2010 – Mot Norge

Mumintrollets mamma hade för längesedan ordnat allt de hade haft med sig hemifrån på de riktiga ställena. Städa gjorde hon knappast för det fanns inget damm att tala om så här långt ute och man ska inte överdriva städande som idé betraktat. Vad matlagning beträffar går den ju ganska fort om man lagar på det bekymmerslösa sättet.

                                                                                          Tove Jansson: Pappan och havet

Sex år har gått sedan Anders tyckte jag skulle bli lite mer sjömannamässig. Det är ett lite luddigt begrepp – vad menas egentligen med att vara sjömannamässig? Är det att vara kunnig och företagsam och förstå ansvaret, som jag läste om i Navigation under ansvar?

Vår sjunde seglingssommar… Det skulle senare visa sig bli den sommar som bjöd på de vackraste vyerna, de finaste minnena; men också den sommar då jag kände katastrofen närma sig, sekund för sekund.

Under sju somrar har vi testat vad vi går för. Nog kunde man varit utan en del upplevelser, men de har onekligen gett oss vana och erfarenhet. Vi vet också vad Tacoma klarar.  Nu är det vårt tillfälliga hem, men om tre år är det tänkt att det ska det bli vårt permanenta hem. För hur länge? Jag hoppas det ska bli för minst tre år, men vi får se. Det kan bli för ett år eller för fem år.

När vi på midsommaraftons morgon kastar loss från vår brygga i Kungsbackafjorden har vi drygt sex lediga veckor framför oss.  Äntligen ska vi styra kosan mot Norge, första stoppet är tänkt att bli Skagen. På grund av starka vindar och strömmar samt höga vågor  har vi  emellertid svårt att nå Skagen.  Vi ändrar målet till Fredrikshamn, försöker så återigen nå Skagen men tvingas ge upp.  Det blåser  14-16 m/s och vågorna samt den Jytska strömmen stoppar oss effektivt. Tar vi oss mot Fredrikshamn får vi i alla fall inte vågorna rakt emot oss.  Återigen ändrar vi kurs, och sakta men säkert tar vi oss mot Fredrikshamn. Det går mycket långsamt, men det är spännande med berg-och-dalbanan nerför vågorna. Loggen visar 0.5 knop, vi har just stoppats upp av en jättevåg, sekunden därefter visar loggen 9 knop, då rutchar vi nerför vågen. Hela tiden uppför sig Tacoma exemplariskt – vi känner oss trygga. När vi närmar oss Hirsholms fyr vid elvatiden brakar ett fyrverkeri loss. Vi tittar på varandra med lätt höjda ögonbryn.

• Det här känner vi igen!

• Ja, sannerligen!

Två gånger har vi seglat direkt från Onsala till Fredrikshamn. Båda gångerna var det egentligen meningen att vi skulle till en annan destination. Båda gångerna blåste det kuling. Båda gångerna närmade vi oss Fredrikshamn mitt i natten; trötta, hungriga, frusna. Båda gångerna välkomnade oss Fredrikshamn med ett fyrverkeri.

En slump? Jag tror inte det. Förmodligen har Fredrikshamns stad någon slags bevakning över inloppet, de kände igen oss från förra gången när vi hamnade i den superhemliga militärhamnen. De tänkte ungefär så här: ”Nu kommer de där dårarna från Sverige igen. Lika förvirrade som förra gången.. Ack ja…De behöver muntras upp – fyra av pjäserna!!!”

Klockan 01.10 på midsommardagen morgon lägger vi till, efter 76 M under 20 timmar. De sista 6-8 timmarna är det kuling 16-18 m/s. Någon nubbe på midsommarafton blev det inte, men varm glögg på midsommarnatten är inte heller så dumt.

Midsommardagen som är varm och solig tillbringas i Fredrikshamns mycket fina hamn. Vi kommer i samspråk med några pratsamma båtgrannar som ligger där permanent – de är pensionärer och klarar inte längre att segla. Båtplatsen i hamnen är som en sommarstuga för dem, och de är inte ensamma om att ha det så. Det är ett helt litet gäng med svenskar som slagit sig ner här och bara emellanåt lämnar hamn – bryggseglare kallas de visst för av en del. Vi kan tycka att det är ett bra arrangemang om man nu är så till åren kommen att man inte gärna ger sig ut på havet, men ändå vill ha närheten till det.

Götheborg i Fredrikshamn

Vi besöker apoteket och promenerar sedan förbi flottbasen. Bästa ståltrådsstängslen, högsta murarna, värsta förbudsskyltarna. Ändå lyckades vi några år tidigare smita in i den välbevakade hamnen med Vindela och sedan sova gott vid en av flottbasens kajer. Först sex timmar senare blev vi upptäckta.

På eftermiddagen besöker vi firandet av Tordenskiölds seger över svenskarna år 1717. Det är stort spektakel med många gamla fartyg, unga och gamla är tidsenligt utklädda. Firandet äger rum varje år, 2010 är det dock extra pampigt eftersom det är flottans 500-årsjubileum.

Nästa dag tuffar vi iväg mot Skagen – vi försöker först segla, men det är knappt någon vind alls. Framme förbereder vi oss för nästa dags översegling till Kristianssand. Det kommer att bli den längsta distans vi hittills seglat – vi laddar upp med mat och kontrollerar båten lite extra. Det väntas mesta tiden bli ganska svaga vindar, under en del av dagen knappt någon vind alls. På natten ska det bli nästan motvind.

Ja, så lyder prognosen. Vi får se hur det blir. DÖG är ca 100 M.

Vi kastar loss vid 7-tiden nästa morgon och styr kosan mot Kristiansand. Det blir motorgång mer än halva vägen – det är en mycket varm och stilla dag utan ett moln på himlen. Jag är klädd i ett av mina soltyg som stänger ute en del av solen men ändå tillåter fartvinden att svalka kroppen. Till det största solhatten – fortfarande är vi ovana vid solen. Vid 18-tiden efter ungefär halva vägen möter vi den första båten, en norskflaggad kutter med slitna segel.

Under natten kommer vind och vi kan hissa segel. Jag lägger mig vid tio-tiden, några timmar senare är det Anders tur att vila. Han kommer upp igen efter ett par timmar samtidigt som dimman lägger sig. Dimman tätnar snabbt till ett helt ogenomträngligt töcken – vi tar ner seglen och går återigen för motor. Anders står vid rodret medan jag kollar radarn. Vi är nu i inloppet till Kristiansand och enligt vårt papperssjökort är det klippor och skär åt alla håll och kanter. Vi ser dock ingenting mer än det som syns på radarn – vårt nya elektroniska sjökort från Kristiansand till Bergen visar sig börja gälla först en bit väster om Kristiansand.

Innan dimman kom...

De sista två timmarna sitter jag klistrad vid navigationsbordet där jag hela tiden stirrar på radarn samt tar nya positioner varje minut. Jag ropar sedan upp till Anders hur han ska styra. Plötsligt hörs ett högt bröl. På radarn ser jag ett fartyg närma sig akterifrån, hur stort går dock inte att se. Det brölar återigen och vi hör att det är ett stort fartyg. Hur nära är det? Tio meter eller 300 meter?

Det är skär om styrbord, skär som vi bör undvika. Nu ska jag försöka tala om för Anders hur han ska väja mot styrbord utan att vi kommer i kontakt med skäret. Allt är mycket bråttom, vi kan bli pulvriserade vilken sekund som helst. Jag är jätterädd, tror aldrig jag varit så rädd förut. För mig är det en klar och tydlig krissitution, den värsta vi upplevt.

Efter ett liten stund (10 sekunder? En minut?) tycker jag mig se hur det stora fartyget som en diffus skugga passerar akter om oss. Det är verkligen mycket nära, ett stort lastfartyg.

Detta är det otäckaste hittills, mycket mer otäckt än när vi kuskade runt på Kattegatt mitt i natten i styv kuling utan att veta var vi var, då för några år sedan.

