Bakgrund

20 år från nu kommer du att vara mer besviken över de saker som du inte gjorde än med dem som du verkligen gjorde. Så släpp förtöjningarna. Segla iväg från den trygga hamnen. Fånga tradvindarna i dina segel. Utforska. Dröm. Upptäck.                                                                                                                                                                                                    Mark Twain

                                                        

Vid havet har vi bott, sedan vår allra första sommar. Plaskat runt i grunda vatten, simmat och lekt, försökt åka vattenskidor med hjälp av ett par brädor och fastspikade skor, hanterat små båtar av olika slag, suttit på klippor och filosoferat. Som vuxna med små barn åkte vi ut till de olika öarna i Onsalafjorden och badade, som vuxna med halvstora ungdomar köpte vi vår första segelbåt, en Monsun 31 fot vid namn Hilda. Raskt döpte vi om den till Vindela – då visste vi inte att det redan fanns en Monsun 31 med det namnet. Ägare till den båten var Kurt Björklund som ensamseglat runt jorden två gånger och även skrivit en bok om dessa seglingar. Flera gånger fick vi sedan frågan från okända om detta var Kurts båt.

                            

      Vi seglade med Vindela i 4 somrar, i Danmark och i Tyskland. Under dessa seglingar lärde vi oss hantera båten och fick med tiden allt mer erfarenhet. Mycket lärde vi oss genom att i hamnar studera hur andra gjorde när de lade till eller kastade loss – vi fick erfara att det ibland inte är alldeles enkelt när vinden och strömmen sätter.

Snabbt upptäckte vi att vi trivdes mycket bra ute på havet i vårt flytande hem, och redan under vår andra sommar med Vindela började vi prata om att långsegla. Egentligen var det bara löst prat och en vag dröm, men drömmen växte sig snart allt starkare

          

Vi pratade om att göra som alla de i böckerna och seglingsberättelserna gjort, lämna detta hektiska liv för en längre eller kortare tid. Segla ut. Få tid för alla tankar, få tid för varandra, för små och stora upplevelser.

Vi läste. Bok efter bok ställdes in i bokhyllan, så småningom skulle det komma att bli fyra hyllmeter bara med böcker om segling och navigation. Många böcker var på engelska. På nätet hittade vi hundra och åter hundra hemsidor med dagböcker från långseglingar över hela världen. Varje skildring beskrev en resa som varade i åratal, ibland i ett år, ibland över flera år. Några resor hade varat i över tio år och höll fortfarande på.

Vi inser att det inte är någon dans på rosor att långsegla. Efter alla lästa reseskildringar är vi helt på det klara med att en vardag är vad det handlar om; en vardag som kan innebära bekymmer och tristess; en vardag där saker och ting går sönder, en vardag med malande orostankar och emellanåt rädslor. Men också en vardag där man rår sig själv, där man är sin egen regissör i livet. En vardag med varma vindar och blåa vatten, med nya bekantskaper och nya insikter.

På dagarna hade jag i mitt arbete som lärare ansvar för 20 barn. Efter några år hade jag en klass med 28 barn. De höll mig sysselsatt, arbetet upptog varenda minut. På väg hem satt jag med tomt huvud i bilen, hemma orkade jag just inte något. Det var först på loven som jag hade tid och kraft att fundera lite närmare på denna annorlunda vardag. Det var då jag skrev mina listor som så småningom skulle uppgå till 42 stycken. Det var listor över allt som måste vara med på en långsegling och allt som man kan tänkas behöva och allt som kan vara bra att ha och allt som det kan vara roligt att ha med: Matvaror, mediciner, kläder, bytesvaror och gåvor, reservdelar och underhållsgrejor, verktyg och böcker, dokument av olika slag; med mera, med mera… Det var också listor över allt som skulle ordnas och allt vi skulle ta reda på och lära oss.

Anders kom hem sent, inte heller han orkade på vardagkvällarna fundera vidare på det hela. Vi pratade om det då och då, men det var löst prat utan några som helst löften. Ingenting var bestämt. Allt eftersom tiden gick blev vi dock mer och mer övertygade om att det var detta vi ville.

Den enda som visste om våra tankar var vår navigationslärare Stina – på utsjöskepparkursen var vi ett tiotal personer med ungefär samma drömmar, men också med högst realistiska tankar om hur det skulle kunna vara. Vi i gruppen kunde prata om det, men fortfarande var det för oss bara tankar och drömmar, ingenting annat.

                                      

När vi äntligen hade bestämt oss var det en stor lättnad – nu visste vi att det skulle bli av! (Om det inte händer något väldigt oförutsett …) Vi började planera på allvar, och jag började samla på mig saker vi skulle ha med.

Nu kändes Vindela lite trång – vi bestämde oss för att skaffa en större båt, helst ett Orustbygge som borgar för kvalitet och säkerhet. På ritningen såg Hallberg Rassy 39 ut att vara precis vad vi önskade oss. Efter att ha klivit ner i en sådan visste vi också att det var den båten vi ville ha. Hade tur och hittade en HR 39 till salu våren 2007, och snart var Tacoma vår.

Tacomas deplacement är det dubbla jämfört med Vindelas, 10 ton. Det var inte lätt att lära sig hantera Tacomas vikt och längd i trånga hamnar eller i hamnar där vi skulle förtöja mellan pålar, ibland med stark sidvind eller sidström. På havet kände vi oss någorlunda kompetenta och säkra, men att närma sig en hamn gav alltid lite fjärilar i magen. Några gånger var det svårare än vanligt…

Hösten 2011 lämnade vi vårt stora arbetskrävande hus och flyttade in på en betydligt mindre yta närmare vår nya båtplats. I samband med detta slutade jag mitt arbete för att på heltid kunna planera seglingen och lära mig allt det jag ville kunna. Tog samtidigt över all ”markservice” så att också Anders fick mer tid till att bättre sätta sig in i saker och ting. Den hösten diskuterade vi mycket vilken utrustning vi skulle installera på Tacoma, och under vintern kom så det mesta av det nyanskaffade på plats.

Fortsättning följer…

För att finna skatten måste du följa tecknen. Gud har beskrivit den stig på jorden som varje människa har att följa. Det är bara att läsa vad han har skrivit för dig.                                                                                                                                                                                                                                                                      Paulo Coelho

%d bloggare gillar detta: