2004 – Hemseglingen

Varning utfärdas för mycket starka vindar. I Sydsverige väntas kuling på 14-18 meter per sekund, möjligen kan vindarna i byarna nå upp till stormstyrka. Nederbörden blir riklig.

Prognosen gäller för hela midsommarhelgen.

                                                                                                                Svenska väderlekstjänsten

Redan innan vi såg annonsen hade vi tänkt att en HR Monsun, 31 fot lång, skulle vara precis det rätta för oss. Visserligen tillhör Monsunen inte de rymligaste segelbåtarna, men vi tilltalades av den klassiska skönheten och det faktum att HR-båtarna är gediget byggda. En Monsun är långkölad, och efter vad vi förstått är långkölade båtar lite extra trygga och stadiga. En perfekt nybörjarbåt!

Så blev Hilda vår, så också lille Hilding, jollen. Nu ska vi på ett säkert och ansvarsfullt sätt segla hem henne till hemmahamnen utanför Gottskär på norra Hallandskusten. Att vi tidigare bara seglat som gästbesättning och att det var drygt 20 år sedan är av mindre betydelse – så svårt skall det väl inte vara!

I bilen ner till Hällevik i östra Blekinge repeterar vi det som vi de senaste veckorna gjort vårt bästa för att plugga in: ljussignaler och väjningsregler, prickar och märken, fyrkaraktärer och molnformationer. Äldste sonen Martin och yngste sonen är uttänkt som besättning.

Vi hinner precis bära ombord all packning innan regnet brakar loss, det fortsätter sedan ösa ner utan uppehåll. Midsommarafton kommer. Hilda kränger i sina förtöjningar, vinden tjuter, regnet trummar mot rufftaket. Inne i ruffen är dock stämningen på topp – det är sillar och snaps, glass och jordgubbar, precis som varje midsommarafton.

På söndag morgon har vinden lugnat sig. De tidigare ägarna Karl och Ragnhild visar oss hur båten fungerar. När vi sedan lämnar Hälleviks hamn tillsammans med Karl som ska vara med under den första etappen försöker jag göra min röst bestämd.

• Nu får du inte göra någonting! Vi måste lära oss!

Karl nickar godmodigt. Jodå, det är han med på.

Seglen hissas, en perfekt segelsättning utförd med omsorg och känsla. (Tycker vi.) Kvar på kajen står Mikael och Ragnhild och vinkar. Senare får vi i telefon av Mikael veta att Ragnhild klagat över vår segelsättning. Hon undrade vad i all sin dar vi hållit på med..?

Vi gör god fart genom vattnet. Karl pekar emellanåt på något av snörena eller seglen och hummar lite, vid ett tillfälle tar han ett stadigt tag om mina axlar och trycker handgripligen ner mig mot golvet. Strax förstår jag anledningen när bommen kommer farande mot vänstersidan.

Det är 23 år sedan jag tog min skepparexamen, och det märks. Jag vänder och vrider på sjökortet, har lite svårt att orientera mig och veta på vilken sida vi ska ta en prick. Det är också svårt att hålla kursen utan att hela tiden stirra på kompassen. Allt går dock bra. När vi lagt till i Simrishamn och sagt adjö till Karl kurar vi ihop oss över sjökorten, planerar nästa dags etapp, skriver upp kurser och avstånd. Jag läser i vår bibel NAVIGATION UNDER ANSVAR:

”Sjösporten är en förnämlig hobby. Både under den kalla årstiden och under soliga sommardagar är umgänget med skärgården tjusande. Möjligheterna är stora för en företagsam och kunnig skärgårdsnavigatör. Men han måste förstå ansvaret.”

Företagsam och kunnig… Är jag det? Och hur det ska gå utan Karl? Vad var det nu han hade sagt om det där blinkandet när man just startat motorn? Vet Anders hur motorn fungerar? Vet jag vad jag ska göra om Anders faller överbord?