Vi är framme vid Österhamnen i Kristianssand efter 22 timmar och exakt 100 M.

Påföljande dag är vi lite ”dagen efter”, vilar mycket. Jag funderar en hel del på hur vi hade kunnat undvika den situation som vi hamnade i. Vi har radar och hade med beröm klarat kursen, men fortfarande är vi ovana.

Hur nära var det stora fartyget? Jag fokuserade framåt och åt sidorna, glömde bort att kolla radarn även bakåt. Vad hade jag för skala? Man ska växla mellan skalorna för att upptäcka både det som är nära och det som är långt bort, och vad jag minns så gjorde jag det. ( På radarprovet var alla så fokuserade på sjökortet och skären och isen runtomkring, så samtliga missade de färjor som svepte förbi.)

 Kanske var det faktiskt så att det aldrig var någon överhängande fara, att fartyget när det först brölade var flera distansminuter bort. Jag borde ha vetat eftersom det var jag som satt vid radarn, men jag blev så häpen och stressad av situationen att jag inte i lugn och ro kunde byta till rätt skala och se hur nära det faktiskt var. I stället var jag fullt upptagen med att kolla avståndet till skären om styrbord.

Vi lär oss hela tiden. Det här var en ny erfarenhet, men en erfarenhet som jag viljat ha på ett annat vis.

Kristiansand är Sörlandets ”huvudstad”. Här ser vi båtar från Norge, Danmark, Finland, Tyskland, Holland, England, USA, Island – och Sverige. Vi är enda svenska båten. Vi ligger på den yttre piren så vi har hela fjorden utanför oss med båtar som hela tiden kommer och går. Det är vackert, så annorlunda jämfört med Danmarks kustlinje.

Här i Kristiansand betalar vi 250 norska kronor i hamnavgift – ca 700-750 svenska kronor för två nätter. Häftigt..!

Ett par dagar senare kryssar vi till en liten naturhamn som vi sett i Havneguiden. Hillevåg heter viken, en bit in i Tungefjorden. Det visar sig vara den mest pittoreska, vackra plats man kan tänka sig. Smal vik med sjöbodar och en bit upp tre stycken hus, höga berg på bägge sidor. Garpeheia strax ovanför oss mäter 96 meter över havet, stupar brant ner mot viken. Vi ligger ankrade ensamma mitt i viken. Mycket fridfullt, mycket vackert.

Det är fortfarande soligt och varmt.  Efter ett bad firar vi med en flaska champagne och god plockmat. Det känns väldigt roligt att vara här, att äntligen ha kommit iväg till Norge. Sjökorten, hamnguiderna och Norsk Los köpte vi redan för två år sedan för dyra pengar, men både sommaren 2008 och sommaren 2009 var vädret alltför instabilt för att vi skulle vilja ge oss ut på Nordsjön.

På natten är det helt stilla. Vid sju-tiden äter vi frukost, då har det också börjat blåsa och vinden har vänt. Efter en stund har vi halkat ner oroväckande nära sjöbodarna. Hastigt avslutar vi frukosten och startar motorn.

Vi har tänkt oss till Farsund, ca 25 M västerut. Första biten är ganska så ”vaggig” då det är rakt akterlig vind. Så småningom kommer vi till Lindesnes fyr, Norges äldsta byggd 1655. Handelssjöfarten mellan Östersjön och Nordsjön hade vid den här tiden ökat allt mer, och de viktigaste punkterna att hålla koll på under seglatsen över Skagerak var Skagens udde och Lindesnes. Precis som vid Skagens udde kan farvattnen runt Lindesnes vara farliga för alla slags båtar, både små nöjesbåtar och stora fartyg. När Skagerak möter Nordsjön bildas mycket starka och förrädiska strömmar som vid ogynnsamma omständigheter ”drar in” fartygen över skären. Vindarna kan också överraska – om väderlekstjänsten utlovat en frisk bris på ca 10 m/s så kan den snabbt öka till ca 20 m/s just vid Lindesnes. Benämningen ”Europas Kap Horn” eller ”Norges skeppskyrkogård” är berättigad – här har många fartyg förlist.

