Skrivet av: sytacoma | 2017-06-17

Platser att drömma om

Pico… Vi åker på en av de mindre vägarna högt uppe på ön. Vägen är smal och mycket krokig.  Landskapet runtom är bedövande vackert. Smaragdgröna sluttningar och branter, mindre vulkaner och den högsta vulkanen – till hälften dold av molnen, blommor av alla de slag, meterhöga hortensior, de fridfullt betande djuren, lavamurar…  Vi stannar var och varannan minut,  jag går ut ur bilen för att fotografera.  Luften är klar och lite kylig. Jag går en bit bort; stannar, lyssnar.  För en stund är jag helt ensam i världen. Allt är stilla, men sång från koltrastar hörs svagt. En bit bort lyfter en flock med fåglar. Det är så bedövande vackert att jag får ont i själen, och jag bara  känner att åh, här vill jag bo! Denna plats ska jag alltid minnas, alltid drömma om.

2

På de flesta ställen på Pico ser man Pico Alto, den högsta punkten i staten Portugal. (2350 meter hög) Ofta syns bara toppen, medan de lägre delarna skyms av moln. Det senaste utbrottet från vulkanen var 1963.

3

En lång och mycket rak väg mitt i det kuperade landskapet. Under en timmes färd mötte vi inte en enda bil. Vi stannade mitt på vägen varannan minut, för att jag måste fotografera. Mängder av blommor och meterhöga hortensiahäckar utmed vägen.

4

Här ett av otaliga stopp på en av de många smala, krokiga vägar som finns högre upp på ön. På ett par timmar är den enda människa vi ser en farmare som kontrollerar att hans boskap har det bra.

7

Varken Anders eller jag har någonsin sett så mycket blommor utefter vägarna. Det är svenska sommarblommor av alla de slag, plus smultron. Extra fint tycker vi det är när det växer stora områden med krasse och ringblommor.

8

 

9

Utmed hela ön ligger de små byarna nere vid kusten. Hortensiahäckarna är vita eller blå, men det finns även gott om rosa och blåvita hortensior. På sina ställen ser det ut som kilometerlånga blå-vit-rosa band i landskapet. Hortensiorna kom från Kina på 1700-talet.

11

 

13

Landskapet på denna lilla ö är mycket omväxlande. Vulkaner, böljande eller mycket kuperat, buskar, små träd liknande fjällburkar, tallskog som i Norrland, odlade fält nere mot havet.

15

En av de mindre vulkanerna.

14

16

Murar, murar, murar… Allihop av lavasten. Det går inte att föreställa sig hur många murar som finns på Pico om man inte sett det med egna ögon. Murarna hägnar in alla de tusen och åter tusen djuren (nötboskap) men också på den södra sidan vinstockarna.

17

Närbild av lavamur

18

Utsikt ner mot södra kusten

20

31

Odlade fält längst ner mot havet på den norra sidan.

21

Uppe bland molnen…

32 (1)

Liten by på norra sidan. Vi reagerar över att vi knappt ser en enda människa. Någon medelålders kvinna, annars några äldre män. Knappt någon äldre kvinna, och inga barn alls.

22

Den här bilden är ganska missvisande, i och med att det är ett enda djur på bilden. Nästan överallt där vi stannar ser vi hundratals djur, alla nötboskap. På en väg fick vi en gång stanna och vänta på att en flock med kor skulle passera. På en annan liten väg föstes en motsträvig ko upp på ett flak, för vidare transport till ett slakteri (gissar vi).I butikerna på Azorerna kan vi köpa mycket billigt kött av fin kvalitet. Köttet skeppas även till fastlandet.

32 (2)

Om man har sysselsättningsproblem kan man alltid virka en dekoration till lyktstolpen utanför bostaden.

29

Foto taget från norra delen av ön. Här finns ingen boskap, så vitt vi kan se.

33

Många, många hus är byggda av lavasten. Kanske de allra flesta? Svårt att avgöra när husen är målade.

30 (1)

Norra kusten. Som överallt på ön i detta vulkanlandskap är det branta sluttningar ner mot Atlanten. Ibland är det lodräta stup på ett par hundra meter.

Det finns gott om val här, stora valar (men vi har bara sett en valrygg, på stort avstånd…) Pico var tidigare ett centrum för valfångstindustrin. På 1800-talet låg här över 400 valfångstfartyg ankrade utanför Horta. I början på 1980-talet upphörde den här jakten på valar.

34

Lava…

38 (1)

 

30 (2)

När vi stannar bilen och går fram mot buskarna så tror vi att vi är nere vid havet. Men… Bakom buskarna stupar landskapet lodrätt några hundra meter ner, och vi kan blicka ner mot skog långt, långt under oss.

35 (2)

38 (2)

Norrlandskänsla!

35

Typisk bild från norra kusten. Små, små hus och odlingar närmast husen. Här växer mycket potatis.

39

36

På Pico finns inga stränder. Bada (i det riktigt kalla vattnet) kan man göra i små pooler mellan lavaklipporna.

40

Här har nya vinplantor planterats mellan lavamurarna. Murarna ger skydd mot den ofta hårda vinden och havets salta skum. Murarna tillför också fukt till plantorna.

41

Kring den största staden Madalena på södra sidan sträcker sig kilometer efter kilometer med lapptäcket av lavamurar, med bara en eller två meter mellan varje mur. Murarna började byggas på 1500-talet – ett ändlöst arbete genom århundradena. Detta landskap med murar för vinplantorna betecknas som ett av Portugals 7 underverk, och finns sedan 2004 med på UNESCO:s lista över världsarv.

Madalena på södra kusten är Azorernas främsta område för vin, och valdes 2017 till Portugals vinstad nummer ett.

Länge var Vinet från Pico världsberömt, och det dracks på många kungliga slott, på den ryske tsarens banketter, i Vatikanen. Så kom en sjukdom och tog död på plantorna. Nu har nya plantor planterats, av en särskilt motståndskraftig sort.

37

En liten, liten hamn på norra sidan.

38 (0)

Under några dagar funderade jag på om Pico är den vackraste ö jag varit på under de här senaste fyra åren, eller om förstaplatsen tas av Tobago eller Dominica. Jag kom till den slutsatsen – min egen högst privata åsikt – att visserligen är Dominica och Tobago på många ställen mycket vilt och mycket vackert, men Pico är allt vackrast av dem alla. Det är inte bara bilderna jag bär inom mig, utan också känslan. Jag har försökt beskriva den, men det är svårt…

Det finns emellertid en ö här på Azorerna som kanske är ännu vackrare, och det är Flores, som vi inte varit på – ännu! Någon gång ska vi dit, men om det blir nu är högst osäkert. (Vindarna!) Mats och Eva på Angelina visade foton från deras veckolånga vistelse där, och, Åååh..! Om det inte blir med Tacoma så får det bli med flyg och färja, någon gång…Det är en plats att drömma av, en dröm som jag hoppas blir verklighet.

Skrivet av: sytacoma | 2017-08-11

Nordsjön, Skagerack, Sverige…

Sträckan Farsund-Inverness tog 2013 fyra dygn. Samma sträcka men i motsatt riktning tog nu bara drygt 2½ dygn.

Vi hade bestämt att gå iväg fredagen den 4:e från Inverness, samtidigt som vår tidigare navigationslärare Stina med besättning. Vi träffades kvällen innan ombord på Tacoma och gjorde upp en strategi för Nordsjön, men efter att på fredag morgon ha tittat på senaste vindprognosen blev vi väldigt tveksamma. Vi bestämde oss för att gå iväg under lördagen  i stället, vi hade ju ingen tidspress, men under hela förmiddagen velade vi fram och tillbaka. Klockan 11.45 då den senaste prognosen väntades skulle vi definitivt bestämma oss. Vi har helt klara, hade till och med lagt om linorna och tagit bort fendrar, men prognosen dröjde. När klockan var 12.30 kunde vi inte vänta längre – skulle vi ge oss i väg och passa tidvattnet och få medström i stället för motström fick vi ge oss iväg på stubinen!

DSC_0006

Så det gjorde vi, tillsammans med några lyckligt lottade båtar som halvt i hemlighet sluppit ut från kanalen. I fyra dygn hade en bro i kanalen varit trasig på så sätt att den inte gick att öppna maskinellt, och det var väl kanske lite smått kaos där inne. Det finns inte så många ställen att förtöja sin båt på i kanalen. Flera båtar i Inverness marina som skulle söderut till Västindien eller Irland kunde inte gå iväg, inne i kanalen fanns många båtar som inte kunde ta sig ut. En del av dessa båtar hade ett datum då de bara måste vara hemma. Bron öppnades manuellt två gånger, med två dagars mellanrum, men denna procedur får egentligen bara göras en gång, på grund av att räddningstjänsten måste kunna ta sig fram på bron. Denna manuella öppningsprocedur tar 1½ timme. Vi var väldigt glada över att vara på rätt sida av den sista slussen. När vi gav oss iväg så var bron efter fem dygn fortfarande inte lagad, trots att tillkallade mekaniker installerat en ny motor.

Färden över Nordsjön blev väl som väntat, luttrade som vi är. Vågor på upp mot 3 meter, kanske mer – korta branta vågor – lite slalomsegling mellan alla oljeplattformar och oberäkneliga fiskefartyg, och kallt, kallt…Underställsbyxor, fleecebyxor, vattentäta seglarbyxor, underställströja, fleecetröja, tjock fleecekofta, sjöställsjackan, halsduk, mössa… Två gånger blev vi uppropade av olika plattformar – den första ville bara upplysa oss om att vi nästan tangerade gränsen för deras säkerhetsområde, vilket vi visste, den andra varnade oss mitt i natten om att vi var på väg in mitt i ett område med 4 stycken riktigt stora fartygsbojar, vilket vi inte visste. Vi blev rådda att ändra kurs kraftigt åt styrbord.

DSC_0026

Ett intressant foto, tycker jag. Den röda linjen är vår seglade kurs nu 2017. Vi lyckas ganska väl hålla oss ifrån oljeplattformarna. Rätt framför oss har vi en ”vägg” av fiskebåtar. Den lila linjen är vår seglade kurs 2013 – vi har motvind och mycket hög sjö rätt emot oss, någon som vi senare träffade  uppgav att det var upp mot 6-7 meter höga vågor. Nere i högra hörnet kan man se att vi tvingas göra en avstickare mot öster – sjön var helt enkelt för svår, så vi fick vända helt om.

Under söndagen, sent på eftermiddagen efter 2 dygns segling, lyckades vi ta in en vindprognos. Den var 11 timmar gammal när vi fick den, men det var ju bättre än ingenting. Prognosen visade att det från måndag morgon/förmiddag skulle komma rätt så kraftig vind, rätt emot. (Senare fick vi också på VHF:en en stormvarning …) Vi beslöt att motorsegla för att förhoppningsvis hinna fram till Farsund innan det värsta skulle komma. Ökade väl inte farten med mer än ca 2 knop, men om det skulle innebära några timmar mindre av kulingvindar eller stormvindar i totalt fel riktning fick det vara värt detta.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Under de sista timmarna in mot Farsund ökade vinden, men inte mer än att det kändes helt okej. Klockan 5 på morgonen förtöjde vi på samma plats som drygt fyra år tidigare, när vi tillsammans med Tir Na Noir förberedde oss för Nordsjön. Vi gick sen direkt och la oss, när vi vaknade var klockan faktiskt 10. Jag visste att det hade blåst hårt under natten, men nu verkade det ha lugnat sig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Så här glada var vi 2013 över att ha klarat av det kämpiga Nordsjön

Efter att ha ätit fick vi bråttom till biblioteket för att kunna ta in senaste vindprognosen. Det visade sig att det var ganska bra att gå iväg på eftermiddagen, det skulle visserligen fortfarande blåsa lite för mycket för att vara bekvämt, men det skulle lugna sig så småningom. Vi hade varskott båten utanför oss att vi förmodligen skulle gå iväg klockan 3, och vid den tiden var de också på plats så vi kunde gå iväg.

024 - Kopia

Gryning på Skagerack 2013 – lugnt och stilla

Som väntat blev det gungigt – väldigt gungigt. Höga vågor, lika höga som på Nordsjön, ca 3 meter, kanske mer. Klockan 20 gick jag som vanligt och la mig, Anders satt sen uppe ända till klockan 03.30. Jag hade varit uppe några gånger under natten och visste att det var ganska tufft. Dessa höga vågor, regn av och till, dessa helt hopplösa fiskebåtar… När Anders väckte mig hade jag nog inte sovit ordentligt mer än 2-3 timmar, och det var absolut inte trevligt att gå upp och klä på sig alla dessa kläder och gå ut och sätta sig med dessa vågor och knäppa fiskebåtar.

006 - Kopia

På öppet vatten väjer både lastfartyg och oljetankers så fint för oss, i god tid. Vi kan på vår AIS se exakt i vilket ögonblick de väjer och med hur många grader. Ofta gör de det 15-30 minuter innan den uträknade mötestidpunkten, det räcker med 2-3 grader för att vi ska gå fria från varandra. Men fiskebåtarna… Vi vet ju att de flesta har en trål efter sig, en trål som kan vara längre än man kan tro. Alltså anpassar vi vår kurs för att kunna gå antingen framför dem eller också långt bakom dem eller långt vid sidan av. Problemet är bara att de ju inte går rakt framåt… Rätt som det är ändrar de kurs och går åt totalt motsatt håll. Är det då flera fiskbåtar intill varandra som ändrar kurs på detta sätt så vet man nästan inte vart man ska ta vägen.

Frampå morgonkröken kommer ett fiskefartyg rätt emot oss, från babordssidan. Den går snabbt, i 6,5 knop, så den har ingen trål efter sig. Den håller rak kurs mot Tacoma, visar ingen tendens till att vika av. Efter en stund blir jag nervös och startar motorn, drar upp den kraftigt i varv. Vi kommer undan lite, men fiskebåten ändrar kurs så den återigen går rakt mot oss. Allt detta ser jag väldigt tydligt på AIS:en. Anders kommer upprusande, väckt av det höga motorvarvet, och undrar vad som händer. ”Den är väl inte så nära”, tycker han, men jag protesterar vilt och säger att jag tycker att den är jättenära. Anders tar sig en närmare titt (det är lite disigt) och plötsligt får han fart och ställer sig bakom ratten. Kommer inte ihåg vad vi sen gör, men inte förrän fiskebåten är helt nära oss viker den av.

Ingen av oss tvivlar på att de har helkoll och vet precis vad de gör. Men varför måste de skrämmas så här? Är det någon slags maktdemonstration?

DSC_0041

Tacoma på Skagerack – inte så långt kvar till Skagen

Någon timme senare ser jag ett stort fiskefartyg som går sakta framåt jämsides med Tacoma, en bra bit ifrån. Strax intill det stora fiskefartyget ligger en mindre fiskebåt, som också går i ca 2,5 knop. Plötsligt får den mindre fiskebåten fart – det sätter kurs direkt på Tacoma med ca 6 knops fart, snabbare än vad vi går. Vi går fortfarande för motor, och jag styr undan samtidigt som jag ökar farten. Jag kan se att vi kommer undan lite, men fiskebåten ändrar återigen kurs rakt mot mig. Det ser nästan ut som om det är samma båt som tidigare, och det känns klart obehagligt. Men, en bit ifrån så saktar den in och viker undan.

Varför håller de på så där? Det är väldigt obehagligt och man blir rädd. Vi låg en gång för ankar i ankarviken vid Union Island då en färja körde rakt emot oss, i full fart, i fullt dagsljus, helt avsiktligt. Den träffade oss också. Denna händelse har jag aldrig skrivit om eftersom den ligger i korgen med ”Censurerat”. Kanske skriver jag om den senare någon gång. Men, efter den händelsen kan vi aldrig vara helt säkra på vad andra fartyg som är i närheten av oss har för avsikter. (Läste senare i en guide att skepparna på de små färjorna just i den här delen av Karibien kan bli något sura, och att det inträffat ”incidenter”. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen.)

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I Skagen stannade vi i två nätter innan vi satte kurs mot Göteborg. I stället för regn och 3 meter höga vågor hade vi knallsol, medvind på 2-5 m/s och små söta vågor på 2-3 dm. I stället för att vara påbyltade med så mycket kläder att man nästan kände sig som ett paket hade vi nästan ingenting på oss. För första gången på tre månader kunde jag sitta på däck i bara bikini.

Så är vi då i Sverige, på en liten fin …Vi hänförs av den sköna värmen, alldeles lagom, och det helt strålande vädret. Männen har shorts, kvinnorna kjol eller klänning. Vi har knappt sett en enda kjol eller klänning eller shorts sen vi lämnade Västindien. (Träffade i Caledonian Canal på en man som lämnade Sverige i mitten av maj och sen har seglat omkring i Skottland i tre månader. Den dagen var den andra gången på tre månader han hade shorts på sig.)

Vi är i Sverige sedan knappt ett dygn, men vi är ännu inte ”hemma”. I morgon går vi iväg till ”vår” brygga, inte så långt härifrån. Jag hoppas att någon står där för att hjälpa oss förtöja Tacoma ordentligt, så hon känner sig som hemma i denna ovana miljö. Vi längtar så väldigt efter alla våra nära och kära…

Nedan några av alla de blombuketter Anders kommit  med till Tacoma de senaste åren. De är plockade i Sverige, Norge, Irland, Skottland  och så nu återigen i Sverige.

50. Midsommarbukett

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Irland

 Skottland

Björnbär på Mönster

Skrivet av: sytacoma | 2017-07-30

Alla sorter väder, alla sorters vindar…

Roligare kan man ha, än att lyssna till stormvarning och Mayday när man är mitt på Irländska sjön…Samtidigt som vinden bara ökar, och ökar, och ökar… Och vågorna blir allt grövre, allt mer vildsinta…

12

Vi bestämde oss för att gå iväg under fredagen (21/7) antingen framåt kvällen mot Belfast eller också på morgonen mot Port Ellen på Islay. Vi visste att det skulle komma otäck blåst från och med onsdag, och det kändes viktigt för oss att då vara vid kanalens mynning, eller i Oban inte så långt därifrån. Helst ville vi komma fram på måndag, detta för att ha en ”buffert-dag”, om kulingvindarna skulle komma tidigare. Beslutet på fredag morgon var att gå iväg direkt – vi visste att vi skulle få en ”småspiksblåst” under förmiddagen, men det skulle lugna sig successivt under dagen. Vid 15-tiden skulle det blåsa ca 7-9 m/s, under lördagen mitt på dagen 4-6 m/s.

2

Verkligheten blev, som så många gånger tidigare, en annan. Under de sex första timmarna blåste det 11-15 m/s. Det var en otäck sjö från sidan – Irländska sjön är ett grunt hav och då blir vågorna alltid brantare, när det dessutom är vind mot ström som det nu var blir vågorna ännu bråkigare. Jag tyckte det kändes lite otäckt, men, det fick väl vara så då i några timmar tills den utlovade vindminskningen skulle komma.

Så småningom lugnade sig också vinden lite, och jag gick in och läste. När jag kom ut igen stod Anders och lyssnade på senaste väderprognosen. Han såg lite bekymrad ut. Jag märkte också att vinden återigen hade ökat.5

Det hade utfärdats stormvarning för Irländska sjön, med vindar upp mot 9 Bf. 25 m/s… Samtidigt kom ett Mayday-anrop på radion. Hur skulle vi nu göra? Vi befann oss mitt på Irländska sjön, med vinden in mot Irland. Är det något man lärt sig så är det att inte närma sig en kust i stark pålandsvind, och alldeles särskilt inte de hamnar som ligger här med bara en trång port med tidvatten.

Vi beslöt att fortsätta. Vi trodde nog att stormen skulle komma längre söderut, där det redan nu var tämligen kraftig vind. Utanför Belfast skulle det vara nästan vindstilla på natten, enligt den gamla prognosen vi hade. Vi förberedde i alla fall för hårt väder, Anders revade storen ytterligare och vi satte på oss tjockaste sjökläderna. På VHF:en hörde vi Coastguard upprepade gånger efterlysa båten som sänt ut Mayday. De hade inte hört av den mer, så det är möjligt att det gått riktigt illa för den.

10

För denna lilla mås blev det för mycket med vinden. Den landade på vår sprayhood och vilade sig där i två timmar. Den orkade inte alls bry sig om att jag stod med kameran bara några dm ifrån.

Vinden ökade hela tiden, och jag kände mig något betryckt. Under kvällen och natten minskade emellertid vinden successivt. Det blev en del motorsegling på grund av alldeles för svag vind, men när vi vid lunchtid var utanför Islay ökade vinden återigen. Vi hade bestämt att i stället för Port Ellen på Islay gå vidare till en ankarvik på Jura, detta för att seglingen gått snabbare än beräknat. Det var trögt i sundet mot Jura, branta vågor rätt emot och en vind på 10-13 m/s. Det kändes inte bra – eftersom den starka vinden kom från öster var jag rädd för att den skulle dundra rätt in i ankarviken. Jag ville vända och gå tillbaka mot Port Ellen, en vik som är mer skyddad än den på Jura, men Anders tyckte vi skulle fortsätta.