Tur, tänker jag, att inte Ragnhild såg det här…

Vi har precis lämnat Simrishamn, hissade med lätthet storseglet men glömde tyvärr passa in seglet i mastrännan först. Det var bara att fånga in seglet och göra om det hela. Vi minns att för varje misstag vi gör så blir det ett misstag mindre att göra i framtiden. Denna viktiga lärdom upprepar vi några timmar senare när vi märker att vi även glömt ta bort stävstegen samt två fendrar.

När vi seglar ut är det med vetskapen om att vi nu har det fulla ansvaret, utan någon att fråga till råds och luta sig emot om det skulle kärva till sig. Det är vi, Anders och jag, som alltid måste förbereda oss på bästa sätt, som aldrig får chansa eller gissa. Vi måste veta hur allting fungerar och var allting finns, vi måste veta vad vi ska göra, vi måste vara beredda på vad som möjligen skulle kunna hända. Det är ett ansvar som vi tar på allvar, ett ansvar vi bävar inför. Vi kan inte oroa oss för att kanske inte veta var vi är, det måste vi veta. Vi kan inte känna oss nervösa för att plötsligt möta ett annat flytetyg och inte veta hur vi ska bete oss, utan vi ska direkt kunna vidta rätt åtgärd för att undvika en kollision. Vi vet att det ibland kan bli som så att tid inte finns för att fundera närmare på en åtgärd – de där extra sekunderna kan vara skillnaden mellan en förnämlig hobby och katastrof.

De första två timmarna är härliga – solen tittar fram och vi glider genom vågorna i 7 knop. Vid Sandhammaren börjar det bli besvärligt, och de sista 5-6 timmarna tycker jag är riktigt tuffa. Vi gör samma fart, men det är hög sjö. Att gå iväg till toaletten och sedan få av sig flytväst, jacka och byxor och sätta sig ner känns som om det vore förenat med livsfara – jag inser att det är allvarlig risk för sjösjuka, brutna ben samt hjärnskakning.   

   Det är svårt att hitta inloppet till Ystad hamn med sina grund långt ut. Vi blir omringade av snabbfärjan till Bornholm, ett tankfartyg med tillhörande bogserbåt plus ytterligare fartyg. Allt går dock väl, vi blir inte nerseglade och vi har alla ben i behåll. Att ta ner seglen går bra, motorn startar snällt, Anders lyckas efter lite trixande styra in mot en bra plats. Jag står med förtöjningslinan beredd i handen och hoppar ner på kajen, knyter några ordentliga knutar om trästolpen och segar mig sedan ombord igen.

Senare på kvällen tar vi en promenad i centrum. Löpsedlarna har stora rubriker, skrivna i svart med fet stil:

BORNHOLMSFÄRJA RÄDDADE YSTADFAMILJ FRÅN SJÖDRAMA!

Tydligen var det inte bara vår ovana som var orsaken till att jag känt mig ängslig, utan det var verkligen besvärlig och hög sjö.

Jag går och lägger mig och läser om eländet under Fastnet Race 1979. Anders skakar på huvudet.

• Är det där verkligen lämplig läsning? Du tror inte att du blir så avskräckt av alla kapsejsningar att du vill sälja båten?

• Tvärtom, invänder jag. Du borde också läsa det här. När man hör om alla som klarat sig fast det blåser full orkan så förstår man ju att dom här vågorna och vindarna inte är någonting alls att bry sig om. Det är jättenyttig läsning! Fast vi måste skaffa oss en räddningsflotte och satellittelefon, överlevnadsdräkter måste vi också ha och helst också en epirb.

Jag har läget under kontroll. Nöjd släcker jag lampan och kurar ihop mig i sovsäcken.

Det ostadiga vädret och de hårda vindarna fortsätter under hela vår hemsegling. Vi seglar i dimma, vi seglar i duggregn, vi seglar i hällregn, vi seglar med en färsk kulingvarning ringande i öronen. I lilla Klagshamn viner och slamrar kulingen, ruskar om master, stag och fall. När det frampå kvällskvisten lugnar sig blir det plötsligt liv och rörelse i den lilla hamnen – det är kappsegling med fyra deltagande båtar.

