhör en långseglares vardag. Det finns ingen långseglare som inte råkar ut för problem. Allt går sönder så mycket lättare i värmen och fukten som råder här nere.  Av dom svenska båtar vi träffat på här i Västindien vet vi inte någon som inte just nu – eller för någon vecka/månad  sen – har ett problem som behöver lösas.)

013

Här kommer Anders:

Motorproblemet verkar nu vara åtgärdat.  Egentligen var det enkelt, även om man gärna vill veta den direkta orsaken till varför det blev som det blev.

Insprutaren, ca 15 cm lång, sitter med en kopparbricka an mot topplocket och pressas fast av en hållare som trycker insprutaren mot topplocket. Efter rengöring, ny kopparbricka och noggrann åtdragning var saken åtgärdad.

Läckaget började i liten skala och utan att vi märkte det överhuvudtaget. Allteftersom avgaserna sipprade ut  byggdes föroreningar upp som i sin tur skapade större läckage.  En förutsättning för att en dieselmotor skall fungera  är att trycket i cylindern blir så högt att den värme som då utvecklas tänder dieseln och sätter snurr på motorn. Läckan vi hade gjorde att trycket till slut uteblev och att dieseln inte antändes (i en av fyra cylindrar).

De som ”hjälpte” oss på Bonaire gjorde helt enkelt ett dåligt arbete. (Även om de var både trevliga och hyfsat billiga.) I stället för att se till att insprutaren slöt tätt mot topplocket försökte de täta med epoxy runt insprutaren så att det blev tätt. Egentligen dömt att misslyckas.

Men som sagt  var. Det är nu kirrat!

Så långt Anders.

I morgon förmiddag går vi in till Centrala Roadtown – Anders måste till tandläkaren, vi ska tvätta, frukt- och grönsaksförrådet behöver fyllas på. Sen går vi till någon plats i närheten för att ta det lugnt och vänta ut blåsvädret. Vi känner ett stort behov nu av att bara göra ingenting, och att få göra julfint, baka saffransbröd, och julkakor… Kommer att stanna här på BVI i åtminstone 2-3 veckor tills vi känner oss absolut säkra på att motorfelet är definitivt fixat.

great-bay-jost-van-dyke-11

Underbara Virgin Islands… Här trivs vi allra bäst!

 

(Om någon undrar varför jag lägger ut bilder två gånger så är det för att jag upptäckt att ibland när bilder inte visas i texten så kan de i stället visas i bildspel eller mosaik efter all text)

Skrivet av: sytacoma | 2016-12-08

Mitt på Karibiska havet

I måndags kom vi fram till Tortola på BVI, efter drygt fyra dygns segling tvärs igenom Karibiska havet. Vi hade tur med vindvinkeln, kunde sträcka hela vägen utan att göra något slag. Ingen åska, det är vi särskilt tacksamma för, och inga squalls alls precis över oss. Däremot var det tidvis många squalls runt om.

Tre dygn hade vi härlig segling i strålande sol, flera gånger kom stora grupper delfiner på besök. Som alltid magnifika soluppgångar respektive solnedgångar, där halva himlen färgas skarpt orangeröd. Vacker mareld om natten. Ett dygn, i 22 timmar, var det riktigt hård segling. Vi hade då en vind på 11-15 m/s rakt i näsan och en besvärlig och hög sjö, ca 3 meter höga vågor. Sjö efter sjö brakade in över däck ända fram till vindrutan, en hel del vågor brakade också rätt ner i sittbrunnen. Otroligt gungigt, men vi klamrade oss fast så gott vi kunde vid grabbräcken och stolpar när vi skulle förflytta oss nere i salongen. Under sådana förhållanden har vi alltid alla luckor till salongen stängda, så när man ska ner eller upp är det verklig akrobatik när benen ska lyftas över luckorna och man samtidigt ska hålla balansen.

b-12

Vi visste att det skulle blåsa på bra i början, därför hade jag gjort en ovanligt noggrann sjöstuvning. Inte minsta lilla klirr hördes från skåp och lådor!

Det här seglingsdygnet var definitivt det hårdaste sen vi seglade över Biscayabukten 2013, jag tycker nog faktiskt också att det var ännu hårdare än Biscaya. Däremot vet inte Anders om han håller med om det.

a-22

Svensk flagga efter 4 dygn på Karibiska havet

Fast vi har AIS tycker vi ibland att det är nervöst när lastfartyg inte kan väja i tillräckligt god tid. En del fartyg som är på kollisionskurs kommer ganska så nära, gör sedan en tvär sväng, för att sen gå tillbaka till sin gamla kurs. Ett av fartygen som kom ganska nära gjorde en gir, gick sen tillbaka till sin gamla kurs med siktet inställt rakt mot Tacoma. På AIS:en blinkade det ilsket en röd varning på Tacoma, ändå dröjde det tills lastfartyget återigen girade undan. På spåret efter fartyget kan man se hur fartyget vinglade fram och tillbaka, man kunde nästan fundera över om kaptenen ombord var berusad.

13

Efter två dygn när vi behövde ladda batterierna kunde vi tyvärr konstatera att den tätning som gjordes på Bonaire inte hade fungerat. Samma problem återkom – svårstartad motor, kompression som försvann eftersom insprutningsmunstycket inte slöt tätt.

Nästa gång vi behövde ladda batterierna, efter nästan tre dygn, så var det väldigt svårt att starta motorn, så svårt att vi sen inte vågade stänga av den. Vi ville inte ta risken att närma oss BVI och en hamn utan en fungerande motor. Alltså hade vi motorn på i 32 timmar samtidigt som vi hade jättefin seglingsvind.

a-14

Våra spår på Virgin Islands, kors och tvärs

Ett par timmar från Tortola ropade Anders upp Nanny Cay Marina för att höra om det fanns plats. Det gjorde det, men vi var tvungna att klarera in i Roadtown först. Alltså lade vi oss vid en boj utanför Roadtown (alldeles intill Blå Ellinor) och Anders gick iväg för att besöka myndigheterna. Jag stannade ombord – med motorn på. Först nästan två timmar senare var Anders tillbaka, och vi kunde leta oss fram genom den trånga passagen in till marinan.

a-15

Nanny Cay Marina ligger vackert, med palmklädda berg på två sidor och ytterligare grönska på den tredje sidan. Vi är förvånade över hur grönt det är. När vi seglat omkring i Virgin Islands tidigare år, i februari-mars, har det varit mycket torrt. Nu däremot är regnsäsongen precis slut, så allt grönskar fortfarande.

Marinan är av det flottare slaget, med duschrum som är ca 15 kvadrat stora, pool och strand. Drygt 500 kronor dygnet, vill man ha el kostar det ca 150 kronor extra per dygn, vatten kostar också extra. Vi behövde en adapter till elen, den får man låna från marinan om man lämnar en deposition. ”Hur hög är depositionen?” undrar Anders, och får svaret ”two and fifty”. Anders halar fram 3 dollar ur byxfickan, varvid tjejen i receptionen tittar lite underligt på honom. ”250 dollar”, förtydligar hon, med betoning på 250. Ca 2200 kronor, för en liten sladdstump… Anders höjer på ögonbrynen, frågar varför depositionen är så hög. ”Det är dyra grejor, det här!” förklarar tjejen. ”För en sladdstump som i en el-affär kostar 10 dollar…” muttrar Anders för sig själv, går sen tillbaka till Tacoma och hämtar mer pengar.

a-19

Det känns frustrerande med så mycket pengar som bara försvinner varje dygn, speciellt som vi inte vet hur lång tid vi måste ligga här. Emellertid har vi inte något val. Vi måste stanna här tills problemet är definitivt fixat.

De här första två dagarna i marinan har Anders ägnat sig åt att leta reparatör. Killen marinan rekommenderade hade inte tid alls på minst två veckor. Nu har han hittat en annan, på en Volvoverkstad. Dom ska ha 1500 dollar i deposition innan arbetet påbörjas. Killen som kommer i morgon bitti och som ska ställa om batteriladdarens laddspänning ska ha 100 dollar i deposition.

c-6

Trots vår frustration med motorn så är vi väldigt lättade och nöjda med att ha kommit hit till Virgin Islands vid precis rätt tidpunkt. (Eller rättare sagt, i grevens tid). Detta tack vare den sydostliga vinden vi hade de första dygnen. The Christmas Winds, de ovanligt starka ostliga/nordostliga passadvindar som pågår i några veckor kring jultid börjar nu, lite ovanligt tidigt tycker jag nog. Om vi inte hade kommit iväg från Bonaire för en vecka sen så hade det förmodligen dröjt minst en månad, kanske två, innan vi kommit iväg. Sydostlig vind blir mer och mer sällsynt ju längre in i torrperioden man kommer.

Nu väntar vi bara…Och håller tummarna…Och så njuter vi av den svalare temperaturen här uppe i norr. I stället för klibbig hetta på 35-38 grader både inne och ute har vi behagliga 28-29 grader. Och inga hemska No See-Ums, och inga myggor!!!

c-9

Stranden vid Nanny Cays

Detta bildspel kräver JavaScript.

Skrivet av: sytacoma | 2016-12-01

Mot nordost

I  morse kom Ludwig + medhjälpare tillbaka för att sätta in den nya packningen. Jag var väldigt orolig för att det inte skulle fixa sig, och helt lätt var det sannerligen inte. Det fick grejas och fixas, så tyvärr blev det hela inte klart förrän sent på eftermiddagen, klockan 18. Det innebär i sin tur att vi inte kan klarera ut + binda fast jollen på däck förrän i morgon torsdag förmiddag. Vi missar därmed en del av ett fint väderfönster med sydostlig – ostsydostlig vind.  Att ge sig av mot nordost kan vara knepigt, därför hade vi hållit tummarna för att allt skulle ha varit klart på onsdag  kväll så vi kunnat segla iväg då. I och med förseningen så kommer det också tidvis att vara lite för mycket vind än vad vi är bekväma med, när vi har vind och sjö emot oss. Hoppas allt går bra och att vi slipper åska…

dsc_0019

Målet är BVI, men vi är fullt beredda på att hamna någon helt annanstans. Kanske hamnar vi utanför Dominikanska republiken (och det vill vi helst inte), kanske hamnar vi utanför Puerto Rico (dit vi inte har något visum, så landar vi där är det bara att streta på mot öster utan att kunna stanna, vilken vind det än är) Kanske hamnar vi på Grenada..? Ja, det får bli en överraskning var någonstans vi släpper ankaret…

Detta blir den längsta sträcka vi seglar sen Atlantseglingen. Vi beräknar att den ska ta någonting emellan fyra och sju dygn.

dsc_0023

Så här glada är alla när packningen äntligen är på plats!

dsc_0026

Skrivet av: sytacoma | 2016-11-26

Ovisshet och väntan

Vi hade en tid hört ett litet tickande ljud från motorn. Det har tickat, sen har ljudet upphört. Nästa gång vi startat motorn har tickandet återkommit, för att så småningom inte längre höras. Och så vidare… Anders hade försökt se vad som stått på, men inte hittat något fel.

När vi nu gick för motor i fem timmar mot Bonaire blev tickandet lite mer ihärdigt. Efter någon timme var det ganska högt, och Anders märkte då att det stötvis pressades ut luft från cylindern. Först trodde han att det var topplockspackningen som gått sönder. Ganska snart kom han emellertid på andra tankar; nu trodde han i stället att det var en bränd ventil som inte slöt tätt. Om det var så väntade en större reparation då hela den övre delen av motorn skulle behövas skruvas loss.

Skulle vi klara oss fram till Bonaire? Skulle felet gå att fixa? Oron var stor. Inte minst var vi oroliga för att bli så fördröjda att vi skulle missa ett fint väderfönster med sydostlig vind. Ju längre tiden går, desto mindre är chansen att vi ska få sydostlig vind.

2016-10-15

Framme vid Bonaire stank hela Tacoma invändigt av avgaser och diesel. Inne på marinan ringde Anders till en som marinkillarna rekommenderat. Eftersom vi kan vara svåra att nå, har varken telefon eller regelbundet internet, så meddelade Anders att han skulle vara uppkopplad klockan 9 påföljande morgon.

Nästa morgon gick vi iväg till tvätteriet med tre kassar tvätt och en kasse med laptops och vatten. När tvättmaskinerna var klara och jag skulle stuva in tvätten i torktumlaren fick Anders meddelande att han kunde hämta maskin-killen inne på marinan kl. 9.30, och innan jag visste ordet av var Anders borta.

2016-10-118

En halvtimme efter att all tvätt var vikt och placerad i sina väskor var Anders tillbaka, och nu var det snabba ryck. ”Vi ska vara inne i marinan klockan 11, då kommer två man!” Jag kunde inte säga annat än ”Oj!” för är det något vi lärt oss i Karibien så är det att här råder ”Island Time” – tider är det inte så noga med för tid har man ju hur mycket som helst av! (Tror vissa…!) De flesta män vi anlitat för hjälp av något slag meddelar att de kommer ”när de har vägarna förbi” eller ”någon gång under morgondagen” eller ”när verktyget som är utlånat har återlämnats” eller ”när vädret har stabiliserat sig”. Eller något liknande…Och under tiden man väntar kan man inte lämna båten, utan måste vara på plats utifallatt…

Skynda skynda tillbaka till Tacoma, låsa upp, fendrar och linor på plats, motorn startas, hela salongen full med avgaser, in till marinan dit vi kommer klockan 10.58 – då är killarna redan på plats!

Snabbt lokaliserar de felet – insprutningsmunstycket sluter inte helt tätt, vilket medför att det inte heller blir någon kompression i en av cylindrarna. En ny metallpackning till munstycket behövs. Eftersom de inte har någon sådan packning på lager får delen beställas från USA. Sådant kan ta tid, vet vi. Männen sa fem dagar men det har vi svårt att tro på. Ofta fastnar saker i tullen, eller också kanske det är karneval, eller möjligen någon viktig högtidsdag – då avstannar allt.

Nu väntar vi alltså, och hoppas innerligt att felet är avhjälpt när den nya packningen är på plats.

p1050561

Det har inte varit mycket vind och knappt någon sol alls, detta innebär att vi måste ladda motorn ca 1½-2 timmar varje morgon och ibland en liten stund på kvällen. Efter varje laddning måste Anders pumpa ut ca 2 liter diesel som läckt ut i motorrummet. Till detta måste vi ha plastdunkar, och de är numera en bristvara. Vi har fått köpa dricksvatten i 2-litersdunkar bara för att få något att hälla dieseln i.

Samtidigt som vi brottas med oron att det trots allt inte kommer att fixas så har vi det tidvis JOBBIGT med myggor och de små djävulska moskiterna No See-Ums. De kallas också ”flying jaws” – flygande käftar. De sticker inte, utan BITS, och dessa små, små moskiter som man knappt ser ens om man har glasögon på sig har alltså för sin storlek väldigt stora käftar. De anfaller i 100-tal, och man märker inte direkt att de är där – när de väl bitit så kliar det infernaliskt, det är så man kan bli tokig. Att sätta på myggmedel i förebyggande syfte hjälper inte – när jag behövde åka in till land för att fixa det senaste resebrevet gned jag in benen och fötterna mycket noggrant med myggmedel – mycket myggmedel. När jag sen satt på marinans bar med ett glas juice fick jag nästan panik för det kliade så olidligt över hela benen, fötterna och även på armarna. Eftersom jag hade fel sorts pengar med mig kunde jag inte gå därifrån, utan var tvungen att vänta på Anders som hade gått iväg till bankomaten. När han väl kom med pengar så att juicen kunde betalas så bara flydde jag.

p1050577

Att det är så mycket No See-Ums och mygg beror på att det regnat en hel del. Inne på land ligger många vattenpölar där moskiterna kläcks. Lokalbefolkningen säger att det här vädret är mycket, mycket ovanligt. Det har inte varit så varmt på 150 år (stadigt ca 35-38 grader). Det brukar inte regna så mycket så här års. (Regnet kommer från Venezuela och Colombia.) Det är mycket ovanligt att det regnar nästan konstant från en blygrå himmel i en hel dag,, det har vi aldrig tidigare varit med om i Karibien. Det är mycket ovanligt att det är vindstilla så ofta. Det är mycket ovanligt att vinden ibland kommer från syd eller väst. Det är mycket ovanligt med tropiska stormar /orkaner som går så långt söderut. Förut var det Matthew som gick mycket nära Curacao trots att ABC-öarna ligger utanför orkanbältet. Nu senast var det Otto som trots att det bara var en vecka kvar på orkansäsongen gick mot Panama/San Blas. Det är också mycket ovanligt att en tropisk storm/orkan härjar så här sent på orkansäsongen – inte sedan 1969 har någon orkan drabbat Västindien så sent. (Orkansäsongen slutar officiellt 30 november.)

p1050573

Troligen har jag blivit smittad av Zika-viruset. Det märks inte så mycket mer än lätt huvudvärk, lite lätt feber, sjukdomskänsla. (De flesta som smittas får inga symptom alls.) Men min mage… den är inte för vacker. Ett område på 15 gånger 15 cm, helt eldröd och med 100-tals blåsor. Vet inte om det kommer från det eventuella Zika-viruset, känner igen både utslagen och sjukdomskänslan från den gången jag simmade på något otäckt uppe på BVI. Då hade jag inte lika stora utslag, å andra sidan blev jag betydligt mer påverkad då än vad jag är nu.

En annan svensk seglare gick iväg till apoteket för att få hjälp mot alla sina bett och utslag. Apotekaren ställde fram tre olika medel på disken – mot denguefeber, chikungunya och Zika. Efter att ha tittat närmare på utslagen – som på vissa ställen flyter ihop till stora röda knottriga partier – sade han att det definitivt såg ut som Zika-virus. De utslagen hon hade liknade mina väldigt mycket.

p1050571

Bara en gång tidigare under de år vi seglat har vi blivit besvärade av No See-Ums. Det var på en strandbar i St. Anne på Martinique. De utslagen begränsade sig till anklarna, nu har vi dem över hela kroppen. (På infektionsklinken på Östra sjukhuset i Göteborg köpte jag ett stort myggtält impregnerat mot malaria. För första gången har jag nu tagit fram detta myggtält, men har ännu inte öppnat det. Vi går i stället in när moskiterna anfaller. Men detta att inhandla ett myggtält impregnerat mot moskiter och malaria är något som varje seglare som planerar att ge sig iväg till Bonaire-Curacao-Colombia-Panama bör göra. Skriver detta eftersom jag vet att en del av er som läser resebreven från Tacoma planerar en segling till Västindien eller jorden runt.)

p1050579

Här bor vi, utanför ett hotell och en dykskola

Så vi sitter här på Tacoma, undrar hur det ska bli, kliar lite försiktigt över alla utslag och röda partier, ser nogsamt till att inte minsta glipa uppstår när vi snabbt tar oss förbi myggnätet, pumpar upp diesel, häller över diesel i plastdunkar, köper dricksvatten i dunkar, torkar upp svett från bord och datorer och golv och böcker, hoppas att vi inte behöver vänta för länge på lagom vind när vi väl är klara för avfärd… Sen så simmar vi förstås och snorklar och tittar ner på alla fiskar och äter gott och undrar lite vad dykarna gör under vår båt. Så bra har vi det ändå, även om vi är nervösa och det ibland hörs ett och annat mycket irriterat utrop från kaptenskan när moskiterna anfaller.

2016-10-122

Vid den här stranden bodde vi förra gången vi var på Bonaire

Varför är det kvinnorna som är mest utsatta för moskiter? Jo, för så är det. Är vi läckrare på något sätt?

Torsten Nylander beskriver livfullt i sin bok ”Dit vindarna bär” hur hustrun Clary sitter helt sönderbiten av No See-Ums i sittbrunnen, helt täckt av kläder och med ett uttryck i sitt ansikte av ”tappert buret lidande”. Torsten själv sitter så nära Clary han kan, detta för att moskiterna ska välja henne att kalasa på och inte han själv.

Vi är glada över att fått besöka Bonaire och Curacao, men vi föredrar helt klart resten av Karibien från Tobago och upp mot nordväst till Virgin Islands. Här är för mycket moskiter, för mycket regn och åska och för lite vind. Hade vi vetat att det skulle bli så besvärligt med moskiterna hade vi nog inte seglat hit. Vi har haft vår jobbigaste och tråkigaste vecka sen vi började segla…Hoppas innerligt att det snart fixar sig med packning och med rätt vind så vi kan komma härifrån.

dsc_0233

Older Posts »

Kategorier