Skrivet av: sytacoma | 2012-02-01

2009 – I Limfjorden

Jag hör ett lokomotiv vissla i natten. Avlägsna platser ropar ut sin längtan, och jag vänder mig i sängen och tänker ”Resa!”.

                                                                                                                       Kurt Tucholsky

De danska väderrapporterna som sänds ut från DMI fem gånger per dygn brukar vara tämligen detaljerade.  Prognoserna som läggs ut på nätet  är ännu mer detaljerade. Där får man vindstyrka, vindriktning, våghöjd, dyning samt ström för  varje timme de närmaste två dygnen.Tyvärr har vi inte internet i båten och det är sällan vi hör radions väderprognoser riktigt bra.

På hamnkontoren brukar det finnas en väderprognos uppsatt med förväntad vindstyrka de närmaste fem dygnen.  Eftersom dessa visar ett större område  kan man inte lita alltför mycket på dem. Som ett exempel kan nämnas 20 juli 2009 då vindprognosen var 9 m/s för östra delen av Limfjorden. (Det blev 2-3 m/s.) 21 juli var vindprognosen 9 m/s för östra delen av Limfjorden. (Det blev 18 m/s. Sent på kvällen kom vindbyar i nära nog stormstyrka.)

Vi seglar i Limfjorden under andra hälften av juli 2009, från Hals i Kattegatt till Lemvig på västsidan av Jylland. Därefter är det tänkt att vi för första gången skall gå ut på Nordsjön med sikte på Skagen. Men vilket väder ska det bli? Det är under hela vår segling i Limfjorden väldigt ostadigt med frisk till hård vind omväxlande med en och annan kuling samt en eller annan dag med svag vind. Fortfarande är vi nybörjare på vår stora HR 39:a – den är åtta fot längre än vår gamla Monsun, och åtta fot extra är väldigt mycket när man är van vid mindre. Vi lär oss undan för undan, men att lägga till mellan ett par pålar i stark sidvind är något vi inte gärna gör. Vi har lärt oss tekniken någorlunda, men det är ändå lätt hänt att det inte riktigt blir som vi tänkt.

Limfjorden avgränsar den nordjyska ön mot övriga Jylland. Egentligen är den inte alls en fjord, utan ett sund. Som ett blått band går den från Nordsjön i väster till Kattegatt i öster. För mycket länge sedan skilde en smal landremsa fjorden från Nordsjön – då och då under perioder med hög vattennivå i världshaven trängde vattenmassor över land och skapade en förbindelse från Nordsjön till Limfjorden. Fjorden stängdes till ca 750 år f. Kr. och förblev sedan stängd i nästan 1000 år innan den återigen öppnades upp av stormfloder och stigande havsnivåer. Strömmar längs danska västkusten sandade emellanåt till öppningarna, en av passagerna lyckades dock tack vare en omfattande muddring förbli öppen.

Det är ofta översvämningar inne i Limfjorden, detta har fått till följd att man på senare år börjat fundera över att stänga till den västra öppningen för gott och ersätta utloppet vid Thyborön med slussar.

Första delen av Limfjorden får vi hålla oss till väl utprickade leder. Det känns underligt att se vadarfåglar av olika slag promenera på botten bara några meter från vårt seglande skepp. Det gäller att hålla tungan rätt i mun – på sina håll är det bara någon eller några dm djupt precis utanför leden. Under resans gång ska vi möta flera som hamnat snett och gått på grund. Ett ögonblicks ouppmärksamhet, och man sitter fast. Här i den östra delen av Limfjorden på väg mot Ålborg är det mest lastfartyg av olika slag vi möter – vi håller undan mot styrbord av leden och våra möten sker utan problem. Vädret är klart och vi noterar hur annorlunda naturen är här jämfört med kusten längs Kattegatt – det är en landsbygd så som vi vant oss att se den i olika böcker och turistbroschyrer. Strandängar, korsvirkeshus med halmtak, roddbåtar förtöjda vid små träbryggor, kor och får och många, många sjöfåglar.

Första anhalten efter Hals blir Ålborg. Strax före det är dags att vika av in mot hamnen ska två broar passeras. Vi har vår blå-vita N-flagga hissad och brovakten stoppar snällt trafiken för att sedan öppna bron. Vi lägger oss långsides vid en av bryggorna i Ålborgs hamn – alltför sent märker vi att en stor rostig spik sticker ut från bryggan. Den rispar en lång repa på Tacomas sida. När vi sedan ska betala hamnavgiften undrar jag lite för mig själv om en kommunal hamn som tar ut hamnavgift av gästande båtar verkligen får se ut så här.

Vi vinkar adjö till Mikael som gjort oss sällskap den första biten. Via tåg till Fredrikshamn ska han nu ta snabbfärjan tillbaka till Göteborg. Det ska komma att bli en gungig resa där många flaskor i taxfreeshopen slås sönder.

