Skrivet av: sytacoma | 2012-01-06

2007 – Dansk sjukvård

Att bli sjuk i Danmark är inte att rekommendera. Emellertid är det dock som så att det är just det man blir, någon gång ibland – riktigt ordentligt, eländigt kass. Då gäller det att veta hur man ska bete sig, veta vad som är rätt och fel. Det underlättar även att ha en medkännande och hjälpsam make med gott lokalsinne.

Sommaren 2007 seglar vi i sex veckor runt Själland och Fyn. Andra öar som besöks är Mön, Falster, Lolland, Femö, Omö, Anholt samt  Läsö.

Första veckan har vi Ingrid och Mikael med oss. Vi tillbringar några mycket blåsiga och regniga dagar på Anholt. Tycker lite synd om barnen – Anholt är en helt underbar badö och att det då ska hällregna precis hela tiden just när de är med känns väldigt onödigt. Iklädda regnställ och stövlar tar vi en promenad till byn och tillbaka. Tar också en liten sväng ut på Öknen, norra Europas största öken.

Öknen på Anholt


Till slut lugnar sig  vinden något. Vi planerar att segla till Gilleleje på norra Själland, men väntar på att vinden ska avta ytterligare. Vid 13-tiden äter vi middag och kastar ett par timmar senare loss med termosarna fulla med varma soppor. Eftermiddagen övergår i kväll och sedan i natt. Det är spännade att nattsegla och identifiera olika fyrar – Kullen, Nakkehoved med flera. Vi brukar notera karaktären och för att sedan kontrollera i sjökortet om det stämmer. Mitt i natten lägger vi till i Gilleleje efter 50 M. Vi kryper omgående till kojs  och somnar så gott som omedelbart.

Nästa morgon ser vi oss hastigt om i Gilleleje som är Danmarks största fiskeläge. Trevligt ställe – Gilleleje återkommer jag gärna till en annan gång när vi har gott om tid.

När vi kastar loss är det med siktet ställt mot Helsingör. Väl framme kramar vi om barnen som ska ta färjan till Helsingborg och sedan tåg hem till Kungsbacka. I samma stund som de vandrar bort på kajen i riktning mot färjan så börjar solen lysa – den fortsätter sedan lysa utan uppehåll de följande fem veckorna. Hällregn varje dag när barnen var med, sol varje dag sedan barnen åkt hem…

Nu är Anders och jag själva. Vi styr kosan mot Köpenhamn och kommer ingenstans verkar det som. Svag vind rätt emot och dessutom motström. Slutligen ger vi upp och går för motor till Svaneborgshamnen, Köpenhamns största småbåtshamn med tusentals båtplatser. Trots detta är den väldigt tyst och lugn. Det är inte så många gästbåtar, mest Köpenhamnsbåtar som har denna hamn som hemmahamn. Några gaffelriggare och kajaker glider ljudlöst förbi där vi sitter med vårt vin i kvällssolen.

Svaneborgshamnen ligger ca 4 km från centrum – bra om man vill vara säker på att få plats, och säkert är det bra bussförbindelser in till centrala Köpenhamn. Vi stannar dock där vi är, känner ingen längtan just nu efter att ta oss någon annanstans.

Efter en god natts sömn tuffar vi iväg den korta biten till Langeliniehamnen mitt i centrala Köpenhamn. Det är en liten fin hamn som ligger mycket idylliskt precis vid den Lille Havfrue och vackra parker. Vi tar oss en perfekt plats precis vid hamninloppet, men hamnfogden visslar i stället in oss längst in i hamnen där vi får knö oss in mellan två andra segelbåtar. Kanske vill han spara den perfekta platsen till större båtar.

Det är en mycket varm och solig dag. Vi tar oss en 8-timmars promenad i Köpenhamn och blir så slaka att vi somnar sittandes på en parkbänk mitt bland allt folk i centrala Nyhavn. Jag håller dock hårt i min väska hela tiden – här passerar alla slags människor i en strid och oavbruten ström.

Nästa morgon gryr med sol och frisk vind. Vi kastar loss 8.30 och lägger efter 40 M fast i Rödvig – en liten, trevlig hamn som fullkomligt sjuder av liv. Eftersom den är full så lägger vi oss vid nocken. Detta är vår favoritplats i alla hamnar – man har full utsikt över alla båtar som kommer och går.

Det känns ovant och konstigt att vara helt barnlösa och veta att vi ska vara barnlösa i fyra-fem veckor till.

Dagen därpå lämnar vi Själland och går till Klintholm på Mön, dagen efter blir det Stubbeköbing på Falster. Det blir nu många bad från båten. Varje dag är det lika varmt och soligt – tidvis är det mycket alger i vattnet, då känns det inte lika fräscht att bada. Eftersom det är så väldigt varmt badar jag ändå och åker efter båten med huvudet doppat i vattnet. En miss, ska det senare visa sig.

Stubbeköbing är en liten, liten stad med små gulliga hus, helt död. Mellan klockan 17.05 och 17.20 ser vi inte en enda person fast vi promenerar precis i centrum bland affärer och kyrka. Alla affärer stängs 17.00. Sen hittar vi en man vid en bankomat. Han ser lika förvånad ut som vi. Är det för att vi finns där, eller för att det förmodligen syns att vi inte är danskar?

Stubbeköping har en grund hamn där algerna ligger som gröna mattor längst in och på morgonen är däcket fullt av små knott. Att bada är inte ens att tänka på.

Återigen en ny dag. Vi kastar loss 8.30 och är efter många bad och 32 M framme i Gedser på Falster. Gedser är Danmarks sydligaste hamn, mycket fräsch, lugn och fin. Den lilla staden verkar vara nästan lika död som Stubbeköbing. (Undantag: biltrafiken till färjan.) Härliga bad precis söder om hamnen. Rekommenderas.

Nästa morgon lämnar vi hamnen för färd norrut genom den trånga och grunda rännan mellan Lolland och Falster. Åska väntas under eftermiddagen – luften är tung och kvav. Vi har sett en hel del mudderverk och bogserbåtar som bogserar muddermassor senaste dagarna. Framme i Guldborg på norra Lolland finner vi att det även här är  massor av gröna algmassor i hamnen. Det är 35 grader varmt. Jag fungerar inte riktigt och har dessutom lite ont i örat.

På väg till Femö nästa dag känns seglingen fräschare då det är mer öppet vatten. Vi befinner oss nu på vad som kallas för Smålandsfarvattnen. Femö är en vacker liten ö och även hamnen är fin. Jag har nu ännu mer ont i örat.

I frisk vind fortsätter vi dagen därpå vår seglats till Omö, en verkligt söt och idyllisk liten ö. Jag har mycket ont i örat, äter Alvedon hela dagen. Dessa hjälper inte särskilt. På kvällen får jag ta till Voltaren – som vi bara har tre stycken av – och jag påbörjar samtidigt en penicillinkur. Anders hör med hamnvakten var närmaste läkare finns. Han får veta att det finns en gynekolog som har ett sommarhus här på Omö. Hamnvakten är emellertid osäker på om denne gynekolog även är bra på öron.

Vi beslutar oss för att strunta i gynekologen.

Anders gör i ordning en läcker supé med kallrökt skinka, honungsmelon och lite annat smått och gott. Det ser festligt ut och är väldigt gott, men jag kan bara få i mig några tuggor. Resten av kvällen sitter jag gömd i ruffen helt uppslukad av smärta. Jag kan inte minnas att jag haft så här ont tidigare.

Efter en sömnlös natt gryr en ny dag. Vinden viner i masterna. Det blåser kraftigt, en blåst som succesivt tilltar. Båtar som gått iväg vänder tillbaka. På eftermiddagen är det byer och lite tordön.

Nu har jag helt outhärdligt ont. Anders tar fram whiskyflaskan. Whisky är inte min favoritdryck, snarare tvärtom, men jag tvingar i mig några klunkar. Anders som är en hygglig prick sympatidricker ett glas.

Nästa dag går vi från Omö vid 11-tiden och susar i 7-8 knop iväg till Korsör på Själland. Är framme efter dryga två-tre timmar och äter då vår laxsallad vi gjort på morgonen. Sedan beger vi oss till sjukhuset.

