Anders är hemma på angeläget besök i Sverige och jag är ensam i en dryg vecka. Vi har därför Tacoma liggande i en marina i Sopers Hole på Tortola, på en bryggplats vi fått låna av Fritz och Mary Lou på Magpie.
Vad roar man sig då med en fredagskväll här ombord på Tacoma? Ja, eftersom det är lite myggor här inne vid land går jag in och stänger om mig vid sju-tiden. Låser luckorna, grejar lite, lägger mig sen på sängen och läser. Varje kväll är jag lika fascinerad av det faktum att det alltid är en eller två myggor i sovrummet trots att jag är jättenoga med myggnät. Varje kväll har jag lyckats slå ihjäl dessa myggor, bara för att upptäcka att det nästa kväll återigen har kommit in en eller två.
Myggan under gårdagskvällen var en liten yr en som fladdrade omkring mig mest hela tiden. Myggan denna fredagskväll är mer slug av sig – jag har bakat in hela kroppen i ett lakan med undantag av en arm, denna arm låter jag ligga fullt exponerad för myggan. Meningen är att den inte ska kunna motstå denna arm, och eftersom jag har bara ena ögat i boken och det andra ögat på armen räknar jag med att mygguslingen snart ska vara oskadliggjord. Men tji, det är som sagt en slug mygga, så den visar sig bara ibland och bara för en kort, kort stund, och min arm är den inte alls intresserad av. I stället verkar den ha riktat in sig på min nacke, som jag har lite svårt att hålla koll på.
Jag beslutar mig för att pröva mitt mygg- och flugtrick. Släcker lampan i sovrummet, går ut i salongen och tänder lamporna där. Meningen är att myggan då ska flyga ut i salongen. Efter en stund går jag tillbaka till sovrummet efter att först ha stängt igen dörren lite hårdare än vanligt – ingen mygga ska minsann kunna slinka in.
Lägger mig och läser igen och det verkar faktiskt som om myggan är borta. Tji fick den! Någon timme senare går jag upp igen för att släcka. Men… Dörren går inte att öppna! Det är totalt omöjligt!
Sätter mig rådvill på sägen, tittar upp mot luckan ovanför. Enda sättet att komma ut är att häva sig upp genom luckan, men eftersom jag för något år sen var tvungen att sluta med mina armövningar så är jag inte speciellt stark i armarna längre. Går det inte får jag väl lägga madrasserna ovanpå varandra för att komma upp, tänker jag.
Men jag har inga kläder… Inga alls! Däremot har Anders lite kläder i sitt skåp, och iklädd en T-shirt samt ett par av hans kalsonger lyckas jag med nöd och näppe trassla mig upp och ut. Jag tittar mig lite förstulet omkring för att se om det möjligtvis var någon som upptäckte denna manöver, men det verkar lugnt. Jag är ganska ensam vid bryggan, tydligen är det inte någon ombord på de andra båtarna. Det är mest båtar till salu som ligger här. Inne i land däremot sorlar glada människor på kajen och restaurangen.
Nu kommer jag plötsligt att tänka på något, och blir alldeles kall. HUR SKA JAG KOMMA IN I BÅTEN??? Jag har ju låst luckan! Ska jag tvingas söka hjälp inne vid land i denna mundering?
Jag drar i alla fall lite i luckan, och kan man tänka sig! Just i kväll har jag tydligen inte alls dragit för den lilla regeln, utan det är bara att kliva ner i salongen! Tänk vilken tur man har ibland..!
Nu drar jag drar fram Anders alla verktygsväskor, och återigen har jag tur: Hittar den lilla krysskruvmejseln direkt högst upp i en av väskorna. Det går lätt att skruva av handtaget och den lilla plattan vid sidan om, men dörren är lika stängd för det. Prövar att bända lite försiktigt med en matsked och en konservöppnare, utan resultat. Återstår bara att bädda och gå till sängs i förpiken, där bäddarna inte alls har de tjocka, sköna madrasser vi har i vårt sovrum. Det är inte heller det lättaste att komma upp i bäddarna med det ryggonda jag har sen en tid tillbaka. Kojerna i förpiken är höga – vi har tidigare haft en liten barnpall i plast för att kunna komma upp lättare, men denna pall är nu slängd.
Till slut har jag dock kommit på plats. En bra stund ligger jag och vänder och vrider på mig innan jag somnar, med vetskapen att här får jag nu sova tills Anders kommer hem, i fem nätter. Vågar mig inte ner i sovrummet igen, tänk om jag inte kommer upp!
Mitt i natten får jag en aha-upplevelse: Jag ställer ner den största hummergrytan på min säng! Då kan jag kliva på den! Mycket nöjd somnar jag om.
Nästa morgon går jag direkt ut och rotar fram grytan från förrådet under sittbrunnsbänken, ser mig sen omkring. Ingen vaken! Snabbt öppnar jag luckan, släpper ner grytan i min säng och tar mig sen försiktigt ner. Testar sen hur det går att klättra upp. Det går alldeles utmärkt! Då slipper jag i alla fall sova i förpiken, det är bara att klättra upp på hummergrytan varje morgon.
På förmiddagen sitter jag ute och grejar lite med foton när en av marinakillarna kommer förbi, han med de långa rastaflätorna i grönt och orange. Omtänksamt undrar han om jag har allt jag behöver. Jo, det har jag ju, men… Och så förklarar jag problemet. Han kommer ner och försöker även han att öppna dörren, bara för att konstatera att det är omöjligt. Men hur kom jag ut? undrar han, och jag pekar på luckan och grytan. Han går ut igen och fram till luckan, och med skruvmejseln i handen svingar han sig raskt ner till sängen. Jag följer efter. (Nej, jag svingar mig inte ner, jag tar det lite mer försiktigt. Kanske jag här också bör tillägga att han var i min säng i mindre än en sekund.)
Killen skruvar loss handtaget och den lilla plattan, och minsann! Dörren är öppen!!
Lugnt och stilla går vi ut från sovrummet, killen med hummergrytan i handen. ”I think you don´t need this anymore”, ler han.
Så löste sig även detta. Nu hoppas jag att Anders på något sätt klarar att fixa till låsmekanismen så det går att stänga dörren ordentligt igen. Det ska nog gå bra, han brukar fixa det mesta. Och jag har fått något att tänka på: Se alltid till så att någon av luckorna går att öppna utifrån innan du går till sängs.
Något som inte löst sig, som inte givit önskat resultat, det är mitt akutbesök hos tandläkaren. Jo, för också detta har jag roat mig med medan Anders varit borta. Har aldrig tidigare gått till tandläkaren här nere, det har räckt med de kontroller jag gjort varje sommar i Sverige.
Tandläkaren, en liten rar filippinska, förklarade att jag varit alltför hårdhänt med tandborsten. Efter att ha gett mig den kraftigaste bedövningen jag någonsin varit med om (jag blev ganska darrig) fixade hon till tandhalsarna på tre tänder. Nu en vecka senare kan jag konstatera att detta inte räckt, det måste vara något mer fel. Jag har fortfarande lite tandvärk av och till, men hoppas att det hela håller sig någorlunda i schack tills det planerade besöket hos någon tandläkare på St. Martin, för att kolla att allt ser bra ut. (Vilket det alltså inte är, vet jag nu efter att ha lagt ut cirka 4000 kronor för tandläkaren och ca 650 kronor på taxi.)
P.S. Vi hade en riktigt fin segling österut från Culebra. Det blev dock ingen sista natt på Culebrita – vi gick dit och gick ända in mot stranden i viken där de enda lediga bojarna låg, bara för att konstatera att det var klart olämpligt att tillbringa natten där. Swellet var alltför våldsamt, och vi visste att det skulle blåsa ännu mer under natten och att det då med största sannolikhet också skulle bli ännu större swell. Två dm vatten under kölen, eller ännu mindre, det är inget vi vill utsätta oss för. Vi gick i stället tillbaka till den fina ankringsplatsen bakom revet på sydöstra Culebra – det var bara vi och en till båt vid en boj långt borta. En underbar, stilla kväll; vår sista på Spanish Virgin Islands. Lite tårar – vi fullkomligt älskar detta område, och vi vet att vi aldrig kommer tillbaka dit.
P.S 2: I kväll kommer Anders. Jag längtar. Dessutom vet jag att han i bagaget har med sig både det ena och det andra – förutom en del båtgrejor från Hjertmans har jag lagt en beställning på sill, kaviar, rågmjöl, godis och lite mer smått och gott.
P.S.3: När jag knappade in mig på GP:S nätsida i morse så lyste rubriken mot mig: ”PASSAGERARPLAN NÖDLANDADE I GÖTEBORG!” Det var Anders plan!
Av mail från sonen till Anders fick jag sen veta att det var landningshjulen som trasslat. Planet blev rejält försenat, och det innebar i sin tur att Anders missade planet från Amsterdam till St. Martin. Han är nu på hotell i Amsterdam, flyger sen till Paris, sen till St. Martin, sen till Tortola. En rejäl resa…
P.S. 4: Sitter i baren och äter god pizza medan jag laddar upp bilderna till resebrevet, men nu har jag tappat både aptiten och lusten att fixa fler bilder. Här var två mindre hundar i koppel, som tillhör gästerna. Så kom två stora hundar utan koppel, så tre stora hundar till. (Alla från ett ställe långt härifrån, fick jag veta sen.)Allihop gick omkring precis mellan borden, sju hundar. Jag tyckte det var obehagligt. Så blev det bråk. En av de större hundarna tog en mindre hund i munnen, skakade den fram och tillbaka, drog med den mellan borden, var precis bredvid mig. Alla skrek. Den mindre hunden fick ett stort stycke kött bortslitet från låret och höften. En kvinna blev biten i vaden. Det är blod överallt.
Överväger nu om jag ska byta rubrik på det här inlägget till NÖDSITUATIONER.
Tacoma 
Lämna en kommentar