Nästa dag fortsätter vi vår färd på Limfjorden. Vi viker av in mot Nibe, nästa dag fortsätter vi mot Lögstör. Vid kajen i Lögstör lyssnar vi på kanal 16. Ytterligare en båt har gått på grund – inte på grund av ouppmärksamhet utan för att den fått en lina i propellern. Vi följer räddningsaktionen från piren.

Så småningom hamnar den grundstötta segelbåten, en B31, granne med oss. Det visar sig vara Cantare med sin besättning Maria, Sofia och Erik. Maria och Sofia är två verkligt seglingskunniga tjejer som tillbringat några tonårsår på Öckerös seglande gymnasieskola. Nu är de på väg till Västindien. Vi önskar dem lycka till och tänker absolut följa deras äventyr på hemsidan.


Lögstör är ett litet spännande ställe där vi på grund av kulingen ligger inblåsta i tre hela dygn. Den fjärde morgonen är det full aktivitet tidigt på morgonen. Alla som legat inblåsta ska iväg. Vi kastar loss vid halvåttatiden och gör sedan god fart i slören med 7-8 knop de första timmarna. Sedan blir det kryss ett tag innan vi tröttnar och startar motorn. Vi vill hinna långt  eftersom vi legat stilla så länge.

Till slut hamnar vi i Uddesund. Det är absolut den minsta hamn vi någonsin legat i. Det är bara vi som kommer in på hela kvällen. Vi ser ett par andra människor, och de ser lika förvånade ut som jag antar att vi gör. Vi räknar till 5-6 hus, en järnväg och en huvudväg. Bruset från vägen hörs hela tiden och emellanåt kommer det ett tåg, men annars känns det ganska dött.

Det speciella med Uddesund är de betongbunkrar som byggdes under kriget. Redan i april 1940 slog sig tyskarna ner här för att bevaka bron, det dröjde dock till 1944 innan byggandet i området tog någon större fart. 20 000 kubikmeter betong blev till 22 större och 7 mindre bunkrar där 122 tyska soldater vistades. Soldaterna lade också ut 40 kilometer med taggtråd samt ett otal minor och ”spanska ryttare.” Efter kriget fick tyskarna själva röja och städa undan, bevakade av den lokala befolkningen.

När vi nästa morgon styr ut från Uddesund väntar vi först en stund på att bron ska öppnas, seglar sedan iväg den korta biten mot Lemvig. Det är en vacker natur som hade varit ännu vackrare om det inte regnat hela tiden. Förvånade är vi över att knappt se en enda båt. Är vi för långt in i Limfjorden för det? Det verkar nästan så. Ett skepp vi dock ser är Dronning Margrethes flytande lyxpalats, Dannebrogen. Vi vet att hon ofta är ute med sitt skepp på somrarna och då besöker olika platser i sitt land. Nu spejar vi efter Dronningen, men hon syns inte till ute på däck.

Dronning Margrethe ute på vift

När vi närmar oss Lemvig ser vi alla master inne i marinan. Det är alltså här alla sjöfarare ligger och trycker! Vi själva fortsätter in mot Lemvigs centrumhamn. Där är lite sunkigt med fiskebåtar och oljigt vatten, men vi vill ändå ligga här för att ha nära till affärer och promenader av olika slag. Jag går på shoppingrond hos slaktaren, vinochost-butiken samt Björnes fisk. Vad mycket gott! Beslutar att shoppa loss ordentligt nästa dag i ostbutiken. Det kommer att hålla sig bra tills vi är hemma igen.

Nästa eftermiddag flyttar vi över till marinan. Vår tanke är att vänta här tills det är dags att gå den korta biten till Thyborön. Efter vad vi förstått kan det vara ganska trångt i den del av Thyboröns hamn där lustbåtseglarna ligger. Vi har hört sägas att det är många som får vänta länge där på lämpligt väder.

Att gå ut från Thyborön kan vara förenat med vissa risker. För det första bör det göras i samband med högvatten för att man ska kunna dra nytta av den medföljande strömmen. Är det oroliga vindförhållanden kan man snällt få ligga och vänta, i dagar eller kanske till och med veckor. När det blåser kraftigt kan strömmen sätta betydligt mer än normala 2-3 knop, och det kan då mycket lätt uppstå farliga situationer.

Sedan är det då själva seglingen till Skagen. En bra bit, där vind och vågor byggts på ordentligt, speciellt då det grundar upp mot kusten. Både vågor, dyning och ström kan spela sjöfararna spratt. Det finns många anledningar till att denna del av Nordsjön är benämnd Jämmerbukten.

När det nu bara är en vecka kvar av semestern ligger vi alltså i Lemvig strax söder om Thyborön och väntar. Några andra som väntar är besättningen på Cantare. De ligger ankrade i viken strax utanför. Frågan för oss är nu denna: Kan det anses troligt att vi inom några dagar kan segla mot Skagen, eller måste vi gå tillbaka samma väg som vi kommit? Att gå tillbaka skulle onekligen kännas lite snopet.