Korsör kommun har 20.000 invånare. Sjukhuset är klockan 14.45 en vanlig måndageftermiddag helt dött. Vi går in genom huvudingången, passerar rum av olika slag med öppna dörrar. Expeditioner, klädförråd, läkares rum, fikarum, mottagningsrum… Inte en människa. Vi vänder och går åt andra hållet. Samma sak där. Till slut hittar vi en trappa och går uppför den. Tomma rum, expeditioner, sammanträdesrum… Inte en enda människa. En dörr som det står överläkare på står lite på glänt. Jag skjuter försiktigt upp dörren, och se! En liten beige överläkare tittar upp från sitt skrivbord.

Anders förklarar läget. Överläkaren förklarar vänligt att detta är ett långvårdssjukhus och tyvärr har de inte befogenhet att titta på öron, särskilt inte på unga personers öron. Emellertid reser han sig och går bort i korridoren mot sin medhjälpare, som vi fattar är en AT-läkare eller något liknande.

Vi har en akutpatient! ropar han muntert (på danska.)

  • AT-läkaren stannar häpen till.
  • Nej, det är ikke möjligt! säger hon skrattande. Är dette virkligen sant???

Jag får sätta mig på en stol i något slags sammanträdesrum. Läkaren försvinner men kommer snart tillbaka. Hon tittar på örat och säger att det inte går att se något, det är alltför svullet. Jag undrar försiktigt om hon inte har något dunderpenicillin – det penicillin jag har verkar ju vara helt verkningslöst.

Läkaren halar upp två medicinkartor ur byxfickan.

– Två piller morgon, middag, kväll. Räcker i tre dagar.

Hon ägnar tio minuter åt att skriva upp telefonnummer till olika specialistläkare. Jag bör absolut gå till någon av dessa, tycker hon.

Vi tackar så mycket. Vi ser en mycket gammal man med en rullator. Så går vi tillbaka till vårt gungande hem.

Morgon. Vi går iväg till läkarhuset vi fått telefonnummer till. Promenaden tar 30 minuter och jag är lite lätt drogad av tre olika sorters värktabletter, två olika sorters penicillin samt whisky.

Läkaren tittar. Förmodligen har trumhinnan spruckit och förmodligen måste det tas hål på den ordentligt och det kan inte han göra. Vi får telefonnummer och adress till öronspecialisten i den större staden Slagelse 18 km bort.

Vi promenerar i ca 45 minuter bort till tågstationen och köper biljett. Tåget går efter 10 minuter. Vi hittar ingen apparat att stämpla biljetten i. När biljettkontrollören kommer konstaterar han att vi inte stämplat våra biljetter på stationen som vi absolut borde ha gjort, men eftersom vi är UTLÄNNINGAR slipper vi betala straffavgiften på 600 kronor per man.

Framme i Slagelse konsulterar vi kartan och går iväg till öronspecialisten. (Promenad 25 minuter.) Nu är det ju så att öronspecialister också måste ha semester ibland, och det är precis vad denne läkare har.

Vi hänvisas vänligt till en annan läkare. Vi ringer läkaren ifrån Den Jyske Bank. Tyvärr finns inga akuttider kvar. Vi anmodas ringa nästa morgon kl. 9.00. Vi struntar i denna uppmaning och går i stället iväg till öronläkaren med en gång. (Vid stationen, promenad 25 minuter.)

– Nej, det finns absolut inga akuttider kvar, meddelar sekreteraren. Hon ska i alla fall höra med läkaren.

– Tyvärr!

Vi går över gatan mot stationen, men blir efter ett par minuter hejdade av ett rop. Läkarsekreteraren har sprungit efter oss med en karta där hon ritat en röd ring runt Sjukhuset. Sjukhuset ligger där vi var förut, 25 minuter bort.

Vi orkar inte gå till sjukhuset. Vi stämplar våra biljetter ordentligt på perrongen, sätter oss på tåget, det tåg Anders tror går till Korsör. Det finns sex olika spår på tre olika perronger och hur han kan veta att just detta tåg är det rätta vet jag inte riktigt. När tåget börjat rulla frågar jag honom igen om detta verkligen är rätt tåg, och han svarar att det tror han.