Vi ser ett flygplan på himlen. Vi vinkar. Sitter Mikael i det flygplanet och tittar ner på oss just nu? Han har avancerade pilotdrömmar och har kontakt med flygkaptener lite varstans i världen. Idag har han blivit bjuden på ytterligare en flygresa inne i cockpit av ”sin” flygkapten på City Airlines, som tack för alla frågor från olika resenärer han besvarar. Idag går färden till Stavanger.

Vi närmar oss Farsund

Farsund är beläget innerst i den västra delen av Lyngdalsskärgården vid porten till Lyngdalsfjorden. Vi är glada för plottern när vi navigerar in mot Farsund, den är verkligen till hjälp. Vid 12-tiden lägger vi till vid gästkajen mitt i staden. Farsund tar inte ut någon hamnavgift – det tackar vi för!

Våra två solpaneler ger oss mycket ström. Fast vi har det riktigt kallt i vårt stora kylskåp och använder en hel del instrument när vi seglar ligger vi hela tiden på plus. Efter natten är batteriet laddat till 95 %, efter ett par timmars sol helt fullladdat.

När vi vaknar vid 6-tiden nästa morgon är det återigen dimma, vi beslutar därför att avvakta lite. Först vid 9-tiden kastar vi loss. Då har dimman lättat något, men den ligger kvar hela dagen som ett lätt dis. Vi har radarn på största delen av dagen, tittar på den då och då för att se om något fartyg snabbt närmar sig. Till en början blir det motorgång, men sedan gör vi 6 knop på en vind av 2,5 m/s. Den norska kustströmmen hjälper till. Det är en idealisk dag att segla denna etapp på ca 45-50 M från Farsund till Egersund, med hela Nordsjön utanför utan någon skyddande skärgård. Vi passerar Lista fyr – det är väldigt intressant att titta på radarn när vi passerar denna stora fyr. Den är liksom Lindesnes en stor raconfyr och radarn visar mycket tydligt att här har ni oss!

Det sägs att befolkningen på Lista inte alls ville att någon fyr skulle byggas. När fartyg slogs sönder så var det dom boende som tog hand om vrakspillrorna – dessa kunde man elda med och finare plankor kunde man bygga hus av.

Arkeologiska fynd har visat på bosättningar i Egersund från tidig bronsålder. Idag är Egersund Norges största fiskehamn, längs hela inloppet ligger den ena stora fiskeindustrin efter den andra, trålbinderier, fiskmjölfabriker med mera.Vi skippar gästhamnen eftersom det är ett stort partytält alldeles intill, lägger oss istället utmed en kaj en bit bort, rakt under polishuset. På andra sidan sundet ligger Egesunds sildoljeindustri. Passande nog blir det matjesill till middag.

Kajen i Fjöyrli, Lysefjorden - världens minsta bibliotek?

En sak vi reagerat på är att det överallt är så många småbåtar eller små daycruisers som kommer och går. Många norrmän har en liten hytte på öarna och de tar sedan sin båt in till staden för att proviantera. Finast är det när det kommer en liten blankfernissad träeka tuffande med den norska flaggan stolt fladdrande i aktern. Nästan alla båtar, hur små de än är, har en flagga i aktern. Det ser trevligt ut, något att ta efter för Sveriges småbåtsägare.

Vi funderar på om vi ska gå vidare norrut under morgondagen. Väderleksrapporterna är lite svåra att följa, de går fort och vi känner inte alltid igen de områden som nämns i rapporten. Det är en lång sträcka upp till Stavanger, ca 60 M, en mycket utsatt sträcka med hela Nordsjön utanför.

På kvällen kommer två par i ungefär vår egen ålder fram till oss och pratar. Det första paret drogs till vår svenska flagga, den första de sett på ett tag. De verkar ganska båtvana, har bland annat varit på Västlandet förut. De är de första svenskarna vi sett sedan Skagen.