I Klagshamn har vi gott om tid att pränta in NAVIGATION UNDER ANSVAR.

”Glöm inte att havet är både din vän och din fiende. Som ovän är havet hänsynslöst…Var beredd på oförutsedda händelser… Vädret kan snabbt försämras…Då måste du vara villig, inte motsträvig…”

• Du måste bli lite mer sjömannamässig, tycker Anders vid frukosten. Du kan inte fortsätta att säga vänster och höger, knutar och snören, pinne och segel. Vilket snöre menar du? Fockfallet eller storskotet? Vilket segel är det du tycker ser konstigt ut? Storen eller focken? Och vad menar du när du skriker SVÄNG? Ska jag lova eller falla av?

Det ligger onekligen något i det han säger. Jag vet faktiskt den rätta benämningen på åtminstone de flesta av grejorna, men det är en sak att veta vad de kallas för och en annan att börja säga det.

Jag beslutar mig för att bli mer sjömannamässig och repeterar för mig själv vad allting heter. Durk, skot, fall, schackel, rigg, stag, vant, lä, lovart, bomnedhalare, knape, roder…

• Vad var det?

Precis när vi kastat loss och styrt ut från hamnen landar något hårt på kinden. Vi ser att det är säkringen till en sprint som singlat ner genom luften. Var kommer den ifrån? Vi styr tillbaka in mot hamnen och förtöjer vid mastkranen. Anders klättar upp för en inspektion, men kan inte upptäcka något som skulle vara fel.

Martin som ligger på kajen och kikar uppåt ropar till. Någonting ramlade återigen ner från himlen, men vi vet inte vad detta något var. Anders menar att det omöjligt kan ha kommit från masten, det skulle han ha märkt – det måste ha kommit från kranen, eller från ett flygplan någonstans långt där uppe. Han fortsätter granska mast och stag, men kan inte se att något fattas.

Vi har gjort vad vi kan för att försäkra oss om att Hilda är okej och sjövärdig, men ovissheten skapar en känsla av osäkerhet, en känsla av att det är något vi bör veta.

Vi hissar segel. Vi trär in seglet i mastrännan och glömmer varken stege eller fendrar. Vi lyssnar på alla väderrapporter och tränar oss i att identifiera prickar och märken. Vi läser bruksanvisningar och manualer, vi tränar oss på att ta ut kurser och använda vår GPS. Det är mycket att hålla reda på, mycket att sätta sig in i.

Vi följer den skånska kusten med omväxlande sandstränder och höga branter. Det är vackert, ett landskap så annorlunda klippstränderna i vår hemtrakt. Långa fågelstreck ger oss en känsla av höst och annalkande vinter. Det är i månadsskiftet juni-juli men vi ser knappt några båtar när vi är ute  – på en hel dag en enda båt, en  ketch från USA. Jag blundar, får en känsla av att det är oktober och att det är Island vi är på väg till.

Martin imponerar. Han är stark och han är tuff. Jag är väldigt glad över att han är med.

Nästa dag seglar vi 25 nautiska mil till Mölle, fem timmar i totalt ösregn. Dagen därefter mellan Mölle och Träslövsläge bjuder på den hittills längsta distansen, 51 nm. Det är häftig segling i de största vågor jag sett. Upplever det som att jag tuffat till mig. I dessa Atlantliknande vågor, i de höga surfarna uppe på topparna och sedan ner igen i vågdalarna tycker jag mest det är fascinerande.

Sista dagen bjuder på lugn vind och sol. För första gången kan jag sitta på fördäck och för första gången har jag på mig någonting annat än regnkläder och mössa.

När vi seglar in i fjorden känns det i hjärtat – nästan hemma! På udden står barnen och vinkar, de springer sedan iväg mot kajen för att ta emot.

Vi firar vår lyckosamma första segling med champagne. Allt har gått bra, nu väntar en lång sommar som ska bjuda på massor av sol och varma vindar av precis rätt styrka!

*         *          *