15

2013 var det så här lugnt utanför Islay och Jura

Ankarviken på sydöstra Jura visade sig vara skyddad och lugn, detta tack vare de små kobbarna utanför. Vi lusläste strömtabeller och tidvattentabeller för påföljande dag då vi skulle gå igenom Corrywreckan och Sound of Luing. Störande är det när man inte kommer fram till samma sak. Enligt mig skulle det vara slackvatten i Corrywreckan 10.30, enligt Anders 9.45. Det här med tidpunkten är viktig – och ibland jätteviktig – när det gäller dessa vatten. Här går strömmen med 8,5 K som värst, och det tror jag inte vår motor klarar av. I Reeds (bibel för sjöfarare med alla tabeller och hamnar) står det att läsa: Corrywreckan should never be attempted by small craft except at slack water and in calm conditions.

25 jura

Utanför Jura 2013

Det blev en lugn natt, och nästa morgon väckte jag Anders 04.45. Vi lämnade den lilla fina ankarplatsen och gick norrut för att komma i rätt tid till Corrywreckan. Men motströmmen… först kunde vi bara göra 4,5 K, sen blev det trögare och trögare. 3 knop, 2,7 knop, 2,2 knop… Till slut var vi nere i 1,9 knop. Det fick bli en ny plan.

18

Port Ellen, Islay, 2013

Men, så fick vi medström, och plötsligt blev det fart på skutan. Vi skulle inte hinna till Corrywreckan vid slackvatten utan först två timmar senare, så jag tyckte vi skulle ligga över natten i en ankarvik strax innan sundet. Men Anders tyckte vi skulle fortsätta, och ”känna på det hela”. Så då gjorde vi det…

Corrywreckan och Sound of Luing två timmar efter slackvatten: Medström, hur många knop vet jag inte. 6? 7? 9? 11 sekundmeter RAK MOTVIND. Stark ström mot stark vind innebär mycket orolig sjö. (Ända inte någon hög sjö, eftersom det är öar runt om.)Tacoma forsade för motor fram i motvinden för 10 knop. Tyvärr är vår logg sönder, så vi kan inte mäta den exakta farten på strömmen. Men att gå för motor i stark motvind brukar ge en fart på ca 3 K, så jag gissar att medströmmen var omkring 7 K. 2013 var strömmen exakt 5,2 K, det kunde vi lätt räkna ut då loggen ännu fungerade.

30 Corrywreckan (4)

Det är inte bara de starka tidvattenströmmarna som gör Corrywreckan och Sound of Luing till så extremt oroliga vatten. Om man tittar på djupsiffrorna på sjökortet så ser man hur väldigt ojämn botten är. Detta ger upphov till virvlar och overfall, ”vattenväggar”, hur kraftiga beror på vinden och strömmen för tillfället, och i vilken riktning dessa går. Här kan man faktiskt segla i uppförsbacke och nerförsbacke – vattenytan kan ligga 1½ meter högre eller lägre en kort bit ifrån.

31 Corrywreckan (5)

Mycket orolig sjö och stark ström i Sound of Luing, men ingen hög sjö. Det är öar runtomkring som stoppar upp sjön, i alla fall den här dagen

Det gick i alla fall bra. Tacoma är en stadig dam. Vi fortsatte till Oban, där vi fick en ovanligt stilig skuta alldeles intill oss.

2013 stannade vi i Oban ett par dagar, men nu fortsatte vi direkt morgonen efter upp till Corpach, som utgör mynningen till Caledonia Canal. Den sista biten före Corpach är även den mycket ström.

86 (1)

Det ser ut som blankis, men det är strömmen som gör att det ser ut så här.

Vi kom ett par timmar för tidigt till Corpach (lågvatten, slussen stängd) så jag passade på att städa riktigt ordentligt medan Anders snirklade runt i snigelfart. Strax efter fyra kunde vi i alla fall gå in i kanalen, tillsammans med ytterligare en annan båt. Så stävade alltså två svenska HR-båtar tillsammans in i kanalen.

40

På väg mot Corpach

Kvällen i Corpach och nästa dags gång i kanalen bjöd på ett helt strålande väder. Dag 2 kom regnet och vinden, precis som väderfilerna förutspått. Det blev en kall dag! Lufttrycket sjönk hela tiden – det var ett rejält lågtryck. Detta väder fortsatte nästa dag, men det blev allt bättre på eftermiddagen.

När vi 2013 gick över Loch Ness var det i 14 m/s motvind. Det var kallt, kallt! Halvvägs mötte vi en ensam segelbåt, först när den passerat upptäckte vi att den hade svensk flagg och var från vår hemmaklubb, JRSK. Det var Hokus Pokus på väg hem från sin jordenrunt-segling. Nu hade vi 6-13 m/s medvind, och nu mötte vi danska båten Rosalina, på väg mot för oss okända äventyr.

43 (3)

På väg mot Corpach

Det är mäktig natur i nordvästra Skottland. Det är ganska speciellt att på kanalen ta sig fram nästan mitt i den höga barrskogen och när kanalen breddar sig lite se de höga bergen på avstånd.

Jag har tagit mig friheten att ta med några foton från kanalresan 2013. Då, i juni, blommade ginsten så fint längs med kanalkanten. Nu är det högsommarblomster.

160 (4)

161

120

Det har varit en hektisk tid senaste veckorna, med mycket att se och uppleva, mycket segling och mycket motorgång. Knappt någon tid alls till att bara ligga stilla och vifta med tårna. Slussandet tar på krafterna, likaså oron jag ibland känt för hårda vindar eller rent av stormvindar när vi är på fel ställe. När vi i Fort Augustus – ca 2/3 väg in i kanalen – klockan åtta gick in i första slussen kände jag mig som en trasa. Dimmig i huvudet och med värkande muskler gick jag i två timmar uppe på kanalkanten och höll ordning på Tacoma genom de sex slussarna. I sista slussen steg jag ombord igen, och när slussportarna öppnats och de små motorbåtarna framför oss gått iväg så började jag dra tillbaka linan så att Anders kunde gasa på. Anders hejdade mig med ett rop och pekade på något framför mig. Jag fattade inte problemet – det var väl bara att gå iväg liksom alla de andra?

124 (7)

SER DU INTE BRON?”

Jaha… Det där stora grå på ca 10 gånger 3 meter rätt framför näsan på mig var visst en bro. Och nej, mycket klarar Tacoma men att försöka forcera denna cementbro skulle förmodligen inte vara så lyckat.

När vi kom ut på Loch Ness la jag mig och sov. Anders fick tampas med Nessie själv.

151

Vi har tagit oss igenom 29 slussar och 10 svängbroar, och det har gått bra allting. I ”slusstrapporna” Fort Augustus och Neptue´s Staircase (8 slussar på raken) går jag uppe på kanten, och där får man inte vara alltför höjdrädd – det är mindre än en halvmeter från kanten ner mot Tacoma och det mörka vattnet ett okänt antal meter nedanför. För varje sluss lägger jag fast Tacoma och släpper sedan ut lina (när vi går neråt) eller halar hem linan (när vi går uppåt.) En slussvakt tar hand om akterlinan.

139 (4)

När det bara är en sluss stannar jag ombord. Vi låg längst fram i gänget i de flesta slussarna, här tog jag akterlinan och Anders förlinan. Det kan bli stark turbulens när vattnet släpps på. Samtidigt får man hålla ett öga på fendrarna och ibland försöka hålla ut Tacoma från slussväggen. Det finns en risk att fendrarna fastnar, om trycket mot väggen är för stort.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det rekommenderas att man har en bräda mellan fendrar och slussvägg, detta för att skona fendrarna. Så gjorde vi 2013, men inte nu. Slussväggarna här är uppbyggda av stora stenar och det var inte så roligt när brädan fastnade mot väggen och vi hade jätteproblem med att komma loss samtidigt som vattnet sjönk. Anders hade framme kniven för att skära loss brädan, men just då lättade trycket mot väggen.

139 (5)

Läget är under kontroll!

Kanske går det lättare att använda bräda i Panama-kanalen, om dom väggarna är jämnare. Helt klart är att man ska ha med sig en bräda, helst två, när man ger sig ut på långsegling. Det är inte bara i kanalerna man kan ha nytta av dem.

139 (8)

Ibland är det extra stressigt. Vi har i god tid innan avgång, ibland kvällen före, fått besked av slussvakten att vi ska slussa med styrbordssidan emot. Vi placerar ut sju fendrar samt två linor så allt är i ordning, startar så motorn och kastar loss. Då får vi beskedet att vi ska slussa med babordssidan emot. Om 20 sekunder ska vi vara inne i slussen – Anders står vid ratten och jag rusar omkring som en iller och flyttar fendrar och linor i raketfart för att 5 sekunder efter det att vi är inne i slussen kunna lägga fast eller kasta upp linan till slussvakten. Ibland upprepar sig samma sak strax innan eller efter det att vi slussat, när vi ska lägga till vid en ponton som i nio gånger av tio ligger på motsatta sidan som den vi slussat på. Flytta fendrar i raketfart igen, och skulle nu pontonen råka ligga på samma sida som sluss-sidan så måste fendrarna sänkas till vattenytan.

118 kytra

Vi har stannat för natten på en av de pontoner som finns utmed kanalen. Här Kytra.

Så det kan alltså ibland vara helt makalöst stressigt. Absolut inte alltid, oftast styr vi lugnt och fint in med den sida vi har fendrarna på. Känner oss säkra vid det här laget på hur det hela ska gå till. Men, det är ändå lätt att göra misstag om man inte är helt vaken och alert. Det är till exempel viktigt att akterlinan läggs fast först, först när jag gjort det får jag springa fram och ge förlinan – eller kasta upp den – till slussvakten. I en sluss blev det inte så, och Tacoma for fram mot slussväggen med sidolanternan först. Som tur var så höll slussvakten emot, och Anders var snabb med akterlinan.

124+

Förra gången fick vi varsin guldstjärna för att vi var så duktiga och hade flytvästen på. Hade sett fram emot ytterligare en guldstjärna – men nej, ingen stjärna i år…

På några ställen är det extra mycket turister, och de följer intresserat våra förehavanden, inte minst med kameran. Många tar kontakt och frågar var vi varit, hur vi haft det.

137

Vi hade inte bråttom ut från kanalen, väntade tills vi såg att det var hopp om stadigare väder. Tillbringade två nätter vid samma ponton utmed kanalen, ensamma bland andra båtar som låg där stadigvarande och inte hade någon ombord. Det är så mysigt att ligga stilla utmed kanalkanten och se på alla de kanotister som paddlar förbi, samt vid de tillfällen då det varit slussöppning olika slags fartyg. Det är allt från segelbåtar, militärfartyg, smala och riktigt långa kanalbåtar, turistbåtar i mer ”vanligt” format, samt, många motorbåtar som hyrs ut av olika bolag utmed kanalen. Det är ca 4000 kanotister som varje år paddlar igenom Kaledoniakanalen. Många vandrar och cyklar också utmed kanalen. Roligt är det när de vinkar och ropar en hälsning.

147

Det är många slott och fästningar som ligger vid de olika vattnen, här Fort Augustus. 

Tog en tidig morgonpromenad utmed kanalkanten. Hade jag tagit denna promenad en månad tidigare hade jag haft en gul vägg intill mig. Ginstbuskarna var upp mot 4-5 meter höga.

Kanalbolaget har järnkoll på trafiken i kanalen. De ropar över VHF:en till varandra när det är båtar på väg. Då kan det låta så här: ”There are four guys on their way up!” Detta betyder översatt till svenska: ”Det är fyra skeppare som med sina fartyg och sin besättning är på väg upp mot din sluss!”

130

Nu är vi i Inverness, och planerar att så snart som möjligt ta skuttet över Nordsjön. Hinner inte iväg vare sig till Norge eller Danmark innan det på onsdag kväll kommer hårda vindar. Kanske på lördag om en knapp vecka. Hoppas vi får en lugnare överfart än den vi hade för fyra år sen. Då var det tufft… Men så säger också många som seglat jorden runt att Nordsjön, det var den värsta etappen på hela seglingen…

Det känns så underligt… Att vi snart är hemma i Sverige igen. Efter fyra år.

Skrivet av: sytacoma | 2017-07-23

Nationalparken i Wicklow

Eftersom jag har problem med en fot var jag innan osäker på om jag skulle följa med på denna vandring i Wicklows nationalpark. När jag hörde mig för lite närmare fick jag veta att den var 10 km lång och skulle gå runt en sjö. Det lät ju inte alltför betungande, så det skulle nog både min fot och jag själv klara av.

15

 

Glendalough, dalen med de två sjöarna. Här ligger ett klosterområde som grundades på 600-talet. Det består av fem olika kyrkor, en katedral, ett runt torn, prästens hus, med mera. Entrén – the gateway – är totalt unik i Irland. Denna såg vi inte, vi kom från det andra hållet. Nu är kyrkorna och katedralen bara ruiner, men de vittnar om en viktig period i Irlands historia.

DSC_0801

När vi kommit en bit på väg förstod jag att vandringen skulle bli längre än vad jag fått veta, 16 km om man räknar med biten till och från parkeringen. Trodde nog att Martin skojade när han pekade på det högsta berget på andra sidan sjön och förklarade att det var dit upp vi skulle. Men han skojade inte…

75 (2)

Det var brant brant upp och lika brant brant ner, där emellan 4-5 km då vi gick med ett lodrätt stup intill oss. Leden gick runt hela Glendalough. Vi klättrade tills vi var högst uppe på berget, 420 meter upp. Ännu en spektakulär plats som Martin tagit oss till. Hisnande vyer, ett vilt och sanslöst vackert landskap.

DSC_0828

Tittar man noga på detta foto ser man två små blå prickar och en orange prick. Det är bergsbestigare, på en plats där klippväggen går lodrätt upp mot himlen.

DSC_0815

Miners hole, i ena änden av dalen. Här både bodde och arbetade gruvarbetarna.

63

Den här vandringen kan man tjäna pengar på, fick vi veta. En amerikansk dam som halkade och stukade foten (eller om hon bröt foten) stämde nationalparken och fick 400 000 kronor i kompensation.

60 (1)

 

Både Anders och jag blev lite yra i mössan när vi gick så nära stupet. Det gick långsamt på grund av min fot. Benmusklerna var inte heller vad de borde vara, det har ju blivit en hel del stillasittande efter den senaste tidens långa seglingar.

92

För mig var det den mest ansträngande vandring jag någonsin gjort. Jag är väldigt glad över att jag följde med, skulle inte vilja ha det ogjort, men, jag kommer inte att göra om den. Mot slutet protesterade inte bara foten utan hela kroppen. De som såg mig kanske trodde jag var berusad på grund av alla vingliga snedsteg.

DSC_0759

Tack Martin för ännu en fin dag!

Skrivet av: sytacoma | 2017-07-19

Irland i mitt hjärta

Två minuter efter det att Martin var på plats kastade vi loss, kl. 22.05.  Vi gick långt ut på djupt vatten, och tur var det för när vi på dagen var på grundare vatten fick vi hela dagen segla slalom mellan fiskeflaggor och bojar. Det var verkligen skarp utkik som gällde, precis hela tiden. Bojarna och de svarta stängerna är inte helt lätta att se på håll i vågor och sjö. Den här skarpa utkiken har vi fått ha hela tiden, det är fiskeflaggor och bojar mest överallt. En hel del fiskebåtar.

10 Mot Kilmore

Efter 17 timmar nådde vi fram till angöringsbojen utanför Kilmore. Det var 1 timme före lågvatten, och man måste gå i en spikrak linje för att inte komma på grund. Det gick bra ända tills vi kom till öppningen mellan pirarna – Tacoma går 1.90 djupt, och det är minst sagt ganska nervöst när djupet på nolltid går från 3 meter ner till 2,0 meter. Och i en vågdal, DUNS på botten…Ändå var det när vi gick in genom öppningen 52 minuter till lägsta vattendjup, enligt tidvattentabellerna i Reeds. Puh…Verkligen tur att vi inte gick in när det var som lägst.

13

På morgonen förbereder vi för att sjunga för Martin på hans födelsedag. Dagen till ära är finflaggan framtagen. Senare serveras jordgubbstårta i sittbrunnen.

14 (1)

Ebb i Kilmore. Jag har tre tröjor, jacka och mössa på mig, men på stranden badar irländarna och ligger och solar. Ombord på Tacoma fryser jag så jag skakar trots alla kläder, men i båten framför oss sitter en kvinna rofyllt med ett glas vin, endast iklädd shorts och linne. När jag  klentroget  kommenterar scenen så rycker Martin på axlarna och kommer med det självklara svaret: ”Hon är irländare!

15

17

Skönt att ligga tryggt i hamn när det blåser så här.  Detta hörn på Irlands östra kust är mycket utsatt för hårda vindar och strömmar. Tusentals fartyg har genom åren lopp förlist i vattnen utanför. Det har även skett många drunkningsolyckor med badande. På minnesplatsen över omkomna till sjöss kan man läsa namn på fartyg som det gått illa för.

21 (1)

Hamnen i Kilmore är inte så stor, men den rymmer ett 30-tal fiskebåtar av olika storlek, samt ungefär lika många nöjesbåtar. Vid vår kaj ryms det endast 3 båtar. För många som kommer från Azorerna är detta den första hamnen.

29 Mot Arklow (12)

Efter två nätter i Kilmore går vi vidare mot Arklow.

27 Mot Arklow (6)

 

32 Arklow (13)

I floden utanför Arklow ligger man vid boj, men det finns också en stadskaj man kan förtöja vid. Fler foton från Kilmore och Arklow finns i resebreven från 2013.

37 (3)

På väg mot Dun Laoghaire utanför Dublin. Seglingarna från Kinsale har gått i en väldig fart, tack vare medströmmen som vi haft. Det är en speciell känsla att i en motvind på 2,3 m/s forsa fram i sex knop. I en motvind på 4,5 meter per sekund tog vi oss fram i nästan 8  K. Samtidigt, om man tittar på vattnet utmed Tacoma, ser det ut som om vi står helt stilla.

50 (2)

Hamnen i Dun Laoghaire är riktigt stor, men det är bara nöjesbåtar som ligger här. Marinan  rymmer drygt 800 båtar, sen ligger det även 100-tals båtar vi boj. Vi lade oss nära en av innerpirarna, med full utsikt mot båtar som kom och gick.

53

Att strosa omkring på den största piren en vacker dag är ett sant folknöje. På sluttningen ner från piren ligger folk och solar och har picknick.

99 (1)

Irlands vackraste och mest exklusiva pub? ”The Club” i den lilla staden Dalkey invigdes 1840. Vi kikade in trots att det var förmiddag och puben egentligen inte var öppen.

101

Countyt Wicklow är mycket vackert. Irländarna cyklar mycket i detta område, och det går populära cykelevenemang där upp mot 3000 människor deltar. Vi hyrde en bil, och Martin tog oss till den ena platsen vackrare än den andra. Men frustrerad var jag över att vi inte kunde stanna bilen så jag kunde fotografera utmed den vackra vägen.

100

105 (2)

En avstickare upp mot ännu ett riktigt vackert område,  Glenmacnass. Överallt betar fåren –  här finns många jordbruk.

Martin vandring (37)

Målet för dagen var nationalparken i Wicklow. Här gjorde vi en vandring på 15 km som var mycket spektakulär. Vilt, vackert… Oerhört mäktigt. Från denna vandring har jag så många foton att det får bli ett separat resebrev så småningom.

Vi har haft verkligt fina dagar med Martin. Vi är så glada över  att han återigen vill segla med oss. Fina minnen har vi fått från vackra platser, tack vare Martin.

I morgon tar vi tåget in till Dublin, och på fredag (eller möjligen lördag) påbörjar vi seglingen upp till Oban i Skottland, eller ända upp till mynningen av Caledonian Canal. Vi vill vara där senast på tisdag.

Skrivet av: sytacoma | 2017-07-13

Kinsale

När vi för fyra år sen besökte Irlands södra kust låg vi i Inverness utanför Cork. I tre veckor väntade vi på acceptabla vindar över till La Coruna i Spanien. Det var trevliga veckor, eftersom Tir Na Noir och Mahimahi också låg i hamnen och väntade,  men inte var det mycket av Irland vi såg. Förutom hamnen i Inverness tog vi en busstur in till Cork, men det var också det enda.

7

Spännande kust på södra Irland. Området strax utanför Kinsale, Old Head of Kinsale, bjuder på grottor och öppningar ut mot Atlanten.

På bara två dagar har vi sett tio gånger mer av Irland än vi för fyra år sen gjorde på tre veckor. En mycket vacker ö, en grönskande ö.  Och precis som när vi var på Azorerna så suckade jag och kände att ”hit vill jag komma igen! Med gott om tid att upptäcka ön!”

12

Denna gamla borg, Fort Charles, av vilken man på fotot bara ser en del, fotograferade vi på vägen in mot Kinsale. Senare besökte vi den också landvägen. Det är mest ruiner kvar, men den är ändå ganska välhållen.

101

Tillsammans med Martin och Georgina skulle vi besöka Blarnley Castle, ca en timmes bilfärd inåt landet, men det visade sig att alldeles intill denna borg var det stor trädgårdsfestival, så vi var ju tvungna att titta på det också. Så oändligt många spännande och vackra blommor! Jag som är trädgårdsintresserad och tycker om att fotografera blommor skulle ha kunnat stanna där hela dagen, men…Vi skulle ju se borgen. Och att besöka Blarnley Castle med dess stora park visade sig ta sin lilla tid – parken är enormt stor och består av både skog, en sjö, dammar och små vattenfall, traditionellt parklandskap samt trädgårdar. En trädgård innehöll giftiga växter, bland annat marijuana (väl inhägnat i en järnbur). Vi var aldrig inne i borgen, hade fullt upp med att vandra omkring i omgivningarna.

 

16

Tidig morgon i Kinsale – fotot taget från Tacomas däck.

80

Denna kyrka är byggd 1190. Överst på kyrktornet en fisk. Den första kyrkan på just denna plats byggdes på 600-talet.

50

The Spaniard – äkta irländsk pub. Här åt vi fish and chips, alltmedan fotbollsmatchen på TV:n pågick med HÖG ljudvolym. Både personalen och de vid de övriga borden var helt absorberade av matchen.

56

60

Irländsk frukost – stekt korv, korvkaka, blodpudding, skinka, ägg, bönor, potatiskaka, stekt champinjon, tomat, 3 rostade brödskivor, te.

 

26

22

Kinsale är en mycket trevlig sommarstad. Många, många vackra byggnader, de flesta målade i glada, färgstarka färger. Många turister, så här på sommaren. Floden utanför, med en aktiv seglarklubb. Vi låg långsides en ytterbrygga  och hade mycket att titta på när alla båtar kom och gick, såväl stora som små. Har aldrig träffat på en stad som har så många blomlådor, precis överallt. Till och med på murarna mot floden hängde blomlådorna. Och när jag på en gata träffade på en gammal man som sålde buketter med luktärter från sin trädgård kom jag nästan i trance. Bestämde mig för att köpa en bukett när vi var på väg tillbaka till Tacoma, men då var han inte kvar. Har inte haft blommor ombord på fyra år… (Men varje sommar i Sverige och varje helg från början av maj till september har vi haft en bukett från trädgården)

20

Krasse, daggkåpa, ringblomma, vallmo – ända sen jag var liten flicka har jag sått, vattnat och plockat dessa blommor, något av det svenskaste jag vet. Här i Kinsale växer de överallt.

Vi tillbringade två dagar med Martin och Georgina. Så roligt och fint att få träffa dem igen!

115 (2)

Vad är det då vi väntat på i Kinsale? Ja, för det första att bogpropellern skulle fixas. Vi tycker den är  oumbärlig i de hamnar vi nu besöker där tidvattenströmmarna är ganska så starka. Anders ägnade en hel dag åt den, och kom så långt att han kunde konstatera att det var ett elfel, och att det förmodligen berodde på nedsmutsning av kol inuti motorn. När han för några veckor sen gjorde vad han kunde för av avlägsna kol så fungerade den lite lite  bättre, men absolut inte tillräckligt (det märktes knappt någon skillnad). Att montera isär motorn ville han inte, så vi tog kontakt med en el-kille som tidigare varit generalagent för Sleipner. Han kom klockan nio på kvällen och plockade med sig motorn. Nästa dag vid 10-tiden fick vi mail att han nu tittat på den. När kunde han komma för att testa den ombord? Come anytime, skrev Anders till svar. Klockan 22 stängde vi till och gick och la oss, och 20 minuter senare när vi nästan somnat knackade det på luckan. Halvsovande gick Anders upp, öppnade för killen, och så sattes motorn på plats. 23.10 var det klart, och vår kära bogpropeller friskförklarades. Problemet var, precis som Anders trott, kol inne i motorn som fastnat. Kostnaden för två besök ombord på Tacoma på vardera en timmes tid + arbetet med att skruva isär motorn och rengöra den landade på 1200 kronor.

22

Även radarn fungerar nu igen fullt ut. Det klarade Anders själv, bara genom att snurra på antennen för hand.

Det gäller att använda dom grejor man har lite då och då och inte låta dem stå bortglömda för länge. Vi har inte haft användning av bogpropellern i Karibien när vi legat för ankar, inte heller har det varit aktuellt att sätta på värmaren eller radarn. Så har det också blivit trassel med dessa grejor när vi väl behövde dem. Som tur var har de snällt kommit i gång igen när de väl fått lite uppmärksamhet.

Nu kommer vi att tillsammans med Martin ta oss upp för den irländska kusten, för att sedan fortsätta genom Kinnan canal och Caledonian Canal. Vi vill vara framme i Inverness senast den 1:a augusti.

Strax bakom oss ligger en irländare som ska ta samma väg som vi, genom Kinnan canal och Caledonian Canal ända till Göteborg. Han ska lägga upp båten på Hönö och segla i Östersjön nästa sommar. Han gick iväg för några timmar sen, och förhoppningsvis får vi sällskap genom kanalerna.

Martin kommer strax efter kl 22, och då kastar vi omgående loss. Vill helst komma ut ur floden innan det blir totalt kolmörkt.

 

 

 

 

Skrivet av: sytacoma | 2017-07-07

Utanför Irlands kust

Vid 11-tiden på fredag är det tio dygn sen vi lämnade Terceira på Azorerna. Vindprognosen då visade flera områden som skulle innebära vindar på 10-15 meter per sekund (och förmodligen mer än så). Vi har lyckats undvika starka vindar, kanske mest för att de ändrat riktning och blivit mildare än vad som först förutspåtts.

Vi har haft riktigt fin och behaglig segling där vi gjort bra fart på 6-7 knop, långsam slösegling på 3-4 knop, motorsegling, samt gång bara för motor. De två senaste dygnen har det varit motorgång på ett helt stilla hav. Det är ett väldigt stort omnråde med stiltje eller nästan stilte som vi tar oss igenom.

De första 8 dygnen var vädligt händelselösa. Det enda vi då såg på havet var två delfiner – i några sekunder – en oljetanker, samt en papperstallrik. Det senaste dygnet (skriver detta kl 18 på torsdag) har det varit mer action:

* En stor orange boj med tillhörande nät och flöte 5-10 meter från båten (2000 meter djupt)
* Delfiner lite då och då, och många fåglar
* Många fiskebåtar som ändrar kurs lite hur som helst
* Vita streck på himlen som visar att det finns flygplan i närheten
* En mycket tydlig grön blixt, för första gången.(Tyvärr sov jag då, så det var bara Anders som såg den…)
* Navigationsvarningar och väderprognoser på VHF:en
* Fått varning om att vi ska hålla utkik efter u-båtar
* Läst varning om att det finns riktigt många och riktigt långa lax-garn utanför kusten, garn som flyter på ytan med bara små markeringsbojar
* Dimma, för första gången på fyra år
* Upptäckten att vår radar inte sänder
* Fått varning om mer dimma
* Läsning av tidvattentabeller och täta diskussioner om hur vi ska hantera oss det närmaste dygnet, vilken tidpunkt vi ska satsa på för att gå in i floden mot Kinsale

För det känns ju inte helt bra…Ärligt talat ganska nervöst. Alla dessa fiskebåtar, och även andra båtar, fiske-garn, och så eventuellt mer dimma utan att vi har en fungerande radar. (Lyckligtvis har vi AIS, men det är ju inte allt som syns på den)

Vi har nu 3 alternativ:
Gå in mot Kinsale ca kl. 10.20 då tidvattnet vänder från ebb till flod
Gå in mot Kinsale kl. 16.15 strax innan tidvattnet vänder från flod till ebb
Gå in någon gång vid 14-15 tiden

Vad vi än bestämmer oss för kanske vi får avvakta om det skulle visa sig vara tät dimma.

Nu ser vi fram emot att få kärt besök ombord på Tacoma av Martin och Georgina. Kanske de seglar med oss en bit uppför den irländska kusten.

Vår position kl. 18.30 UTC: 51 11N, 09 31W

Skrivet av: sytacoma | 2017-07-03

Halvvägs till Irland

Efter fem dygn och sex timmar var vi idag den 2:a juli kl.16 halvvägs till södra Irland. Bortsett från en del nya och intressanta blåmärken så är allt väl ombord. Vi kör med våra väl inövade vakttider där jag sover från 20.30 till 02.30 och Anders från 02.30 till 8.30. Detta fungerar bra för oss. Jag sover sedan ytterligare någon timme på morgonen och Anders en till två timmar på eftermiddagen.

De tre första dygnen seglade vi söder om högtrycket och hade följaktligen motvind och motsjö. Vi gick så högt i vind vi kunde, så vårt spår går i ett par stora svängar. Fjärde dygnet var det motorgång rätt igenom högtryckets centrum. Femte dygnet medvind då vi nått fram till norra sidan om högtrycket. Men, högtryckets centrum flyttar sig mot nordost, så idag på den sjätte dagen befinner vi oss återigen inne i ett område med mycket svag vind så vi får motorsegla.(Lufttryck 1027-1032 mb) Seglingen har hela tiden varit behaglig, inga höga och besvärliga vågor som stoppat upp färden nämnvärt. Däremot tidvis ganska så besvärande gung från sida till sida, därav alla blåmärken.

Andra halvan av seglingen försöker vi nu hålla oss i de områden som ligger mellan ”alldeles för lite vind” och ”lite för mycket vind”. Helt kommer vi inte att kunna undvika dessa områden. Vi räknar med att vara framme i Kinsale eller Crosshaven på södra Irland senast fredag förmiddag, allra helst på torsdag eftermiddag. Vi ska försöka beräkna ankomsten till en tidpunkt då det är så lite tidvatten och ström som möjligt. Detta för att vår bogpropeller inte fungerar som den ska. Att styra in Tacoma på en ”parkeringsficka” med begränsat utrymme att manövrera och ström som sätter emot är sannerligen inte det enklaste. Anders ska när vi kommer fram försöka fixa det hela. Motorn till bogpropellern går, men det är också det hela. Efter att ha konsulterat instruktionsboken så hoppas Anders att det räcker med att byta brytpinnen. Han har redan rengjort den elektriska motorn från kol, men det räckte inte med detta.

Vi är fortsatt frustrerade över att bara kunna ta hem väderfil och mail på natten. Den väderfil Anders hämtar hem ca 01.30 är från kl. 18, alltså mer än sju timmar gammal redan då vi får den. Innan vi får nästa väderfil så har det gått mer än 30 timmar sedan den förra skickades ut. Detta gör vägvalet svårt.

Bortsett från två delfiner som visade sig i tre sekunder och en tanker (kollisionskurs!) så har det varit noll liv under dessa fem dygn. Vädret har för det mesta varit riktigt soligt och fint, men det har också tidvis varit molnigt.

Vår position 2/7 kl. 17.00 UTC: 45 59N, 18 04 W

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-27

Glädjeyra på Terceira

Terceira –  och slumpen, återigen… Om inte Anders varit så förkyld, och om inte vi varit så tveksamma på vindprognosen utan gått iväg mot Irland, ja då hade vi inte fått uppleva vårt livs mest magiska midsommardag. Det var starka känslor både till havs och på land, och återigen har vi – på en enda dag – fått uppleva helt nya saker.

 

7

                  Valstjärtar

Vi har varit färdigbunkrade och klara för att gå iväg i ett par veckor nu. På midsommaraftonens kväll trodde vi att vi skulle kunna gå iväg mot Irland, men beslöt att vänta med att bestämma oss till nästa morgon. Vi klarerade ut, och nästa morgon nästan kastade jag mig över datorn för att ladda ner senaste prognosen från Zy-grib. Om vi skulle gå till Terceira i stället för mot Irland borde vi gå vid 6-tiden. Och visst, prognosen såg ju ganska annorlunda ut än 12 timmar tidigare, så förmodligen var det Terceira som gällde. Men, eftersom Anders var så förkyld så ville jag inte väcka honom för tidigt, utan väntade i det längsta. Sen tillbringade vi gott och väl en dryg halvtimme med att vrida och vända på olika alternativ och avgångsdagar, men kom till slut till den slutsatsen att det inte var läge just den dagen. Inte ens alternativet att vika av mot Spanien-Portugal skulle fungera om det skulle bli våldsamt mot Irland, inte heller att vika av söderut eftersom det var stark vind även söderut.

13

Utmed Sao Jorges södra kust. 

Vi gick iväg mot Terceira på ett hav som var blankare än blankt. Så kom vi in i ett stim med valar, inte de största utan ca 4½ meter långa. Nu tillbringade vi en dryg halvtimme med att cirkla runt mellan valarna. De tog ingen större notis om oss, men kom vi för nära surnade de till och dök och syntes sen inte till på en stund. De var mycket svåra att fotografera, för de kom bara upp helt kort.

Delfinerna kom och hälsade på oss, flera gånger. Tre delfiner hoppade upp samtidigt precis intill båten, men försvann sen direkt. Desto roligare var delfinerna som kom senare, och tack vare att vattnet var så stilla fick jag mina finaste delfinfoton någonsin. Det kan också vara lycka, att få fina foton!

1

Nu hade tiden gått så pass att vi förstod att vi inte skulle hinna till den planerade hamnen på östkusten innan mörkret föll. I stället fick det bli hamnen i den största staden, på södra kusten, Angra de Heroismo. Fram med guideboken för att läsa på. Där stod att den 24:e juni startar den stora festivalen, och ville man ha en plats i hamnen fick man allt komma flera dagar i förväg. Nu var frågan, vilket datum var det idag? Fram med almanackan, och visst var det den 24:e. Hm… Vi läste att det går att ankra där, men tydligen är det så besvärligt med dyningen att man kan bli tvungen att mycket hastigt och när som helst lämna ankarplatsen, och ibland även hamnen.

3 (2)

Marinan visade sig mycket riktigt vara överfull på grund av både festival och regatta, och beskedet vi fick var att de inte ville ha oss där.  Men vi kunde ligga utmed färjekajen över natten om vi ville… Så fick det bli, och väl framme vid kajen insåg vi direkt att det här skulle bli besvärligt. Bara det att för mig som är hoppilandkalle ta mig upp för kajen… Det gick inte alls, tidvattenskillnaden här är 1,4 meter och det var lågvatten. Anders gjorde en ny runda och gick närmare en stege som fanns på sidan av kajen, och då gick det bättre, även om inte heller det var helt lätt. Massor av linor och fendrar och skydd för linorna och fendrarna – trots att det var helt vindstilla så åkte Tacoma fram och tillbaka mot den grova stenbeläggningen. Linorna fick mycket stryk den natten, så vi får byta ut en del av dem.

15

Vi beslöt oss för att gå iväg direkt nästa morgon, här ville vi inte vara kvar. Men först ville jag gärna ta en liten tur upp i staden, det var ju festival, vad nu det kunde innebära. Vi hade ingen aning.

Vi kunde direkt konstatera två saker: Angra de Heroismo är en vacker stad, med vackra hus. Och festivalen som håller på i en vecka är verkligt stor. Genom att gå runt på olika gator som alla var fullproppade med folk kom vi gemensamt till den gissningen att det måste vara ca 30 000 människor här, från hela ön.

43

Några barn innan dansen startar

21.30 startade den stora dansparaden som gick igenom staden på olika gator. Vilken glädje! Vilken fest! Det är en parad nästan varje kväll, och alla byar på hela ön deltar under någon kväll, alla skolor och förskolor, ungdomar, vuxna. Lärarna för de allra minsta barnen hade ett sjå med att försöka få dem att ta åtminstone några danssteg eller i alla fall stampa i takt med musiken. Efter varje grupp kom en orkester med blås- och slaginstrument. Man förstår att dansen och musiken har en stor roll på ön. Efter varje grupp kom också en mängd dansande, klappande, stampande människor i vild glädjeyra.

Vi har ju upplevt karnivalen på Grenada och Martinique, men jag måste nog säga att det här var större, och mer glädje. Här var det musik precis hela tiden, så var det inte vid karnivalstågen. En helt fantastisk stämning!

56

Det tog aldrig slut, grupp efter grupp bara fortsatte komma. Jag var trött men lycklig men Anders mådde inte alls särskilt bra. Vid två på natten fick vi ge oss. När vi nästa morgon vaknade vid halv åtta hördes fortfarande musiken och skratten. Men vid 9, när vi gick ut på en promenad för att se lite närmare på stan i dagsljus, så låg staden nästan öde.

Något vi missade, det var tjurfäktningen, eller möjligen tjurrusningen. Hade varit lite intressant, men så värst intresserade av den var vi inte.

30

En oerhört vacker stad, som sagt, där många hus är som konstverk. Nästan alla har grunda smidesbalkonger, och många har också vackra blomlådor hängande utanför. Många kyrkor, den ena vackrare än den andra. Till det en stor park som är vackrare än de flesta och som sträcker sig brant uppåt ända upp till toppen på staden.  Vänliga, intresserade och omtänksamma människor – när vi stannar och ser oss lite villrådigt omkring kommer det genast fram någon och undrar om han/hon kan hjälpa till.

Vi är verkligen glada över att ha fått uppleva denna vackra stad, om än lite hastigt.

21

Väl tillbaka i båten kastade vi genast loss och styrde mot Praia Vitorio. Här ligger vi bra vid en pontonbrygga, så vi behöver inte bekymra oss om tidvattnet. Det är emellertid ett kort besök – om ett par timmar bär det av. Vi får försöka finna en lagom väg, någonstans ska vi väl hamna. Också båten utanför oss har kommit till den slutsatsen att det är okej i morgon, men dom ska till Frankrike. Det är lättare att komma dit än till Irland.

Tog ner en 10-dagarsprognos för Västkusten, och det verkar ju som om den delen av Sverige får ta resterna av de lågtryck och hårda vindar som går nordväst om oss.

Om några timmar lämnar vi Azorerna. Veckor fulla av nya upplevelser och synintryck är till ända. Nya upplevelser blir det säkert också de närmsta 9-14 dagarna. Hoppas de blir positiva!

 

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-23

Kvällsliv på Sao Jorge

Vad är det som låter???”

Anders sätter sig häftigt upp i sängen, öppnar fönstret ovanför. Nu hör också jag det, och blir nästan rädd. Det är ett förfärligt oväsen utanför Tacoma, och det liknar ingenting jag tidigare hört. Vilda djur av något slag, på kajen? En stor getingsvärm – gigantiska getingar? Fladdermöss?  Skrämd ber jag Anders stänga fönstret, men en stund senare går jag upp och öppnar luckan ut, kikar försiktigt om jag kan se något i mörkret.

12

På dagen är Sao Jorge en mycket lugn plats. Pico till vänster, Faial till höger.

Vi ligger utmed kajen i Velas på Sao Jorge. Det är en liten och mycket stilla hamn, förutom lokalbåtarna finns det bara plats för 8-10 gästande båtar. Två båtlängder bakom Tacoma reser sig klippväggen lodrät upp, enligt guideboken  200 meter hög. Det kändes på eftermiddagen som om vi låg i något trolskt landskap av Tolkien. Stilla, stilla, klippväggarna ovanför. En oerhörd kontrast mot hamnen i Horta, där massor av människor hela tiden rörde sig på kajen. Här är det på en hel dag knappt någon som går förbi, bara de på de två båtar som ligger framför oss.

5

 

När jag står där i den öppna luckan och lite försiktigt kikar ut ser jag att det är fåglar, och efter att nästföljande dag läst på i guideboken får jag veta att de heter Cory´s Shearwater. Googlar, och hittar mycket, en hel del filmer där man kan höra detta mycket egendomliga ljud. Det är bara på kvällen de låter så där, när de kommit till sina bon på klippväggen. På dagarna är de ute på havet, i stora flockar. Vi har seglat förbi tusentals av dem, där de ligger i långa rader på vattenytan.

På dessa två länkar nedan kan man höra hur de låter. De är ganska olika. På den ena ljudinspelningen är det bara en fågel, på den andra massvis av fåglar.

http://www.youtube.com/watch?v=fCmERKEbBik

http://selvagens.seawatching.net/calls/Cal_dio_bor3_NH.mp3

Nedan en häftig liten film som visar hur en stor flock Cory´s Shearwaters går till attack. Den är delvis filmad under vattenytan.

https://www.youtube.com/watch?v=zzgk__0bezk

Nästa kväll håller vi oss vakna och när fåglarna börjar låta går vi ut och fram till klippväggen. Vi står på en liten gångbro ca fyra meter upp så vi har fåglarna precis framför ögonen. De flyger framför och ovanför oss, och plötsligt  flyger en fågel lite väl nära. Någon minut senare ännu närmare… Vi skyndar oss tillbaka.  (Får sen veta att det också bor fladdermöss i skrevorna på klippväggen. Mats och Eva på Angelina såg flera stycken.)

4

Så har jag återigen besökt en tandläkare… Samma infektion som på St. Martin. Under hela den långa seglingen från Västindien höll den sig i schack, förmodligen för att jag bara tuggade på höger sida, men här i Europa blev jag lite stursk och tuggade lite mjuka saker på vänstersidan. Direkt kom infektionen tillbaka. In till tandläkaren… Jag är ju tämligen lång, eller rättare sagt mycket lång, och den lille runde portugisiske tandläkaren på ca 145 cm  tittade förbluffad på mig, uppifrån och ned.

Sen kikade han in i munnen, sade ”Bad work, very very bad work…”, skrev sen raskt ut två olika recept. Antibiotika plus något annat. Båda medicinerna kostade sen på apoteket tillsammans 6 euro. Besöket hos tandläkaren var gratis. (Undrade sen lite vilken av tandläkarna som gjort ett dåligt arbete. Fransmannen på St. Martin eller den våldsamma lilla filippinskan på Tortola? Gissar att det var efter besöket på kliniken på Tortola det började.

3

 

Vi har nu besökt tre olika öar här på Azorerna. Varje ö har något unikt, något vi inte tidigare sett. Sao Jorge kommer vi att minnas för den lilla hamnen och sina fåglar, samt för de lokalbor som varit extra vänliga, intresserade och hjälpsamma.

Vi har varit lite varstans i världen. Inte på några jätteexotiska platser och bortsett från Västindien inte så långt borta, men fjordarna i Norge var klart häftiga, något av det vackraste och mest mäktiga jag sett. Men jag tror, att under vår långsegling de senaste åren är Azorerna höjdpunkten, i alla fall för mig, och som det känns just nu. Här skulle vi kunna tillbringa mycket mer tid, eller rentav skaffa ett litet hus. Eller lägga upp båten i någon större hamn under november-maj, och sen komma tillbaka i början av juni nästa år…

21

Vi har nu klarerat ut, och går i morgon antingen till Terceira eller i riktning mot Irland. Det bestämmer vi när vi sett senaste vindprognosen i morgon bitti. Det är mycket svårt att föreställa sig hur det ska bli. Aldrig tidigare har vi varit med om att prognoserna ändrar sig så mycket flera gånger per dygn. Går vi mot Irland så kommer vi förmodligen inte till Irland, som det ser ut nu.  Vi får ta det som det kommer. Skickar kanske någon liten rapport när vi kommit halvvägs.

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-20

Faial

 

Pico var outstanding, men också Faial har en mycket fascinerande och vacker natur. Vet inte om jag någonsin tidigare vandrat omkring på mark som är yngre än jag själv, men i och med besöket i lavaområdet på västra Faial har nu detta hänt. Annars har Failal många likheter med Pico: Alla sorters natur, varmt och soligt nere vid kusten, regnigt och isande kallt högt uppe mot den högsta vulkanen, blommor i överflöd överallt, många många ruiner. När vi under tre sekunder kikade ner i kratern på vulkanen Caldeira spöregnade det och det enda vi såg var en sluttning ner i regndimman. Sen sprang vi raskt tillbaka till bilen igen.

2

På mitten av bilden ovan en av de mindre vulkanerna.

4

Faial har smeknamnet ”Blue Island”, detta på grund av alla de kilometerlånga häckarna med hortensia som växer vilt utmed vägarna och fälten. Faial har faktiskt ännu mer hortensior än Pico. Hortensiorna importerades från Kina på 1700-talet.

5

10

9

Vy över Horta och hamnen

12 (1)

Upp i regndimman, upp i molnen

13

14

På denna lilla väg är vi så högt uppe att hortensiorna ännu inte slagit ut.

19

18

20

Det känns som att åka i en tunnel…

24

28

30

31 (2)

31

Oräkneliga ruiner där växtligheten tagit över.

32

35

Bor någon i det här huset?

50

På den här bilden är det förutom havet bara den höga fyren som är äldre än lavalandskapet runt om. 1957 fick vulkanen Capelhinos en eruption (då ena sidan ger vika?) och glödande lava och aska vällde ner från vulkanen i två olika floder. Hus begravdes, och Azorernas största valfångststation förstördes. Fyren som förut var ett viktigt landmärke syns nu bara från ett håll.

52

En kort stund innan detta foto togs såg vi två röda prickar till vänster om lavaväggen –  det var två människor på vandring uppåt. Det säger något om höjden på dessa lavaberg.

Vi var inne i museét, som låg ingrävt i det tjocka lavatäcket. Vi såg bland annat en film, då vi hade 3D-glasögon på oss. Det var från början en animerad film då man fick se hur det förmodligen såg ut när jorden skapades genom Big Bang. Vi satt längst bak i biosalongen, men det såg ut som om det flög brinnande vulkanstycken rätt emot oss, samtidigt som det dånade av alla explosioner. Läskigt! Filmen övergick så småningom till att visa vulkanutbrottet 1957, som faktiskt filmades. Så liten människan är mot dessa naturkrafter…

54

56

Toppen av ett hus och skorsten. Fotot taget från fyren, som vi klättrade upp i.

58

60

Växtligheten letar sig så sakteliga ner och slår rot i lavagruset. Hur kommer detta område att se ut om 100 år?

80

81

90

Tre generationer fiskar i den gamla valfångst-stationen

91

I går vajade flaggorna här i Horta på halv stång, detta på grund av den fruktansvärda branden i Portugal. Jag minns när vi seglade utmed Portugals kust för fyra år sen, hur himlen var mörk fast det var mitt på dagen, hur solen var ett rött klot, hur det låg stora svarta sjok av sot i havet, hur sotet dalade ner över Tacoma. Den gången var det en markägare som anlitat tonåringar att tända på i skogen, för att han skulle få ut försäkringspengar för sin mark.

Faial (81)

Vi går i morgon bitti (onsdag) till Sao Jorge, ytterligare en ö i den fascinerande arkipelag som Azorerna utgör. Med tanke på hur olika varje vindprognos är jämfört med den vi har laddat ner sex timmar tidigare så kan man just undra hur länge vi blir stannandes där. Det är bara att konstatera att ska man segla mot Irland får man ta det som det kommer, och man får vara beredd att hamna på någon helt annan plats än Crosshaven på sydöstra Irland. I helgen trodde vi att vi möjligen kunde gå iväg under tisdagen som var – visserligen skulle det vara ett jättestort stiltjeområde precis vid Azorerna, ett område som hela tiden skulle flytta sig mot nordost, och från nordväst skulle ett område med stark vind närma sig, men om vi snabbade oss på så skulle vi förhoppningvis hinna in till någon hamn någonstans. En natt senare visade prognosen att den här starka vinden skulle ha stormstyrka, med vindar upp till 25-30 m/s, och den skulle gå en bra bit söder om Irland på sin väg mot hela den iberiska halvön. Då stannar i alla fall vi i hamn…

Faial (234)

Vi vet faktiskt inte riktigt hur vi ska hantera oss. Lågtrycken bara fortsätter och fortsätter att komma på sin väg mot Irland. Fast det bara är juni månad så har två stycken tropiska stormar redan drabbat Västindien. Ovanligt är också att tropisk storm nummer två, Bret, gick så långt söderut som över Tobago och Grenada. När jag i måndags kväll tittade på Zy-grib visade prognosen att det under tisdag morgon skulle blåsa nästan 40 m/s i byarna. Då tänker vi på vänner som vi ligger ankrade där nere i Prickly Bay på Grenada…

Jag har en känsla av att det kommer att bli en besvärlig orkansäsong i år.

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-15

Horta

4

En blandning av en portugisisk liten stad och Västkusten, det är känslan vi har. Detta på en oerhört grön och bördig ö. Azorerna är ju vulkanöar, och överallt syns lavastenarna. Som vägbeläggning på nästan alla gator och trottoarer, som byggnadsmaterial till hus, som kajer och vågbrytare…

Promenad en lördag eftermiddag, på de mindre gatorna lite högre upp i Horta. Charmiga små hus, sida vid sida. En del mycket välhållna, nymålade och ibland dekorerade med målade kakelplattor, ofta färgglada i olika färger; andra mycket, mycket slitna. Inga turister alls här uppe, inga seglare, bara då och då någon lokalbo. Fåglar som sjunger från trädgårdarna, fåglar som låter som de svenska fåglarna. Blommorna… Ringblommor. Krasse. Klöver. Fibblor. Violer. Vallmo. Bellis. Margueriter. Blåklocka. Fingerborgsblomma. Blommor från en svensk sommaräng… Och mitt i ett hav av krasse, ungefär 20 gånger 20 meter stort, ett apelsinträd och ett bananträd.

6

Klimatet, också det väldigt likt Västkusten en tidig junidag. Mycket behagligt om man sitter i lä i solen. Men så fort solen går i moln, eller man sitter i blåsten; kyligt. Ännu kyligare än i Sverige, det är det kalla vattnet som även påverkar temperaturen på land. Kallt på kvällarna, kallt på mornarna. Här går knappt någon i shorts, det är jeans och tröja som gäller, ofta även väst eller jacka, och i sittbrunnen tjocka sockor. Fuktigt, ofta lite regn. Vissa dagar har man ingen aning om vilket väder det kommer att vara en halv minut senare. Strålande sol eller mörka moln eller ruggigt duggregn?

2

Här finns en mycket välsorterad supermarket. Vilka ostar! Vilka bröd! Vilket kött! Vi gick omkring med stora ögon, det här är det finaste utbudet vi sett sen Las Palmas. Visserligen finns det stora och bra supermarkets på många av de större öarna i Västindien, men det är mycket ovanligt med manuella diskar för charkvaror, fisk, ost, bröd, bakverk. Och vilka priser! Vana som vi är att det mesta kostar dubbelt så mycket som i Sverige, eller, på sina ställen tre gånger så mycket, så var det underligt med dessa låga priser.

C (70)

Köttet och osten tillverkas på små lantbruk här på öarna och anses av så fin kvalitet att det skeppas och säljs till fastlandet. Det är riktigt billigt med fint kött. 350 gram finaste möraste biffkött att grilla eller steka kostar 2.20 euro.

Vi har fortfarande välfyllda skåp från inköpsrundorna på St. Martin, så det enda som vi behövde köpa nu var frukt, grönsaker och ägg. Men, det var en hel del annat som slank ner i vagnen – allsköns delikatesser, samt dom där ”går bara inte att låta bli att prova-grejorna.” Senare, innan vi ger oss av mot Irland, blir det storköp av frukt, grönt samt färskmat. ”Skafferigrejor” behöver vi inte alls köpa. Skulle vara lite mer UHT-mjölk och juice då. Men även vin. Azorerna är berömt både för sitt kött och sitt vin, det tillerkas här på öarna.

7

Kajen och muren utanför ”vår” kaj, – liksom de andra kajerna och murarna – är helt fulla med målningar av alla de båtar som tidigare varit här. Det finns inte en enda ledig plats någonstans att måla på, så man får leta upp ett ställe med en så gammal målning att man knappt kan se båtnamnet. Det anses betyda otur att inte göra en målning med sin båts namn. Varken Anders eller jag är särskilt konstnärliga och ingen av oss hade väl någon större lust att göra en målning, men här på Horta har man inget val. Det måste målas, så är det bara! Eftersom jag håller på ganska mycket med foton så tog Anders på sig denna uppgift. Alltså knatade vi iväg och letade reda på en butik som sålde färg, och Anders kunde dagen därefter sätta igång med målningen.

DSC_0080

Här skulle man kunna stanna, känner vi. Ett litet hus i den charmiga staden, en liten täppa utanför där de svenska sommarblommorna får växa fritt, ett apelsinträd. Tacoma liggande nere i hamnen, där vi när vi känner för det kan lossa tamparna för att sen segla omkring bland de azoriska öarna eller för all del ta en tripp bort till Spanien eller Portugal, eller till Irland för att hälsa på sonen. Tillgång till Hortas fina supermarket där vi fyller Tacoma och vårt lilla hus med allsköns delikatesser.

11Någon som känner likadant, att här skulle man kunna stanna, det är KalmarJanne som vi återigen träffat. Janne, som seglat omkring på haven sedan 1992, har fastnat här i Horta sedan ett år tillbaka. Han funderar nu på att köpa sig ett hus, eller möjligtvis en tomt för att själv bygga ett hus på.

Och precis nu kom en seglare förbi från svenska båten Bengt för att hälsa. De ska också stanna till här, i ett år, för att fixa med båten.

Horta är ungefär som vi föreställt oss, efter att ha läst andra seglares resebrev. Det är ju en knutpunkt för alla båtar på väg mot Europa, och så här års är hamnen verkligen knökfull. Vi ligger någonstans i mitten av ett antal båtar, långsides vid en kaj. En båt innanför oss, två utanpå, en halv meter till båten framför och en halv meter till båten bakom. Ungefär som en populär hamn på Västkusten under högsäsong. Det är tidvatten på en dryg meter – när det är högvatten slackas linorna, och båtarna kommer lite väl nära varandra. När det är lågvatten får man be någon om en hjälpande hand för att ta sig upp på kajen.

Det är en hel del svenskbåtar här– en del har vi aldrig stött på tidigare, medan andra är lite bekanta. Här träffade vi återigen på de båtar som låg på St. Martin i början av maj, de båtar vars segling vi följde genom att varje dag få mail om hur det gick för varje båt samt position för varje båt. Just nu ligger Angelina precis intill oss, och bakom ligger en japansk båt. Det är andra gången på fyra år som vi sett en båt från Japan.

12

En dag kom en av flickorna på Caminante med ett inbjudningbrev till pappa Gustavs 49-årskalas. Som flickan skrev så är det ju ”mycket roligare att fylla 49 än 50 för 49 är ju faktiskt sju gånger sju!” Helt rätt! I Caminantes stora salong samlades så besättningarna på sex svenska båtar, en tysk båt och en dansk båt för att fira Gustavs födelsedag. Gratulationssången sjöngs på fyra olika språk, och vi fick oss några nya historier till livs. Till exempel om den gången då familjen blev jagad av stora krokodiler på en strand någonstans i Australien. Familjen med de två barnen spurtade och sköt i raketfart ut gummibåten medan krokodilerna alltför snabbt närmade sig…

DSC_0084

06.40. På väg mot färjan till Pico.

Vi har ju en liten misstanke om att det kommer att falla en och annan regndroppe på vår fortsatta segling till Irland och Skottland och sen vidare över Nordsjön. Kanske det till och med letar sig in några enstaka stänk över däck. Därför behöver vi en ny sprayhood! Den gamla läcker som ett såll, trots noggrann impregnering. Men att få någon sådan uppsydd här i Horta på någon dryg vecka gick inte alls – de som är duktiga på sådant har alltför mycket att göra så här års. Vi fick därför fixa en tillfällig lösning – Anders tog en bit kapellväv, limmade en fåll och tråcklade sen på den ovanpå sprayhooden. Det ser bra ut, nu är det bara att hoppas att sjön och regnet inte letar sig in under förstärkningen.

10

En dag tog vi färjan över till grannön Pico alldeles intill. Till Pico seglar man inte, det finns ingen lämplig hamn för små segelbåtar som inte gillar swell och vassa lavaklippor. Resebrev därifrån kommer så småningom.

Med största sannolikhet går vi sent fredag eftermiddag ut och lägger oss för ankar, för att sedan tidigt tidigt lördag morgon gå till Terceira. Vi räknar med att någon gång nästa vecka fortsätta vår segling mot nordöst. Som det ser ut just nu skulle det vara lämpligt på tisdag-onsdag, men det ändrar sig så väldigt snabbt när det gäller vindriktning.

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-13

Konstverk i hamnen

Här kommer några av alla de tusen och åter tusen målningar som finns att beskåda i Hortas hamn.

Och några till… (Sitter och väntar på att tre tvättmaskiner ska bli klara…)

 

 

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-09

Foton från Atlanten

Prövar att lägga ut bilderna en och en, men eftersom det ofta fungerar dåligt kommer det också som bildspel eller mosaik. Av någon anledning fungerar det nästan alltid. Om det är i form av mosaik kan man se varje bild bättre genom att klicka på den.

3

Tacoma under segling

4

På dataskärmen ser man hur Tacomajust lämnat St. Martin och nu seglar i riktning mot Anguilla

6

Anders tar emot mail genom SSB-radion

9

13

16

Usch, usch…

 

18

Spöregn i 36 timmar…

19

Vi äter alltid gott  ombord på Tacoma, här fläskfilé med pepparsås, potatis och gelé. Idag ”stormdukningen”: Djupa skålar som man kan sätta lock på. Skålarna sätts i små plastbackar tillsammans med glas eller kaffekopp eller vad man nu vill. Plast backarna passar perfekt på brickan, och brickan passar perfekt på det ”lilla bordet”

 

26

22

Anders klipper plast, som sen läggs i tomma juiceflaskor. Det är helt otänkbart att kasta plastskräp överbord.

28

32

En vägg av vatten framför oss. Dyningen kommer från en storm på Newfoundland

30

Genuan ska spiras

36

46

Portugisisk örlogsman

52

56

60

6367

6870

71

77

78

79

Det har blivit kallt…

80

Ovant att frysa…

81

83 (1)

En hel del besök av delfiner. Alltid lika roligt

98 (2)

Azorerna! Lycka!!!

104 (2)

Första intrycket: Oerhört grönt och bördigt

120

Vår rutt på storcirkelkortet

Skrivet av: sytacoma | 2017-06-05

5/6, dag 24

5/6, dag 24.   Vi är framme på Azorerna! Äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN!!!

Vi har kört motor över ett stilla hav, och har flera gånger haft besök av delfiner.  Vid lunchtid såg vi det första av Faial – det är en mycket grön ö.

Min misstanke om att hamnen skulle vara full visade sig stämma. Redan tidigt på morgonen –  när vi var 50 M ifrån – såg jag på AIS:en att båtarna låg i 3-dubbla led utanpå kajerna. Vid ankomsten till Horta vid 16-tiden förtöjde vi som tredje båt vid receptionskajen. Vi blev sedan anmodade att flytta till den norra kajen, och ligger nu också som tredje båt.  Det ligger flera svenskbåtar precis intill, har inte träffat dom tidigare. I morgon bitti får vi röra på oss igen, då ska båten innanför oss gå iväg.

Vi är båt nummer 500 som kommit hit i år! Det fick vi veta på kontoret. Det är 12 färre båtar än vid samma tidpunkt förra året.

Det ska snart bli riktigt busväder, och här vid den norra kajen ligger vi mycket väl skyddade mot swell. Just nu är det helt vindstilla, men i morgon väntas ganska mycket vind. (Enligt senaste prognosen vi sett från i natt.) Men på torsdag, då hettar det till! 20 meter per sekund och kanske mer än så.

Det känns mycket skönt att äntligen vara lugnt i hamn. Men det är mer än så, när det gäller känslorna… I ett halvt år har jag varit orolig för denna segling. Många, många har sagt  till oss när vi talar om att vi ska segla till Azorerna att ”ni vet väl om att denna segling är mycket svårare än seglingen till Västindien?” Och visst har vi vetat det, hela tiden. En bidragande orsak till min oro har varit den oerhört tuffa segling som flera av våra vänbåtar fick för ett par år sen, med omkullslagningar, många Mayday, dödsfall. (Inte några vi kände).

I slutet av mars försvann min oro – då var det i stället dags att kavla upp ärmarna och ta itu med alla förberedelser för denna segling.

Nu är vi här. Och det är absolut den svåraste segling vi gjort. Inte så mycket när det gäller vädret, det har varit ganska okej, utan när det gäller vägvalet. Vid ett tillfälle var vi inte alls överens – när jag vaknade efter sex timmar hade vi gått i en helt annan riktning än vad vi på kvällen bestämt.

Vi tycker att vi gått iväg vid rätt tidpunkt, mitten av maj. Men, det är ganska mycket en fråga om slumpen vilken tidpunkt som är den bästa. Det går inte att säga i förväg. Helt klart är att man måste kunna ta ner väderprognoser över stora områden. Vi har varit ganska störda över att bara kunna ta ner väderfiler på kvällen och natten.

Vi har haft en väldig tur med ankomsten hit till Horta, att den skett i lugnt väder. Hade vi varit några dagar senare hade det blivit oerhört jobbigt. Då hade vi fått gå söderut, för att undvika de mycket hårda vindar som väntas.

Vi har också haft tur med vädret, tycker vi. Förutom 36 timmars spöregn har vi inte haft något regn alls. Viktigare än det är att vi klarat oss från åska – vi hade åska under en kväll och natt, men inte direkt över oss. Åska är det värsta av allt…

Vindarna… Nog har det känts motigt och jobbigt ibland, inte just vinden utan mer vågorna som Tacoma brakat rätt in i. Jag har på allvar undrat om Tacoma kommer att gå av på mitten av dessa vågor, eller slås sönder när den brakar rätt ner i en våg. Atlantvågor som är  3-4 meter höga är respektingivande…Och det har känts jobbigt för mig när det blåst hårt och Anders sovit. Om det blåser riktigt hårt kan jag inte reva själv, utan då måste jag väcka Anders. Och det vill jag inte göra i första taget, han behöver verkligen sova. Så sitter man där och stirrar på vindmätaren, ser hur den går upp till 11 m/s, 12 m/s, 13 m/s…  hela tiden undrar man, ska den minska så jag slipper väcka Anders eller kommer den att öka ännu mer? En gång när Anders på morgonkvisten vaknat och kom upp började jag faktiskt gråta, för att det hade känts så jobbigt.

Nu sitter vi här, Anders och jag, med en flaska champagne och ostkrokar. Åh vad jag längtat efter ett glas vin ibland! Inget vin alls och ingen öl på 3½ vecka. Tangenterna blir kladdiga av ostkrokarna, men det struntar jag i för jag känner verkligen ett behov att att skriva av mig lite. Får väl tvätta datorn sen.

I morgon ska vi hälsa på de andra svenskbåtarna och se oss om lite. Plocka fram allt om varit undanstoppat.

Stort Tack, Anna Eronn, för väderinfo och trevliga mail.

Stort Tack, Erik, för ditt jobb med att lägga ut mina texter på hemsidan.

 

 

 

 

 

 

Older Posts »

Kategorier