Vi är nu i stort behov av en noggrann och utförlig väderprognos. Vårt internet fungerar inte, alltså ringer jag Mikael som är föräldrafri där hemma och ber honom knappa in DMI. Klockan är 06.15.

Mikael blir, milt uttryckt, en aning överraskad över detta tidiga samtal. Snäll som han är sätter han emellertid på datorn i sin önskan att göra vad han kan för sina förvirrade föräldrar. Det tar en stund att få igång det hela och under tiden bistår jag med små uppmuntrande tillrop för att han inte ska somna ifrån mig.

När han väl fått fram DMI:s prognos och identifierat  de olika färgerna förstår vi att det för tillfället inte är läge att gå ut på Nordsjön. Ytterligare en styv kuling väntas. Det innebär att jag får ta förnyad kontakt med sonen om något dygn för att försöka utröna om förutsättningarna för en segling till Skagen då är mer gynnsamma.

Efter att nästa dag återigen ha talat med Mikael förstår jag att det väntas kuling under helgen, men under måndagen eller tisdagen ser det ut som om vi skulle kunna gå iväg. Vi bestämmer oss för att ta oss den sista biten upp till Thyborön på söndag eftermiddag eller måndag morgon innan vi  slutgiltigt bestämmer oss.

Lördagen kommer – kuling, som väntat. Söndagen kommer – kuling, men borde den inte mattas av nu mot kvällen? Måndag – kuling. Tisdag – det är nu något lugnare väder, men vågar vi lita på att det håller i sig de närmaste dagarna? Om sex dagar måste Anders vara på jobbet.

Fortfarande är vi kvar i Lemvig och vi bestämmer oss nu för att gå tillbaka samma väg som vi kom, tillbaka genom Limfjorden. Det känns snopet, vi hade så gärna viljat prova på lite tuffare tag ute på Nordsjön. Vi är emellertid inte dumdristiga – det är ett väldigt ostabilt väderläge och att med en ny båt som vi ännu inte helt lärt känna ge sig ut på Nordsjön när det väntas blåsa kulingvindar, utan möjlighet att söka sig in till hamn, det är inte vad vi tycker är gott sjömanskap.

Vi gör en lång dagsetapp från Lemvig till Nyköbing, på onsdagen fortsätter vi sedan till Hals. Vädret är nu betydligt lugnare. Vi planerar att under morgondagen ta oss upp till Säby eller ännu hellre Skagen – det skulle onekligen vara trevligt att komma till Skagen och när det nu inte blev från västsidan kan vi väl komma från andra hållet. Vädret förväntas  nu bli hyggligt, har vi förstått efter att på hamnkontoret ha tittat på prognosen från DMI.

På morgonen när vi är färdiga att ge oss av norrut tar jag mig en sista titt på DMI:s farvandsutsigter. Det har kommit upp en ny prognos sedan jag sist kollade kvällen innan, denna prognos utlovar storm som ska komma under nästföljande dag, fredag. Slokörad går jag tillbaka till Anders. Skagen får vänta till en annan gång – vi får ta oss österut i stället, till Läsö. Förhoppningsvis tar vi oss sedan under söndagen den sista biten hem.

Vi kastar omgående loss med siktet inställt mot Österby på Läsö. Det blåser mer och mer, men till slut kan vi förtöja långsides en av bryggorna. Inte många båtar är här, kanske beroende på att säsongen börjar närma sig sitt slut, kanske på grund av den väntande stormen.

Under fredagen och lördagen hukar vi i båten – det blåser full storm. Vinden tjuter i masterna, fall och linor slamrar och slår, det låter som åska när kapellet fladdrar vilt. Vi dricker varm glögg, försöker förbereda oss på tanken att detta är de sista dagarna på årets sommarseglats. Hemma väntar kortare turer i fjorden, med en eller som mest två övernattningar.

Väl hemma läser vi på Cantares hemsida om deras seglats längs den danska kusten mot Holland. De hade samma storm som vi, med vinden rätt i nosen. Denna bit på deras ett år långa segling mot Västindien och Azorerna och slutligen hem mot Sverige skulle visa sig vara den tuffaste biten på hela långseglingen.

Första sommaren med vår nya båt har avlöpt väl. Vi har lärt känna Tacoma och hur hon beter sig i olika situationer. Fortfarande känns det osäkert att lägga till mellan pålar i trånga hamnar och det är fortfarande apparater vars funktion vi inte satt oss in i. Under mörka vinterkvällar kommer vi att läsa manualer av olika slag för att åtminstone teoretiskt lära oss hur radar, SSB-radio och satellittelefon fungerar.

Vi kommer också under hösten, vintern och våren att fundera över nästa sommars resmål. Drömma, planera och längta…

Enligt väderprognosen syd till sydväst, 3-5 m/s

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: