Hos tandläkaren

Man har ju träffat några olika under årens lopp. Under nästan 30 år gick jag hos samma tandläkare i Kungsbackatrakten – under varje besök viftade han i luften under 5-10 sekunder med någon ny slags tandborste, tandtråd, tandsticka och sa några ord om denna. Sedan kunde jag på räkningen se att han tagit betalt med ca 400-500 kronor för denna ”rådgivning”. Under varje besök skällde han dessutom på sin sköterska, anledningarna varierade.

De senaste åren har jag besökt tandläkarmottagningen med bara kvinnor anställda. En mjuk, varm, stämning; inte bara inne i behandlingsrummet utan också i väntrummet. När jag från Västindien mailar och beställer en tid får jag svar direkt. Senaste gången dröjde det mindre än två minuter innan jag fick en tid.

Fram tills för ett par månader sen har jag inte behövt göra något akut tandläkarbesök här nere. Det har räckt med kontrollerna hemma varje sommar. Anders har däremot lagat bitskador två gånger, i Las Palmas och på Tortola (British Virgin Islands.) Eftersom det var just bitskador fick han båda gångerna full ersättning från sjukförsäkringen genom Gouda.

St. Martin, påskdagen 2017

För två månader sen besökte jag för första gången akut en klinik, på Tortola. Det visade sig vara tre tandhalsar som behövde fixas till. Jag hade varit allt för hårdhänt med tandborsten. En liten rar filippinska knockade mig med bedövning, fixade tandhalsarna och visade mig sen en röntgenbild med ”något som höll på att äta sig in”, men det skulle klara sig tills jag var hemma i Sverige igen, fick jag veta. 4000 kronor kostade det hela. (+ taxi 650 kronor)

Här på St. Martin var det något som inte var som det skulle med en tand, så jag gick iväg till den stora kliniken. Jag ville dessutom ha en koll av alla tänder för att se att det såg bra ut inför de långa seglingar som väntar. Att få svår tandvärk när det är tre veckor kvar tills man är i land vill jag INTE. En röntgenbild togs, den unge tandläkaren som jag knappt förstod vad han sa (vi är i Frankrike!) tittade på röntgenbilden och sen mycket hastigt på övriga tänder. Det var en infektion under bryggan, han skulle göra rent lite och sen skulle jag skölja i sex dagar med en lösning på recept och så äta penicillin i sex dagar. Övriga tänder var det inte något som helst problem med, de såg jättefina ut! (Och här måste man fråga sig, ljög tandläkaren för att snabbt kunna ta in nästa patient så inte hans franska lunch skulle bli försenad? Eller var han bara slarvig som inte på röntgenbilden över alla tänder såg det som ”höll på att äta sig in”? Jag övervägde att visa honom röntgenbilderna från Tortola som jag skrivit ut och faktiskt hade med mig i väskan, men beslöt mig för att avstå från detta.)

Så var besöket på ca 30 minuter slut, och jag ca 400 kronor fattigare. En tiondel av vad jag betalade på Tortola…

En vecka senare kunde jag konstatera att jag emellanåt fortfarande hade värk. Ny tid beställdes. Jag vill vara så säker man rimligtvis kan bli på att allt är bra när vi seglar iväg.

Klockan 8 i morse var jag då för andra gången på besök på kliniken. Klockan 8.20 susade min unge tandläkare in från gatan, iklädd jeansshorts och orangelila-rutig tröja, med små neongröna hjärtan mitt i det lila. I ena handen mobilen, i den andra två baguetter. Med ett ursäktande leende pekade han med mobilen på baguetterna innan han susade vidare. Två minuter senare var han yrkesmässigt omklädd, och tog sig återigen an min inflammation. Den är på bättringsvägen, förklarade han, men grejade ändå lite mer med den under en halvtimmes tid. Nytt recept med medicin att ta med mig ombord om det skulle bli problem, och en räkning på 25 euro. 240 kronor… Det är riktigt billigt att gå till tandläkaren på St. Martin.

Medan jag väntade på att få betala kom en kvinna med sin dotter på ca 10 år ut från ett behandlingsrum. Kvinnan, flickans mamma, skakade på huvudet åt en äldre kvinna, förmodligen mormor, som satt och väntade. Nu blev det fart på mormor – hon stormade fram till receptionsdisken och på smattrande franska skällde hon ut sköterskan. (Ja, jag förstod ju inte ett ord av det hela, men det var helt klart att hon var mycket upprörd, på gränsen till rasande.) En annan sköterska anslöt, och under de följande tio minuterna ytterligare två sköterskor. Det var nu fyra sköterskor som i samlad tropp försökte bemöta det mormor hade på hjärtat. Ungefär i halvtid skakade mamman på huvudet och drog med sig sin dotter ut, allt medan mormor stod kvar och argumenterade för vad det nu kunde vara. Så småningom gjorde en femte sköterska entré, och jag kunde betala min 25 euro.

Så var det Anders tur. Han tyckte inte alls att han behövde kolla sina tänder, men jag var tämligen envis med att han ändå skulle göra det. Han fick en tid, men tandläkaren var så snabbt färdig med patienten innan att han fick gå in en kvart tidigare. Tandläkaren tittade hastigt på tänderna – ingen röntgenbild togs – och konstaterade att den tand som skadats för en tid sen då en bit lossnade kunde han inte laga. Nehej… Så var besöket över, och det kostade ingenting. Käckt med tandläkarbesök som är gratis, men hur kommer det att bli med tanden mitt ute på Atlanten?

Största behållningen av Anders besök på kliniken var väl tandsköterskan i väntrummet som ivrigt började knappa på sin telefon då hon upptäckte att det var Anders födelsedag – strax strömmade ”Happy Birthday” ut i väntrummet från telefonen, med karibisk touch och schwung.

Fotona tagna under ett dygns tid i en och samma riktning