Det andra paret ligger i båten framför oss, en stor och välutrustad stålbåt på ca 50 fot med sänkköl. De är holländare och mycket erfarna. Tidigare har de seglat till Spetsbergen, nu ska de  först till Shetlandsöarna och sedan vidare till Island och Grönland. De beräknar vara tillbaka i Holland i mitten av september.

På natten blåser det kraftigt. Klockan 06.00 lyssnar vi på väderrapporten men blir inte så värst mycket klokare. Jag promenerar därför bort till gästhamnen och tittar på deras ”pappersprognos med flaggor.” Den säger 3-7 m/s vid Obrastad som ligger mitt emellan Egersund och Stavanger.

• 3-7 m/s, perfekt! Vi ger oss av på en gång!

• Ja, det är inte mycket att vänta på.
  

Vi klär på oss: Först ett underställ, sedan tjockaste fleecetröjan och jeans, utanpå det vattentäta offshorestället. Stövlar, mössa och halsduk samt handskar i beredskap. Lugnt och stilla tuffar vi oss fram de 3-4 milen inne i den skyddande fjorden. Så närmar vi oss skären som markerar slutet på fjordens västra inlopp. Det bryter kraftig mot skären, och jag fotograferar. Och sen…

Vilka vågor! Vad det gungar! Jag blir betänksam – vågorna har säkert en höjd på 4-5 meter och de är branta eftersom det är precis vid land. Det måste var nattens kraftiga vindar som är upphovet till dessa vågor.

Jag inser att nu får vi verkligen testa vad vi går för. Många som seglat jorden runt säger att Nordsjön var det värsta på hela resan, till och med värre än Biscayabuktens uppgrundningar. Med de planer vi har bör vi väl klara detta..?

Nu ser vi ett par bekanta. Paret  som varit här uppe i trakterna förut tycker tydligen även de att detta är lite för häftigt, de har vänt om och är nu på väg in i fjorden igen. Jag försöker ropa upp dem på VHF: en för att fråga hur det är längre ut, men de uppfattar inte anropet.

Vattenfall i Lysefjorden

Vi fortsätter och och sätter segel. Det är alltså inte särskilt mycket vind, utan det är vågorna som är det ovana. Vid 12-tiden följer vi en räddningsinsats via VHF:en – det är en båt som tappat kölen precis utanför västra inloppet där vi var för några timmar sedan. Räddningsledaren inne i Egersund leder insatsen, vi hör tydligt både honom och besättningen på räddningsbåten. Räddningsledaren försöker lugna de nödställda, förklarar upprepade gånger att hjälp är på väg. Strax är räddningsbåten framme, samtidigt förstår vi att det är holländarna vi pratade med kvällen före som råkat illa ut. Tur för dem att de tappade kölen här och inte halvvägs till Grönland. Kanske är det lättare att segla till Grönland än att lämna Egersund?

• Tänk vad de måste ha förberett denna resa, och så händer detta…

• Ja, de kommer ju inte iväg i år. Det kan nog ta ett bra tag innan de får tag i en ny köl och den är på plats.

• Undrar vad de känner mest just nu – är det lättnad över att ha blivit räddade eller förtvivlan över det som inte blev?

• Just nu är det nog lättnad. Och tårar efter anspänningen… Men de kommer helt säkert att vara väldigt ledsna sen.

• Säkert. Sedan får man ju bara hoppas att de orkar komma igen.

Senare har vi förstått att det just utanför Egersund lätt bildas mycket stora vågor. Ett par veckor senare är här tio meter höga vågor, hösten 2011 tolv meter höga vågor med ett dödsfall.

Det oförutsedda. Minutiös planering, kunskap, utrustning för alla situationer som tänkas kan, allt detta har de med största sannolikhet tänkt på, precis som vi. Men ibland räcker inte det. Tappar man kölen någonstans långt utanför Grönlands kust är det tveksamt om man överlever, trots kunskap, livflotte och epirb.

Jaha, av våra tre båtar så har nu den ena vänt om in till hamn och den andra har tappat kölen. Frågan är: Hur ska det gå för oss?

                                                  *     *     *