-Skulle det nu inte vara rätt tåg så har vi i alla fall fått se lite mer av den danska landsbygden!

Det var rätt tåg. Vi stiger av på Korsörs station och beger oss hem. Det finns lite whisky kvar i flaskan.

Nästa dag seglar vi längs Fyns sydliga öhav. Detta är nog ett av de vackraste seglingsfarvattnen i Danmark, en idyll att segla på en solig dag. Överallt små öar och sund, när vi närmar oss Svenborg ser vi fler och fler stora träskepp och gaffelriggare, många med röda segel. Massvis med flotta herrgårdsliknande villor längs alla stränder.

Svenborg kallas för det sydfynska öhavets huvudstad; är därtill maritimt centrum för alla stora gamla skepp.Vi har turen att få plats i den ganska lilla och väldigt idylliskt belägna lystbådehavnen. Denna lilla hamn, plus hela Svenborg, rekommenderas mycket varmt. (Det finns också en större hamn med bättre svängrum.)

Nästa dag ligger vi stilla i Svenborg. Anders snickrar ett litet fint hoppiland-steg medan jag fullproppad med piller och penicillin går på upptäcktsfärd. Hittar en öronlaegerklinik! Naturligtvis är det lukket för semester.

Vi kavlar upp ärmarna och tar en ny dust med det danska sjukvårdssystemet. Beger oss först till sjukhuset där det verkligen är hög aktivitet. Tyvärr tittar de inte på öron på det sjukhuset, utan vi får telefonnummer till tre olika öronspecialister. Den första är på semester. Går iväg till den andra – semester där med. Går iväg till den tredje – han har inte semester! Han har inga tider heller, för den delen.


  • Ni får gå iväg till sjukhuset! Där tar de emot er!!!

Jag tittar klentroget först på läkaren, sedan på Anders. Den senare ser något vild ut. Rösten är mycket stram.

-Vi har varit på sjukhuset. Vi blev tillsagda att gå hit. Vi har varit överallt och vi har gått hit och vi har gått dit och nu är vi här!

Sköterskan får något bistert i blicken och ringer upp sjukhuset. När hon ringt klart säger hon att vi ska sitta ner så kanske doktorn så småningom kan titta på örat. Men hon kan absolut inte lova något, det får vi vara så snälla och förstå.

Nej, vi förstår inte riktigt, men  sätter oss i alla fall. Tre minuter går, så blir vi invinkade av läkaren själv. Han lyser och tittar.

-Hm… Läkaren skakar på huvudet. Det här var inte alls bra… Varför har ni inte kommit tidigare?

På detta finns ingenting att svara, åtminstone inte då det kan antas att läkarens kunskaper i svenska språket är tämligen begränsade.

Äntligen rätt behandling och medicin! Från apoteket går vi raka vägen till Vindela och lägger loss det första vi gör, lägger därefter ut kursen mot Söby på västra Aerö. Vi är lite i firarstämning efter att äntligen ha fått läkarhjälp. Emellertid är vi något fundersamma inför hur det danska sjukvårdssystemet fungerar.


Lärdomar:

  • Det är inte tillrådligt att under segelsemester i Danmark bli så pass dålig att läkarkontakt krävs. Se till att hålla dig i form och undvik alla bakterier, baciller och virus.

  • Om du ändå skulle bli så pass sjuk eller dålig att du bara måste träffa en läkare: Ödsla inte kraft på att försöka hitta någon. Lägg dig i stället platt ner på bryggan. Ligg lugnt kvar utan att röra dig och utan att öppna ögonen. Ligg kvar precis så tills du känner ambulansmännen lyfta upp dig på båren.

*          *          *

Annonser

Responses

  1. Hej och god fortsättning på nya året!

    Trevligt och jätteroligt att få era resebrev. Eva, du är verkligen bra på att skriva och berätta. Mycket roligt att läsa och se alla foton. Vi sr fram emot att få höra mer i framtiden
    Hälsningar
    Gunnar och Margaretha

  2. Hualigen, bäst att inte bli sjuk i danmark


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: